[Öppet, bara hoppa in! (: ]

Det började verka som en dum idé, det här med att lämna familjen och söka äventyr. Åtminstone började Lotus allvarligt fundera över vad han egentligen hade gett sig in på. Världen var, hittills, inte alls som han hade föreställt sig. Och han kunde inte förstå hur han någonsin ens hade velat lämna tryggheten som fanns i Höstskogen för allt detta.
Han hade lämnat sin familj med en brinnande äventyrslust, men nu började hoppet som brann inom honom att svikta.
Han hade gett sig av för att se världen, för att träffa andra vargar, för att se och lära. Hittills verkade världen bara läskig, och ännu hade han inte mött en enda levande själ. Och helt ärligt verkade allting bara stort, tyst och skrämmande.
Den unga Kigan hoppades innerligt att det snart skulle bli bättre. 

Han hade passerat genom Skuggpasset, en ogästvänlig plats där monster hade kunnat gömma sig i nästan varenda vrå. Och han hade tyst skyndat fram mellan de höga bergväggarna, längtat efter att komma ut från skuggorna. Men platsen som hade mött honom hade varit allt annat än välkomnande.
En stor slätt hade brett ut sig framför hans tassar i slutet av Skuggpasset. En dimmig, karg och ogästvänlig plats som hade fått Lotus att tveka. Ville han verkligen ge sig in i vandringen genom detta område? 
Han kunde inte förstå det, varför resten av världen inte var lika vacker som modern hade beskrivit den åt honom?
Eller var det bara att han letade på fel ställe?
Hur som helst hade han till slut bestämt sig för att fortsätta sin färd. Oavsett hur otrevlig slätten tedde sig så verkade den ändå bättre än att behöva korsa Skuggpasset igen. Och trots att tvivlet kröp inom honom tvingade han tassarna framåt.
Han hade under dagen vandrat, i hopp om att finna en plats som kanske kändes lite tryggare innan natten skulle falla. Men mörkret hade sakta krupit allt närmare och när solen hade passerat bakom horisonten hade han känt en hur en kall kåre kröp längs ryggraden.
Lotus svalde medan han vaksamt fortsatte röra sig framåt.

Förbenade sol. Han hade aldrig varit vidare förtjust i det glödande klotet på grund av de kalla krafterna han haft tidigare, men nu hade det övergått i ett rent och skärt hat. Dagen hade tillbringats i en alldeles för liten grotta för någon av hans storlek. Tiden hade blivit knapp föregående morgon, han hade tillbringat alldeles för lång tid med att jaga en varg uppe i bergen och tappat uppfattningen om tiden. Vargen hade haft en väldigt besvärlig förmåga att förutspå hans steg. Halva nöjet låg ju dock i jakten och han fick erkänna att det hade underhållit honom under flera timmars tid. Synd bara att honan sluppit undan. Synd att solen avslutat deras eviga dans. Blodet hade säkert smakat utsökt. Det här nya livet hade helt klart sina nackdelar, men fördelarna vägde upp det mesta. Han fann sig själv tycka om det här livet mer och mer för var natt som förflöt. Att ställa om sig till att jaga vargar hade inte varit svårt, och han hade fått ett och ett annat tips från Even innan denne lämnat honom ensam med världen framför hans tassar. Först hade han varit osäker, kanske främst på grund av dottern han hade behövt lämna efter sig i rädsla av att skada henne. Hon var dock den enda som fått honom att tveka hittills. Tungan drogs över läpparna där han satt mitt ute på slätten. Törsten hade börjat bli ihärdig igen, kraftig. Ett avlägset ljud fångade hans uppmärksamhet, ljud av steg i det torra gräset och ett rytmiskt hjärtslag. Ett flin drog sig på de bruna läpparna då hanen reste sig upp för att styra sina steg mot vargen. Natten var ung, stegen var lugna, han hade ingenting att stressa över.

Mörkret var tätt omkring honom, även om månen faktiskt lyckades kasta ett svagt ljus över marken, trots att himlen till större del var täckt av moln. Och det svaga ljuset gav honom en mindre tröts, vilket han behövde. Han saknade familjen och sitt hem, ännu mer nu när han befann sig alldeles ensam i den mörka natten.
Ninjavargen fortsatte stillsamt framåt, försökte göra sig så tyst och osynlig som möjligt. Ville inte bli upptäckt då han inte visste vem som skulle upptäcka honom.
Det Lotus inte anade var att det redan var för sent.
Han höll ett hårt grepp om sin patetiska teori om att han inte syntes, om att han inte hördes, enda tills en mörk skugga dök upp i hans ögonvrå. Han frös till, höll andan, vred sakta på huvudet samtidigt som han bad att han bara hade inbillat sig.
Men nej.
Där var en mörk skugga som rörde sig i natten. Kanske den inte hade sett honom? Kanske han kunde slinka undan utan att den andra skulle märka det? Önsketänkande, för Lotus hade mycket väl märkt att den andre rörde sig mot honom. Man han ville inte att det skulle vara så, ville fortsätta låtsas att han var osynlig och ljudlös.
Men till slut tog han mod till sig, drog ett andetag, och vände sakta kroppen mot den mörka skepnaden. Han var bara barnslig. Hur farligt kunde det egentligen vara? Världen var ju så vacker, enligt mor.
"Hallå?" Hans röst lät malplacerad på den tysta, öde slätten. "Vem där?"