Ryktena hade nått honom långt innan han hade en chans att faktiskt se de nyanlända ungvargarna som påstod att Shiva var deras svar. Abraxas hade inte varit säker på om han skulle hånskratta åt det eller inte. Det hade slutat med att han bara stått där och öppnat och stängt munnen likt en fisk. När Paimonia sedan hade kallat till sig flocken kunde han knappt tro sina ögon. Ett kort, bubblande skratt hade lämnat honom utan att han hade någon möjlighet att göra någonting åt det. Två vita vargar, den ena skräckslagen och den andra... ja, han visste inte riktigt vad. Någonting som såg ut att vara ett försök till stolthet? Men han kunde inte förneka att de påminde honom om morbrodern, framför allt den skrämda tiken. Markeringarna hon var runt ögonen... han hade bara sett dem hos en enda individ tidigare.

Fast besluten om att få reda på mer om dessa två så kallade Blossomättlingar sökte han upp dem efter att de fått komma till rätta. Med högrest hållning närmade han sig dem.
    "Akira och Aosora, inte sant?" frågade han.
Han stannade upp framför dem och såg från den ena, till den andra. Ett flin spred sig på hans läppar.
    "Så... Shivas valpar alltså?" han skakade misstroende på huvudet. "Jag hade förväntat mig någonting... mer."
De var båda större än honom, men storlek betydde ingenting. Han skulle kunna slita de båda i stycken i sömnen om han så önskade, det var han säker på.

Systern höll sig fortfarande så nära honom som möjligt. Akira tänkte inte låta någon annan trycka ner henne. Även om det inte vore något smart drag att sätta sig upp mot någon nu så föredrar Akira om det är han själv som får bita i gräset.

Den mindre vargen som nu står framför dem ser inte mycket ut. Men Akira vet att storlek inte är av någon betydelse. Det är Kali bevis på. Och den här lilla hanen påminner väldigt mycket om henne med. Liksom den bruna tiken Paimonia. Energierna är påminner om varandra med. Denna lilla hanes energier är faktiskt hänförande. Akira studerar deras virvlande dans. Han tippar huvudet på sne. Aldrig trodde han att han någonsin skulle möta på vargar med så vackra energier.

"Du är vacker". Orden kommer ut i en utandning. Snarare som en tanke än en genomtänkt mening. Akira känner systern ge honom en konstig blick och han slänger ett snabbt öga på henne utan att riktigt förstå vad. Han vänder blicken till de vackra energierna som utgör den lilla hanens kropp igen.
"Så vad är ditt namn än?" Frågar han. Ignorerar piken.

Flinet på hans läppar suddades ut på en knapp sekund och förvirringen hos honom var uppenbar. Av alla svar han hade kunnat tänka sig få var det som lämnat den andres mun absolut inte ett av dem. Han sneglade mot Aosora, som för att fråga om han alltid var sådan, innan han återigen vände blicken mot hennes broder. Förvåningen låg fortfarande över honom som ett täcke, men han återtog kontrollen över sitt minspel.
    "Ursäkta?" frågade han med ett skratt och en skeptisk min.
Han kunde omöjligt ha hört rätt.

Abraxas satte sig ner med en tydligt road min. Akiras överraskande ord hade börjat släppa sitt grepp om honom och han kunde se det lustiga i situationen istället.
    "Abraxas."
Han försökte inte ens dölja flinet på sina läppar.

Förvirringen som den andra visar är helt klart roande. Och Akira hade inte behövt göra mycket. Själv är han inte direkt blyg eller skäms vidare lätt. Och han ser inte världen som alla andra. I alla fall inte som många andra. Världen är energier för honom. Sprakande färger och virvlande mönster. Kanske är det så hans syn fungerar. Att han bara ser energierna och inte vargar och träd och mark och sådant. Fast det är inte helt sant heller. Eller?
"Jag är rätt säker på att du hörde vad jag sa". Svarar han. Känner genast en knuff i sida. Men han ignorerar systern för stunden. Om hon tycker att hela situationen är skämmig så får hon väl göra det en stund. Hon ser inte världen som han ser den.
De sprakande och vackra energierna framför honom presenterar sig som Abraxas. Akira nickar något djupare än vanligt, på ett artigt sätt.
"Väl mött, Abraxas". Akira fortsätter följa de virvlande energiernas dans med blicken. Om han fick känna på dem. Sträcka ut dem mot sig och få dra dem till sig. Då skulle han vara lycklig.

Abraxas höjde återigen roat på ögonbrynen. Det hade visat sig att den omöjlighet han tyckte sig ha hört inte alls var en omöjlighet. Faktum var att han hade hört precis rätt verkade det som. Han flinade åt Aosora då hon knuffade till sin broder. Hon hade inte verkat vara helt bekväm enda sen första gången han såg henne, och det hade sannerligen inte förändrats nu. Däremot gissade han att det handlade om en helt annan typ av obekvämhet då hennes minspel hade förändrats.
    Den röda blicken sökte sig tillbaka till Akira då denne talade. Han kunde inte förneka att han var överraskad över den hälsning han fick. Nästan som om nykomlingen bugade för honom. Det var ovant, men han uppskattade det definitivt. Bugningar var någonting han utan tvekan skulle kunna vänja sig vid.
    "Av ren nyfikenhet..." han såg på de båda syskonen. "Vad är det ni egentligen hoppas ni ska hitta här?"
Att vargar sökte sig till TBB var inte överraskande för honom. Snarare tvärt om. Däremot fann han de båda, påstådda, kusinerna intressanta. Varför hade just de sökt sig till Kaiwood? Vad hoppades de få ut av det hela? Hade de ens tänkt så långt?

Av erfarenhet har Akira lärt sig att de vackraste tingen oftast är de farligaste. De vackraste energierna brukar tillhöra sådant man helst borde hålla sig borta från. Men detta gör bara att Akira vill vara närmare dem. Eftersom vackra energier lockar honom mer än något annat. Så han skulle vilja veta mer om denne Abraxas. Akira vill lära känna den mindre hanen mer. Akira kan inte släppa de vackra energierna med blicken. De virvlar livfullt och alla dessa makalösa färger är förhäxande.

Öronen klipper till på den vita hanens huvud när Abraxas talar igen. Frågar. Vad är det de egentligen hoppats hitta? Utan att släppa energierna dans med blicken öppnar Akira munnen igen.
"Båda våra föräldrar föddes här. Vi vill veta var våra rötter kommer ifrån. Är det något fel i att vilja vara en del av flocken som våra förfäder grundade och ledde till storhet? Vi hoppas hitta hem". Akira tystnar igen. Han kan inte släppa Abraxas energier med blicken. Det går inte. Han måste samla mer styrka förmått kunna göra det.

Allt prat om förfäder och ett hem lät visserligen bra, men det var ett tråkigt svar. TBB var så mycket mer än ett hem. De var soldater. Krigare som aldrig gav med sig. Åtminstone de som var födda i flocken. Den mörke var tveksam på om det någonsin skulle kunna bli en krigare av Aosora. Det var inte ens säkert hon skulle överleva i flocken alls. Men vem vet, hon kanske kunde överraska. Abizou hade överraskat... Han tvingade tankarna på annat hål.
    "Båd... Vad tittar på på egentligen?!"
En irriterad rynka bildas mellan hans ögonbryn. Det störde honom något enormt att den vite inte såg på honom när han talade, utan istället verkade följa någonting osynligt med blicken.
    "Se på mig när jag talar med dig."
Det var en order, även om det inte fanns någonting otrevligt eller hotfullt i hans röst. Var Akira oförmögen att åtminstone se på honom under en konversation kunde han lika gärna avbryta den med en gång. De båda röda ögonparen möttes och Abraxas var för tillfället nöjd.
    "Båda föräldrarna?"
Om det stämde att Shiva faktiskt var deras far, och deras mor kommit från TBB från början, varför hade han aldrig hört talas om sina kusiner förrän nu?

Vad tittar du på egentligen?
Det hördes att den mindre hanen var lite irriterad över faktumet att Akira inte ser honom i ögonen när de talar. Så Akira får väl vara honom till lags en stund. Men det är svårt för honom att fokusera på någons fysiska gestalt när denne besitter så pass vackra energier.
"Jag har tittat på dig hela tiden". Svarar han lugnt utan att blinka. Han försöker hålla sig från att dölja energierna med blicken.
"Jag ser dig. Förmodligen inte som många andra ser dig". Den blodröda blicken möter Abraxas lika röda blick. Röda ögon är fint. Rött som blod.
"Vår mor är Wami. Dotter av Nisha". Akira berättar det så som han vet det. Sen har han inte riktigt förstått Nishas roll i flocken men han förstod att hennes roll varit betydande. Sen huruvida den yngre generationen vet någonting om det spelat ingen roll.
Ej heller bryr sig Akira om att Wami, mor, ses som en förrädare gör att ha lämnat flocken. Det spelar ingen roll. Shiva lät henne leva för att hon skulle bära hand valpar och även om Shiva själv inte verkar bry sig något direkt om det faktumet så måste han ha haft något i tanken när han gjorde som han gjorde. Eller? Även om det är så, eller inte är så, så spelar inte det heller någon roll. Akira vill få en chans i den här flocken. Och han är beredd att kämpa för det. Han bryr sig inte om ifall det blir so. Ledarens son, Eller förrädarens son, Eller som ingen alls. En dag kommer hans namn betyda något.

Han såg honom inte på samma sätt som så många andra gör? Orden lät bekanta. Lite som hur Shiva hade beskrivit hur han ser världen. Alla energier. Kanske... Abraxas hummade mjukt till svar.
    "Vår mor är Wami. Dotter av Nisha."
Återigen blev han överraskad av den vites ord. Han höjde förvånat på ögonbrynen.
    "Wami?" frustade han fram. "Så... blodet av en förrädare rinner i era ådror."
Han flinade åt dem båda. Wami. Han hade aldrig träffat henne, men hört tillräckligt mycket om henne för att det skulle räcka. Dessutom hade han haft allt för mycket att göra med Chayan, vare sig han hade velat eller inte. Förrädare hela bunten. Smittade av Sleazoids gener. Vilket innebar att de vita syskonen framför honom också bar på de de generna. Varför i hela världen skulle flockens ledare och hans egna morbror vilja ha någonting att göra med Wami och smutsa ner sitt eget blod? Abraxas började skratta.
    "Och ni kommer och påstår att Shiva är er far."
Det var skrattretande. Även om alla bevisen låg rätt framför nosen på honom så kunde han bara inte tro på det. Det fanns inte en chans att de var Shivas valpar. Framför allt inte om deras mor var en sådan förrädare.

Aosora som följde Akira likt en skugga hade varit tyst under hela mötet med den andra unga vargen som tillhörde flocken. Samma flock som de nu tillhörde. TBB... Det kände skrämmande, för att inte tala om fel. Hon saknade mor, och den trygghet som funnits i deras förra flock. Under tystnad förbannade hon Akira och hans idioti som hade släpat hit dem. 
Men här var de nu, och här skulle de mest troligt förbli ett bra tag. Så det var väl inte annat än att finna sin plats i det här dårhuset. 
"Vi har inte valt våra föräldrar," spottade hon ur sig. Irritationen var egentligen grundad i att hon var tvungen att vara här med alla de ogästvänliga vargarna som fanns i denna flock, och hon kände sig inte alls hemma, och att allt det var Akiras fel. Men nu fick känslorna ett mindre utlopp över Abraxas i form av spydiga ord.
"Jag har aldrig valt de föräldrarna jag har ifall jag kunnat, inte heller är jag väl nöjd med mina syskon." En snabb blick kastades på Akira. "Men det är vad det är, och oavsett hur mycket du eller jag klagar på det så kommer inget att förändras. Så om du inte har något trevligare att säga föreslår jag att du kniper igen truten."
Hon drog ett djupt andetag, förvånad över sina egna ord. Men det var exakt det hon kände. Hade Abraxas inget trevligt att säga dem, kunde han lika gärna vara tyst. Hon ville inte höra hans meningslösa, kritiska ord.

Han hann inte få något svar från Akira förrän den tysta Aosora öppnade sin mun och började spotta fram ord. Irritationen syntes tydligt i hans ansikte. Ju mer ord tiken kastade på honom desto mer tycktes hans ögon flamma upp. Både smidigt och snabbt ställde han sig upp och kastade sig mot henne med all sin tyngd bakom. Hon var kanske högre än honom, men hans kroppsbyggnad vad grövre. Han var byggd och tränad för strid, medan hon var byggd för att knäckas likt en tunn gren. Abraxas stod bredbent över henne med ansiktet så pass nära att han kunde känna hennes andetag mot sin egen nos. Tänderna blottades och han strålade av aggressiv dominans.
    "Passa dig, smuts." väste han fram.
Het luft lämnade hans mun, mycket varmare än vad som var normalt.
    "En sak ska du ha väldigt klart för dig. Du är inte värd ett skit, så din åsikt betyder ingenting. Ett sånt här utbrott till och jag kommer knäcka din söta lilla nacke." rösten var aggressiv, men det fanns en hint av en silkeslen ton inunder allting annat. "Så jag föreslår att du kniper igen truten, om du inte vill gå ett väldigt tråkigt slut till mötes."
Han vände hennes egna ord mot henne och såg på henne med en menande blick. Fortsatte hon som hon gjorde skulle hon dö inom en vecka, om ens det. En nykomling som trodde hon kunde göra precis som hon önskade, säga precis vad hon ville. Det var nästan att han hoppades hon skulle fortsätta. Motvilligt flyttade han på sig och såg hård på de båda syskonen.

Akira vinklar ena örat åt systerns håll när hon talar. Hon har alltid varit stor i käften även om hon verkar försynt. När Abraxas ger sig på Sora och slår henne till marken och talar hotfullt till henne så skulle Akiras första reaktion vara att få bort det där kräket från systern. Men som bror har han även en sida som är skadeglad när systern hamnar i trångmål.

Akira sätter sig lugnt ner och ser på de två andra. Öronen står spetsade och hans lätt glödande blodröda blick nästan hindrar när han får se ett litet prov på den energikraft som den mindre hanen besitter. Det är verkligen vacker. Och som Akira så tidigare. Den mindre hanen är vacker. Akira vill själv ha sådan kontroll över sina egna energier.

"Wow". Han andas ut ordet. Han är mållös. Den mindre hanens energier är trollbindande. Så oändligt vackert.

Aosora hade bestämt det nästan direkt hon träffat denna Abraxas - hon gillade honom inte. Och än mindre nu, efter hans hårdhänta behandling. Hon var inte van vid detta, så han hade slagit henne till marken utan att hon ens hunnit reagera.
Med kinden pressad mot marken och huvudet bortvänt från hans heta andedräkt låg hon där och väntade på vad som skulle ske. Att Akira inte kom till hennes undsättning förargade henne, men hon vägrade be om hans hjälp. Inte inför den stöddiga TBB-hanen.
Och så, när Abraxas väl släppte henne, kom Aosora upp på fötter med en övernaturlig hastighet och innan någon visste ordet av det stod hon på behörigt avstånd och betraktade Abraxas med de skogsgröna ögonen.
"Visst."
Blicken föll ned mot marken. Hon hade velat säga mer, velat käftas, velat stå upp för sig själv. Men utan stödet från Akira verkade det inte som en möjlighet. Hon var inte den individen, helt enkelt.
Hon vågade inte.

Hennes rörelser hade varit snabbare än han hade kunnat ana och han hörde hennes röst ljuda en bit ifrån dem. Abraxas vred på huvudet. Deras ögon möttes för ett kort ögonblick innan hon istället såg ner i marken.
Han var nöjd med hennes svar och nickade kort åt hennes acceptans.
    "Visa respekt för de som står över dig och du kommer inte ha några problem i flocken."
Hennes ord hade retat honom något enormt, det kunde han inte förneka, och han tänkte inte ta att en uppnosig snorvalp uttryckte sig hur som helst mot honom. Men han gjorde det även för hennes egen skull. Ju snabbare hon lärde sig att det fanns vissa regler att förhålla sig till, desto lättare skulle det bli för henne att överleva. Men han kunde inte låta bli att känna ett stygn av besvikelse.
    "Och du." han såg på Akira. "Jag kunde ha dödat din syster, och du gjorde ingenting för att hindra det. Varför?"
Det var en fråga som krävde ett svar. Hans egna syskon var viktigare än hans eget liv, och han visste att Kali och Shiva skulle ge upp sitt eget för att rädda den andre om det skulle behövas. Deras mot var förvisso Wami så han kunde väl kanske inte förvänta sig att hon skulle ha lärt dem någonting om familj. Hon hade trots allt övergivit sin.

Aosoras snabba rörelser berör honom inte. Han känner till det och är van vid det. Det är något han avundas henne. Men han visar det aldrig. Skulle Sora veta att Akira är avundsjuk på henne skulle hennes skadeglädje vara utan gränser.

Abraxas vänder sig mot Akira igen. Akira möter den mindre hanens blick så energierna verkar lugnat ner sig igen. Även om rörelserna är en aning speedade eftersom den mindre hanen fortfarande inte är vidare glad. Akira fukyar nosen med tungan.

"Energier berättar en hel del. Skulle du valt att hugga så skulle jag inte lugnt suttit här. Men du valde att inte göra det. Och som nykomling väljer jag att inte dra förhastade slutsatser. Men för Sora skulle jag ge mitt liv". Akira talar lugnt och han talar utan att blinka. Hans blick talar minst lika mycket som hans ord.

Ett mjukt, hummande läte lämnade Abraxas som svar på den andres ord och han såg in bland träden. Så hans energier hade alltså skvallrat om vad han skulle göra. Intressant. Han hade inte ens varit medveten om att de kunde göra det.
    "Energier kan ljuga, precis som vargarna de tillhör."
Att blint lita på allting man såg var naivt, för det kunde vara långt ifrån sanningen. Abizou hade varit ett praktexempel på det. Hennes envishet och vilja att göra precis lika mycket som de andra... det var ingenting som hade gått att se på henne.
    "Och du kommer förr eller senare få möjligheten att bevisa ditt ord med handling."


[Blir inte så långt, men tänker att det kanske kan funka ändå c:]

Akira ler stort åt Abraxas kommentar. Energier kan ljuga.
"Visst. Om man har kontroll över energierna". Svarar han lugnt. Hittills har Akira inte mött någon som kunnat det. Kanske det finns vargar här i TBB som kan det. DÅ ska han lära sig att kunna se även de små skiftningarna. Han tänker bli så bra som möjligt. Så stark som möjligt. Energierna ska bli hans största tillgång. Och han är säker på att han kan klara det här i TBB. Han är inte lika säker om Sora kan klara sig här. Men han tänker inte låta henne stupa. Hon kan behöva tuffa till sig ändå.

Leendet på Akiras läppar övergår i ett flin när han ser på Abraxas.
"Det längtar jag till". Akira kan vara stor i mun. Men även om hans styrka inte är i klass med de infödda vargarna i TBB så är han ändå säker på att han kan bli som de. Att han kan bli stark som de.

Abraxas mötte flinet med en bister uppsyn och rynkad panna.
    "Vänta... Du längtar alltså efter att din syster hamnar i livsfara så du kan vara hennes hjälte och dö i hennes ställe?"
Han var inte säker på vad han fann mest skrattretande: att han var villig att offra sitt liv så snart han bara kunde, eller att han faktiskt verkade se fram emot den dagen. Det var uppenbart för honom att Akira inte hade en aning vad det var han pratade om.
    "Tro mig." hans röst var allvarlig. "Det finns ingenting att längta efter."
Att se sin familj sväva i dödlig fara... Han ville aldrig uppleva det igen. Paimonia hade riskerat att förlora sitt liv under invasionen av de odöda. Abizou förlorade det faktiskt. Men han visste att dagen skulle komma. Och han tänkte vara där och skydda dem till bästa förmåga.
    "Vill du vara en hjälte så tänker inte jag hindra dig. Men se inte fram emot att din egen syster hamnar i fara så du kan vara det."
Det fanns ingenting heroiskt att kasta bort sitt liv bara för sakens skull.

Akira skrattar åt Abraxas ord.
"Det är tur att du är vacker". Svarar han. Akira fuktar nosen med tungan. Öronen klipper till på huvudet.
"Den som skulle vilja spilla Soras blod skulle inte få se solen stiga över trädtopparna fler gånger". Akira är säker på sig själv. Och han är säker på sitt gift. Det är den del av sig själv som han tränat väldigt mycket på. Där har mor lärt honom allt hon kunnat. Akira är särskilt förtjust i sina dödliga gifter. Han har både snabbverkande och sådant som verkar mer långsamt. Endast en liten droppe kan fälla ett stort bytesdjur långt större än denne lille Abraxas. Men gifterna talar han inte så mycket om. De är en del av han själv. Rinner i hans ådror och gör honom lite speciell.
"Så du förstår. Det är inte att Sora hamnar i fara som jag längtar efter. Det är att få se fienden falla". Han ser ner på den mindre hanen. Denne som helt klart missförstått hans ord. Vilken roande liten varg. Akira kommer hålla ögonen på denne i framtiden. Och det är ju ännu bättre att denne faktiskt är vacker att se på.

Öronen klippte till. Det var tur att han var vacker? Tur?! Det fanns bara ett tillfälle någon skulle säga någonting liknande. Att man hade tur att ha någon positiv egenskap i alla fall.
    "Så du kallar mig dum nu också?"
Rösten var dov och dröp av iskall, lugn ilska. Men den kyla som fanns i hans röst reflekterade inte elden som brann i hans blick. Det här syskonparet. Tror de kan uppföra precis som de önskar. Smuts. Smuts båda två. Han drog ett djupt andetag som för att lugna ner sig. Värmen som lämnade hans mun fick luften att dansa.
    "Det enda korkade här är ditt och din systers beteende." De kunde kalla sig Shivas valpar så mycket de önskade, men det fanns ingenting av Blossoms storhet i dem. Inte ett uns av det stolta blodet rann i deras ådror. Och inte ens en gnutta vett och etikett verkade de ha lärt sig.
Han började röra sig runt Akira i en cirkel.
    "Ni svassar in här och tror ni är någonting. Framför allt du." Abrupt stannade han bakom den vita hannen. "Det är ingenting annat än patetiskt."
Ett glädjelöst flin spred sig på hans läppar.

Akira stryper en impuls att himla med ögonen. Är alla i TBB lika trångsynta? Han hade hört att det fanns storhet i Kaiwood. Hittills verkar det bara finnas små bjäbbamde valpar.
"Tar du allting personligt?" Frågar han. Han höjer på ena ögonbrynet. Korkad? Hittills är det Abraxas och Sora som öppet har talat ner till någon under det här mötet.

När den mindre vargen går runt honom så låter Akira honom göra det. Han vet ändå var den andre befinner sig. Energierna är hetare kring den mindre hanen nu. Räntan uttråkad på något sätt? Har han massa uppdämnd vrede som han tidigare inte fått utlopp för. Det kan finnas många orsaker men det ger honom inte rätt att bete sig så här även om Akira och Sora är nya. Akira suckar och reser sig upp. Han vänder det sig mot Abraxas. Hans rörelser är inte på något sätt provocerande. Han rör sig med smidig elegans liksom hans blod tillåter honom. Förmodligen kommer det från Wamis och Nishas sida av släkten för hittills har han inte funnit samma grace hos Shiva eller någon i TBB.

Akira möter den mindre hanens röda blick.
"Dina ord är inte på något sätt applicerbara på mig eller Sora. Men om det får dig att må bättre så visst. Du är välkommen att spy hur mycket galla över mig du önskar. Jag tror inte jag är något. Om du inte gillar mig så är det sitt val. Jag kan inte göra något händer i alla fall. Jag är här för att det är mitt val. Och jag kommer kämpa minst lika hårt som alla andra för att bli en tillgång för flocken. Om det inte passar dig så behöver du inte ens se åt mitt håll". Akira har inte hänt rösten. Han har inte på något sätt ändrat på sin hållning för att ens försöka verka stöddig. Han är lugn. Men medan han har talat har giftet runnit till som per automatik. Och kanske är det galenskap som kan skymtas i hans blodröda blick. Men vad som än händer tänker inte Akira ge upp. Han ger aldrig upp.

    "Jag tar förolämpningar personligt, ja."
Om det fanns några andra sätt att ta förolämpningar så kände han inte till dem. Framför allt inte när en insekt insinuerade att han var bristande i sin intelligens. Abraxas hade kunnat skratta åt det. Han var kanske inte den mest intelligenta individen, men han var tack och lov inte så dum som dessa två. En fnysning lämnade den mörka hannen.
    "Självklart tycker du inte att orden är applicerbara på dig och din syster." sade han med uttråkad röst.
Varför skulle han tycka det? Men idioter visste inte om att de var idioter, så han kunde väl inte vänta sig mycket mer. Akira pratade mycket, men hur mycket var faktiskt sanning? Hur mycket av det han sa skulle han faktiskt stå vid? Och det var under förutsättningen att han ens överlevde träningen. Han visste inte vad det var den vite var van vid för träning, men han var villig att sätta sitt huvud på att det han skulle få utstå här var hundra gånger jobbigare. Ytterligare ett mjukt hummande läte lämnade honom.
    "Du gör fruktansvärt mycket väsen av dig för att inte tro att du är något." Utan att kasta en blick på den andre passerade Abraxas honom. "Insekter ska veta sin plats, och uppföra sig ordentligt fram till Kali eller Shiva säger någonting annat."
Det skulle dock inte spela någon roll vad modern eller flockledaren sa om saken: de skulle aldrig bli någonting mer än harlortar för honom. Med lugna steg ökade han avståndet mellan sig själv och smutsbloden.

[Vill du/ni avsluta så kan vi göra det, eller så fortsätter vi c: Vilket som funkar för min del c:]

Akira säger inget mer. Just nu går den här diskussionen ut på att Abraxas bara kallar honom för dum och korkad och vad än Akira säger så tar Abraxas det personligen och insinuerar att Akira kallar honom dum och korkad tillbaka. Vilket Akira inte alls har gjort men Abraxas har tagit det så. Det finns inget Akira kan höra för att den här diskussionen ska gå da. Abraxas har redan bildat sin åsikt och står fast vid den. Akira kan bara göra sitt bästa från och med nu. Han ska träna minst lika hårt som de andra. Han ska träna hårdare. Och han ska göra det med ett leende på läpparna. Han tänker inte ge upp. Och Abraxas ska inte tro att han har rätt i det han säger. För ha  kunde inte ha mer fel. Men som sagt. Det är inget Akira kan göra någonting åt.
"Om du säger så. Vi ses på träningsbanan". Akira ser efter den mindre hanen när han går.

[AVSLUTAT]