Nilo hade varit på väg genom skuggpasset när hon hade blockerats av en besvärlig typ som inte velat släppa förbi henne. Han hade betett sig tjurigt och märkligt och plötsligt hade han satt fart efter henne, och Nilo hade fått vända rumpan till och kutat ut från passet. Hon rispade upp tassen på en sten, men hade fått fortsätta springa, och med andan i halsen hade hon kastat sig ut i solen. Hon hörde dock snart att vargen hade stannat bakom henne, inne i passet i skuggorna. Hon kunde inte begripa varför. Hon flåsade högt, och tog snart några haltande steg mot passet igen för att titta på främlingen som bara stod där och såg.. frustrerad ut?

"Eh... Jag trodde du jagade mig? Varför stanna du kvar där inne?? Menar du att jag sprungit livet av mig i onödan??"

Nilo blev minsann upprörd. Vad var det här för sett? Inte jagade man väl andra för skojs skull?

[Privat, Even]

Allt kunde inte alltid gå enligt planerna. Det gjorde inte Even mindre frustrerad över den nuvarande situationen. Han hade befunnit sig i skuggpasset när morgontimmarna grytt, och funnit sig strandad mellan bergväggarna, oförmögen att lämna passet så länge solen sken från den klarblå himlen. Ett misstag, och ett han inte tänkte göra om, men ändå ett misstag som han nu fick handskas med tills kvällen kom.
     Den fördömda vargen hade sprungit ut i solen. Så klart hon hade. Vart skulle hon annars springa? Det var med en frustrerad morrning som Even vankade bara en kort bit innanför bergskuggans rand. Solens värme gjorde honom dåsig, yr när den blandades med hungern. Hade han kunnat hade han försökt sova bort det, men han kunde inte riskera att somna på en plats där han inte kunde försäkra sig om att han var helt säker. Så nu stod han här.
     Doften av blod hängde i luften, inte stark, men överväldigande i hans sinnen. Den kallade honom, lockade, men en starkare instinkt hindrade honom från att följa vargen ut i ljuset. Det fördömda, fördömda ljuset! Han hade kunnat höra hennes hjärtslag, kunde nästan inbilla sig den över avståndet. Hennes ord fick honom att frusta roat. Han spände den röda blicken i hennes mörka anlete.
     ”Om du kommer tillbaks hit så kan jag se till att det inte är i onödan.” Han drog ett djupt andetag. Det var en lugnande känsla, även om han inte behövde det. Djupa andetag, samla tankarna. Yrseln gjorde honom illamående. Han grimaserade motvilligt när han tvingades se bort från ljuset. Det var för ljust. Förbannade ljus!

Nilos ögon smalnade och svansen piskade av irritation. Ett sånt sätt! 
"Vänta driver du med mig? Du kan väl lika gärna ta och pallra dig hit kan jag tycka än att bara stå där och se purken ut, är det någon som ska va arg här så är det ju jag!"

Hon viftade ilsket med tassen. 

"Titta, jag har ju till och med börjat blöda! Det här var nog bland det fånigaste jag varit med om, först bli jagad genom ett pass och sen står jägaren och tjurar i mörkret för att bytet är för långt bort?" Hennes röst var skrikig och otrevlig, tydligt påverkad av hennes nuvarande humör. "Man skulle kunna tro att du är rädd för solen, din fula grottvarg!!!"

Grottvarg? Grottvarg! Och en ful sådan! Even gav ifrån sig ett hårt avklippt skratt.
     ”Man skulle kunna säga att jag inte är så förtjust i solbad. Ta inte med mig till öknen, jag skulle bara vara tråkig.” Han gav vargen ett vasst leende. Blicken kisade ut mot henne igen. Han nickade menande åt tassen hon viftat med.
     ”Kom hit så ska jag blåsa på det”, hummade han, med en betydligt mer road stämma än vad han kände sig. Han var fullt medveten om hur dumt förslaget var efter att just ha jagat ut vargen från passet.

Hon tittade förnärmat på honom och stampade med tassen i marken. "Blåsa?! Du tror visst att jag är dum på riktigt. Det är nog bara du som är uppblåst här!" 
Nilo blev bara provocerad av hans beteende att hon inte riktigt visste vad hon skulle ta sig till. Hon klampade fram, nu till synes helt icke påverkad av den nyss skadade tassen och stod kvar i solen men var nu inte så långt ifrån skuggan. Hon spände sina arga gröna små ögon i honom.
"Du menar att du inte ens tänker ta mig om jag står här va.. Grottvarg... Så rädd för solen, aj aj, läskigt med sol va? Tänk om solen tar dig!" Nilo lipade åt vargen i skuggorna.

Om inte allt redan hade varit jobbigt så hade kanske situationen varit komisk. Kanske hade han tyckt hon var rolig, en liten röst i hans bakhuvud sade att det var roligt. Men just i den stunden, med henne så nära och resten av allt förbannat ovanpå som redan varit frustrerande utan hennes hjälp, så fann han inte situationen särskilt underhållande.
     ”Se, så modig man kan vara.” Han himlade med ögonen. Tänderna blottades i en frustrerad grimas. ”Kom in här så får du se på grottvarg.”

På ren instinkt så visade hon tänderna tillbaka och morrade. Eftersom att han inte verkade attackera henne.. så kunde hon ju göra lite som hon ville?
Men sen när hon började inse att det han sa var både sanning och tomma hot - han tänkte faktiskt inte komma ut i solen - så slutade hon morra och hennes ansiktsuttryck byttes mot ett skrattfullt hånflin istället.

"Du menar alltså.. att du verkligen inte kan vara i solen?" Hon skrattade högt, men man kunde samtidigt höra att hon var lite exalterad. Hon lutade sig framåt och viskade: "Du kanske tror att du är en.. skuggfödd??" Hon flinade, beredd på att skratta igen, men blicken sa mer, att hon faktiskt var spänd på ett svar.

Even gav vargen en oimponerad blick som svar på hennes hånflin. Han var för trött för det här. Han höjde ögonbrynen när hon fortsatte tala, och kunde inte hindra det smala leendet som sökte sig in över läpparna. Skuggfödd? Det var länge sedan.
     Even fann sig själv kasta sig framåt, innan han hunnit tänka genom handlingen. Hon var så nära. Så nära. Precis utanför hans skydd. Han högg henne i nosen, slet in den mindre vargen i skuggan, men tvingades släppa henne lika snabbt som han huggit.
     Smärtan var omedelbar. Den brände hans nos, fräste och sved där huden under ansiktets tunnare fäll svetts av ljuset. Det var med en vredgad morrning han vred undan ansiktet. Förbannat! Förbannat var ljuset! Förbannat var alla i dess sken! Genom smärtan och den redan tidigare yrseln låste sig hans blick vid vargen igen. I skuggan. I skuggan.
     Han stod över henne lika snabbt som han tidigare huggit. Doften av svedd hud blandades med den av hennes blod. Det ljuva blodet. Han hade det nu. I säkerhet från solen. Han hade-
     ”Det var inte igår, mörkblod”, morrade han genom ett tandat leende.

Hon hade skrikit till av ren reflex, men mer av hans plötsliga rörelse än smärtan av att bli indragen. Hon hade rest sig snabbt hon bara kunnat. Och nu stod hon där med blödande nos och skadad stolthet. Och hon var rädd när hon såg på honom. Det fräsande ljudet. Solen. Den hade bränt honom. Hennes ögon vidgades och hjärtat bultade. Hennes mungipor drogs upp i ett ansträngt leende. Mörkblod. 

"Aouch." Sa hon lite med ironi blandad med skräck. "Var du tvungen att ta i så hårt?" Situationen var inte lika rolig längre.

Odören av svedd hud gjorde sig påmind. Hon rynkade på nosen av obehag, och grinade illa när rynkningen smärtade av hans bett.
"Så.. Du menar alltså att du är en Skuggfödd trots allt. Jag måste erkänna att jag är besviken. Du är uppenbarligen ingen.. Svartvarg." Hon ryckte lite menande på axlarna. "Så vad gör vi nu då? Är det dags för mig att börja springa åt andra hållet?" Hon slickade sig om nosen och kände blodsmaken. Hennes vidgade ögon såg på vargen framför henne när hon fick som en insikt. De var fyllda av en exalterad rädsla.

Han andades hårt ut i en road fnysning. Han var nog mer svartvarg än vad hon var. Hur länge kunde en ras förbli renblodig? Det hade gått så lång tid – så ofantligt lång tid – att hans blod var, eller snarare hade varit, närmre vad hon trodde sig vara än vad hon någonsin kunde ha blivit.
     Han synade hennes anlete med skarp blick under delvis slutna ögonlock. Huden över hans nos, en bit upp över ena kinden, stramade och smärtade. Han kände lika mycket som han hörde att den fräste. Kunde ana i sin ögonvrå att pälsen var svedd. Doften var vass i jämförelse med den tjocka doften av vargens blod. Ljudet av hennes hjärta susade i hans öron. Exalterande. Distraherande. Han fann det svårare att fokusera på hennes ord än vad det borde vara. Den ihängande yrseln hjälpte inte.
     ”Spring du, om du vill. Jag tror skuggorna längre in passar dig bättre”, hummade han och slöt avståndet mellan dem. En rysning krusade fällen längs hans rygg när han strök tungan över hennes blödande nos.

Hon stod kvar och mötte hans blick när han stod intill henne. En kall kåre sprang längs ryggraden. Hon hörde sina egna hjärtslag. De dånade. Hon var rädd. Men att fly var ingen idé. Hon andades istället in hans doft. Så många dofter, och samtidigt ingen. Han doftade vinden och gräset. Och Blodet.

"Jag kom på, att jag hade ju lite ont i tassen. Så jag har en bättre idé."
Hon slickade tillbaka på hans nos.
"Du kan få bevisa för mig att du är från skuggorna. Jag vet ju inte hur lilla jag ska kunna tro på det, med tanke på att du inte är en svartvarg." Hon putade lite med läppen. "Jag har hört så mycket om er. Så många.. historier. Jag vet ju inte vad som är sant?" Hon sträckte sig för att kunna viska i hans öra: "Kan du inte ta med mig in i skuggorna?"

Hennes tunga kändes kall mot hans brända hud. Beröringen sved. Han släppte ut ett andetag som skälvde mer än vad det borde ha gjort. Lite ont i tassen. Ah, såklart. Han lyssnade bara delvis när hon fortsatte tala. Han slöt ögonen när hon lutade sig nära. Hennes närhet var berusande, pulsen som spelade genom hennes kropp, hennes tydligare andetag. Han behövde det. Behövde-
     Han väntade inte på att vargen skulle avsluta sitt förslag innan han slöt tänderna om hennes hals. Han vred henne åt sidan i en hastig rörelse, ner på marken under sig. Yrseln fick världen att simma framför hans ögon för ett ögonblick. Blodet som snabbt fyllde hans sinnen jagade bort illamåendet. Värme där ingen värme fanns. Han kände henne röra sig, kippa efter luft, kände sig själv skälva.
     Han lättade sitt grepp om hennes hals igen efter en kort stund, en evighet, men backade inte. Andedräkten som dansade över vargens strupe var varm. Han kunde fortfarande höra hennes hjärtas rytm, som om den viskade i hans öron. Lockade. Han strök tungan över hennes hals.
     ”Berätta för mig vad för historier du hört”, hummade han lågt. Han rätade på sig tillräckligt för att möta hennes blick.

Nilo var knappt medveten om vad som hade hänt. Blodförlusten blev märkbar. Hennes andetag blev väsande och orytmiska. När han backade något för att se på henne, valde hon att undvika hans blick. Hon såg rakt upp istället, såg det svaga mönstret av skrevan högre upp i passet, där ljuset försökte leta sig fram. Hennes mungipor drogs upp i ett ansträngt leende och hon hostade. Väste.

"Du vill inte höra. De skulle va lika besviken som jag är nu." Det ryckte i henne när hon försökte skratta. Hon ville inte ge honom nöjet av hennes historier. Det fanns ju helt ärligt inte många historier till att börja med, och de som fanns skönmålade de skuggfödda lite onödigt mycket kunde hon tycka, så här i efterhand. Han verkade ha ego stort nog ändå. "Om jag överlever, och när jag kan gå i skuggorna, med dig, då kan jag berätta. Jag verkar ha svårt att gå mycket alls nu, så kan inte påstå att jag är nöjd med vår uppgörelse." Hennes ögon vändes mot honom där hon låg hjälplös och orörlig. Hon log smärtsamt. "Jag är säker på att du förstår."

Even skrockade lågt. Han satte sig ner på ena höften, fortfarande lutad över vargen med en framtass på vardera sida om hennes axlar.
     ”Påminn mig om vad vår uppgörelse var.” Even besvarade hennes leende med ett eget, roat. Den stramande huden i hans ansikte smärtade inte längre lika illa. Han kunde känna den läka, långsammare än skador som inte orsakats av solen, men alldeles för snabbt för att vara naturligt. Han lutade sig tillbaka en bit, släppte hennes ögon tillfälligt men såg snabbt tillbaka. Det var väldigt medvetet som han höll hennes blick när han blåste på hennes skadade tass.

"Vi kan säga att uppgörelsen är att jag får hugga i din strupe när jag kan resa mig igen så jag slipper höra din röst. Bäst du aktar dig. Hugg hugg" Hon visade tänderna och högg lite löst i luften mot honom, som en menande ironisk gest. Hon hostade till igen, det kändes som att hennes hals var fylld av blod. Vilket hon såklart förstod inte kunde vara läget, för då hade hon varit död nu. Men av någon anledning så levde hon. Varför hade han inte bara dödat henne? "Så.. Vad händer nu? Törstar du efter mer av mitt blod likt en av gräsets små parasiter eller tänkte du bara lämna mig här? Jag är genuint nyfiken. Detta har varit ett så givande möte hittills." 


Det stack i hennes ben, hon hade inte riktigt insett att de hade domnat bort förrns nu när de började vakna till liv igen. Väldigt obehagligt. Det mesta nu för stunden kunde sammanfattas med att det var obehagligt.

”Jag får vakta min svans. Sova med ögonen öppna”, skrattade han lågt. När hon fortsatte tala så makade sig Even i sidled för att lägga sig på rygg bredvid henne. Hennes närhet oroade honom inte. Han sträckte framtassarna i luften innan han lät dem slappna av över bröstkorgen.
     ”Mm, jag förstår att du tycker det. Jag antar att du inte frivilligt stoppar huvudet i någons gap varje dag, men jag dömer inte. En erfarenhet rikare.” Even lät blicken glida mot bergspassets öppning, där solen ännu sken starkt. Han kisade mot ljuset. Det var fortfarande för nära, men rörde sig åtminstone i rätt riktning för att skuggorna långsamt skulle längas ut ur passet. Han behövde inte oroa sig för att ljuset skulle komma närmre.
     ”Jag vet inte vad du tänkt göra, men den här fästingen överväger din tidigare förfrågan. Men det blir svårt att ta med dig någonstans i ditt nuvarande skick. Om du inte känner för att bli buren, vill säga.” Even sneglade åt svartvargen och höjde ena ögonbrynet. Han var övertygad om att det inte var vad hon hade menat med sina ord. ”Ta med mig in i skuggorna, var det? Jag gillar din känsla för dramatik, mörkblod.”

Hon fortsatte att ligga kvar stilla medan han la sig. Hon tjänade ändå inte mycket på att röra sig för tillfället. Så länge det var ljust ute skulle hon vara fast här med honom oavsett. Det enda hon kunde göra var att försöka uppehålla honom. Eller uppehålla sig själv kanske snarare. Få tiden att gå.
"Mm du har kanske noterat att vi kallas för "mörkblod." Vi äter dramatik till frukost. Dramatiken flyter i vårt blod. Och eftersom du druckit mitt blod nu.. Så blir dramatiken en del av dig. Det måste kännas härligt? Du är ju inte dramatisk nog redan. Jag menar, jag hade hört att ni vad bundna till skuggor och natten, men att ni bokstavligen inte tål ljus alls? Så snabbt som din nos började fräsa bara för att du skulle kunna dra in mig här, det var väldigt dramatiskt. Du kanske är en svartvarg trots allt redan när jag tänker efter. Om inte annat är du mer en svartvarg nu med mitt blod i dig."

Even skrockade lätt till vargens ord, men avbröt henne inte. Hennes hjärta kämpade i en försvagad kropp. Han kunde fortfarande höra rädslan i hennes röst, ett menlöst pladder som var mer en distraktion än något sammanhållet. Det gjorde det lättare att inte låtsas om tröttheten som fortfarande höll i honom, även om yrseln äntligen lagt sig. Så Even lät henne prata.
     Det skulle bli en lång dag för dem båda.
 
[Avslutat]