Efter en hård och obarmhärtig vinter började marken spricka upp och ge plats åt liv. Faktum var att det redan gått långt nog för att den sanna skönheten skulle framträda. Allt det som var lövskogen, som vaknat på nytt. Faktum var att det till och med var tid för körsbärsblomningen, något som bidragit till att Izargo attraherats av platsen. Han själv hade kraften att styra och manipulera växtlivet och det var något han gjorde för nöjes skull, om man kunde klassificera det som detta. Izargo föredrog växter framför verkliga individer. Förr eller senare skulle en tid komma, där växtlivet tog över igen. Solen värmde hans rygg och marken han gick på. Han lämnade blommor efter sig i sina spår och de vissnade när han avlägsnade sig. Izargo behövde inte anstränga sig mycket för att skapa skönhet som denna. Han gick stillsamt mellan körsbärsträden; han var sig själv, han var Izargo, han var i nuet. Friden som han inte kände bland dem som andades syre, kände han nu. Vid ett träd stannade han. Han såg på det och lunkade sedan fram för att sätta en tass mot det. Körsbärsblommorna blommade ut på några ställen, de blev större och praktfullare. Med all rätt. De var magnifika i sin skära färg. Izargo ställde sig mot trädstammen och var varsam med barken. Det var som att trädet andades. Det pulserade av ett vackert sorts liv som inte kunde finnas bland de som levde på syret i luften, och Izargo stod så ett tag och beundrade grenverket i djup tanke, mest fantasier kretsandes kring basal ekoterrorism.

[Paxat för Cry, sorry för flummet]

Cry hade lugnt flugit ganska nära trädkronorna när han uppfattat gestalten bland stammarna. Så pass mycket av hans syn hade, den nästan blinda, hanen i alla fall kvar. 
  Cry landade tyst bakom ett par buskar och iakttog hanen, såg det han kunde se. Visserligen var synen fördärvad men han kunde i alla fall urskilja de blommor som främlingen lämnade efter sig. I vanliga fall hade han inte gömt sig bakom buskar för att förfölja och han visste att det var oförskämt men han ville inte avbryta. Cry ville så gärna fortsätta se på detta och bara njuta av det han kunde se, vilket var lite men ändå tillräckligt för att han inte skulle våga sig närma den andra.
  Vintern var förbi, eller den höll i alla fall på att försvinna bort, och det gjorde Cry lättad trots att hans pigmentlösa kropp protesterade en aning i solljuset. Bortsett från smärtan så hade Cry alltid gillat att se vårens, och värmens, återkomst och han välkomnade den alltid med ett stort leende. Förvisso hade han bara sett två vårar, eller snarare kom han bara ihåg att han upplevt två vårar innan. Men denna vår skiljde sig från de andra två; han hade aldrig sett en varg locka fram vårens blommor på ett sätt som främlingen framför honom gjorde. Det gjorde honom både nyfiken och aktsam.  Till slut tog dock nyfikenheten över: Han sträckte på sig och klev långt ifrån ljudlöst över busken han gömt sig bakom.
  "Imponerande", sa han och närmade sig främlingen med en vänlig blick och klar ton.

Medan Izargo funderade kring utopier så närmade sig en främling. Han hörde denne flytta sig ur sitt gömsle där han kanske stått en stund. Vrenen vände sig ilsket om när han väl uppfattat ljudet och, senare, rösten. Izargos blick glödde av illvilja men han försökte tona ner det. Blicken övergick i misstänksamhet när de sökte främlingens oskyldigt blå ögon. Det ryckte lite i skinnet på vrenen och raggen restes sakta. Han var på helspänn. Han var redo att gå på defensiven, men främlingen både lät och såg vänlig ut. Lika redo att gå till attack, men något sade honom att det inte var nödvändigt alls. Han sade till en början inget alls. Izargo synade sitt främmande besök och noterade en del saker som bleka horn och vingar. Pälsen var ljus på ett sätt som gav intrycket av att hanen nästan helt saknade pigment. Kanske helt, faktiskt. Misstänksamheten lade sig inte och han bestämde sig för att inte vara artig nog att presentera sig, utan att - om han blev ombedd - uppge falskt namn. Kul. Nu behövde Izargo säga något. Sade han bara något kunde han fundera på ett reservnamn medan svaret, på vad Izargo nu än valde att säga, levererades. Izargo såg på främlingen och sedan på trädet. Så pilade blicken till främlingen igen, för att stint stanna där.
  "Jaså, ja, man tackar", sade han dröjande med neutrala ord i en lite ogästvänlig ton.
  Han pausade. Hanen såg inte mycket dominant ut, och hade egentligen inte gjort ett skvatt för att förtjäna Izargos fientlighet gentemot i stort sett samtliga artfränder. Izargo försökte dra lite i ena mungipan i ett skevt leende för att visa att han ändrat sig lite. Det blev en grimas. Han himlade lite irriterat med ögonen och fäste blicken på det blå.
  "Hur kommer det sig att våra vägar korsas?" frågade han stelt.
  Han var genuint nyfiken på vad det fanns av intresse i att närma sig honom. Han kunde inte direkt lära ut konsten att manipulera växtlivet som var det främlingen kommenterat på. Izargo försökte se tålmodig ut.

Den andra hanen var... svårtolkad. Främlingens ögon var inte vänliga, som Crys var, och raggen var halvt rest. Cry fortsatte dock att med en lugn och mjuk blick kolla på hanen trots att han kände ett växande obehag inombords. 
  Han hade haft oturen att träffa en liknande hona i öknen en gång, faktum var att han mött ett flertal individer som kändes opålitliga. Det verkade som han, tyvärr, hade en tendens att locka till sig sin absoluta motsats. Men denna hane kände han ju trots allt inte, inte än. Han kanske bara hade ett svårtolkat uttryck, och inte mer än så. Cry hade ingen rätt att döma, det var han väl medveten om, men han kunde inte ignorera den där känslan som fick musklerna att instinktivt spänna sig; redo för avfärd. 
  "Jaså, ja, man tackar." Trots den otrivsamma tonen verkade det som om hanen i alla fall hade hyfs. Det fick Cry att slappna av, om endast en aning. 
  När främlingen log, eller snarare försökte le, log Cry genuint tillbaka.
  "Hur kommer det sig att våra vägar korsas?"
  "En bra fråga", började Cry och nickade smått i en uppmuntrande gest, "som du gärna också får besvara." Han misstänkte att främlingens anledning var mer intressantare än sin egna, och han ville inte inte riskera att tråka ut hanen. Cry hade en känsla av att han behövde vara försiktig med sina ord runt den andre.
  Cry tog till ord innan den andre svarade, ville ogärna verka otrevlig genom att undvika hans fråga.
  "Min flocks revir finns här i närheten och jag råkade bara bestämma mig för att ta en liten flygtur." Cry hade börjat känna hur abstinensen från vandring och upptäckande började närma sig. Förvisso gillade Cry flocken, han gillade känslan av att ha en tillhörighet och hem och att vara nära henne men... han hade ju sin "arbetsskada" efter de år han spenderat vandrande. Kanske skulle han föreslå en liten kort vandring med Tirana någon gång? Skulle hon gilla det? Han skakade mentalt på huvudet för att sluta tänka på henne. Han hade en tendens att bli ofokuserad varje gång han tänkte på hennes vita päls och detta var inte ett bra tillfälle att vara ofokuserad.
  "Frukte ej dock; Isil Anar är ingen hotfull eller 'ond' flock", sa Cry med samma mjuka röst och vänliga leende. Cry fick dock ett något allvarligare, kanske till och med sorgset, uttryck snart och la till: "En av de få goda flockarna i Numoori faktiskt. Eller tja, det är var jag hört."

Den pigmentsfattige svarade ungefär att Izargos fråga var en fråga som tåldes att tänka på. Han sade att Izargo också var välkommen att svara på den. Izargo sänkte inte garden, tvärt om. Han spände sig lite till men försökte halvhjärtat tona ner sin fientliga inställning utåt. Izargo visste inte riktigt vad han skulle säga, och det skulle helst inte låta spydigt eller hätskt. Izargos ögon smalnade ytterligare lite till när han fick höra att hanen tillhörde flocken som var bosatt i området. Den ljuse gjorde en liten paus och det var dags för Izargo att säga något. 
  "Så pass", sade han hest och harklade sig lite. "Jag hade vägarna förbi. Det var möjligen körsbärsträden som förde mig hit."
  Izargo var inte en solstråle så att säga, men han föredrog faktiskt defensiven framför offensiven. Hanen verkade inte särskilt hotfull och det såg inte ut att behöva bli blodigt, alls faktiskt. Han återvände från vad som möjligen verkade vara en kort liten resa i tankarna med en kommentar om sin flock. Izargo avstod från att himla med ögonen. Han ville vidare, men han ville också stanna. Han hade inget egentligt behov av kontakt med artfränder; dock vägrade han erkänna ens för sig själv att främlingen var intressant i sitt sätt och utseende. Izargo studerade främlingen medan hans mimik blev seriösare. Han påstod att det fanns mycket få goda flockar i Numoori nu för tiden.
  "Den enkla förklaringen är att de flesta i grund och botten är ruttna ända intill benet", sade Izargo stelt.
  Han hade stor erfarenhet av sådant. Hans ärr visade att han hamnat i diverse dispyter samt tagit en hel del stryk. Han stod fast vid sin ståndpunkt; man var i grund och botten ond.
  "Skillnaden mellan ondska och godhet är att godhet alltid har ett slut. Godhet har sina begränsningar", påstod Izargo. "Så jag skulle inte råda dig till att slösa din tid."
  Det var något nästan apatiskt över sättet han så uttryckslöst sade de sista meningarna på. Han hade slutat bry sig om vad som var vad. Överlevnad var det viktiga.

 "Den enkla förklaringen är att de flesta i grund och botten är ruttna ända intill benet." Cry gjorde sitt bästa för att inte rygga åt hanens ord.
  "Du verkar ha en cynisk världsbild." Crys leende hade försvunnit men hans röst var fortfarande vänlig och inbjudande, kanske till och med lugnande. Cry lät som en förälder som ville förklara något för sin valp, något han var omedveten om. 
  "Varför tror du det?", frågade Cry lågt och la huvudet lite på sne och såg en aning medlidsam ut. Cry var lika nyfiken som genuint orolig för hanens välmående. Vad hade främlingen fått utstå eller fått bevittna för att han skulle ogilla världen så mycket? Han var alltför intresserad och altererad för att inte fråga. Ärren på främlingens kropp skvallrade om år av strider dock.
  Om han inte fick svar på frågor ville han i alla fall hjälpa hanen att se det goda i världen, att se det Cry såg.
  "Skillnaden mellan ondska och godhet är att godhet alltid har ett slut. Godhet har sina begränsningar." Cry rynkade pannan i vag förvirring, eller snarare undran. 
  "'Begränsningar?'", frågade Cry; han ville att främlingen skulle utveckla. "Och varför är ondskan odödlig och inte godheten?"
  Nu var nervositet långt borta från Crys medvetande, ersatt av något annat, något sökande; en törst efter svar.

Hanen som stört friden påpekade att Izargo verkade cynisk. Izargo skrockade lätt. 
  "Realistisk, skulle jag säga", sade han envist.
  Den ljusa hanen log inte mer, men tappade inte modet. Det var väl en fin kvalitet. Sedan frågade främlingen varför Izargo resonerade som han gjorde. Izargo tänkte efter, och kom snabbt på något att säga som han inte precis spenderat tid att slipa på och begrunda. Han tålde inte medlidandet.
  "Hur mycket av världen har du sett?" frågade han med ett ovant litet leende. "Den är kall och visar ingen hänsyn. Överlevnad har sitt pris och i slutändan skyddar vi våra skinn till vilket som helst. Du kommer att få se. Tids nog."
  Han tyckte att det kommit ut lite som han velat. Han var måhända lite cynisk. Kanske lite mer än så. Kanske inte så välgrundad i sitt tal, men hade alltjämt rätt i hans egen uppfattning. Den underliga hanen undrade vad Izargo menat med begränsningar och Izargo stålsatte sig för vad som komma skulle. Han fick, som han väntat, en följdfråga som han lyckades hantera i den bemärkelsen att han inte planerade att uppträda hotfullt. 
  "Begränsningar, ja", sade Izargo inledningsvis. "När det kommer till kritan så räddar vi våra skinn till, som jag sade, vilket pris som helst. Ondskan dör inte, finns det ljus så finns det skuggor, och när ljuset dör så tar skuggorna vid. Saker och ting ärrar, och det besudlar gärna godhet."
  Izargos ögon smalnade lite, men han behöll lugn.
  "Och ondska sprider sig när godhet inte bekämpar den", sade han slutligen sakligt. "Som en löpeld. Den bränner ned exakt allt i sin väg. Tids nog."
  Izargo insåg att han möjligen sövt främlingen med sin evinnerliga predikan. Så han harklade sig och lät rötter ringla sig ur marken. Ett litet trick, harmlöst dock, eftersom att han bara lät dem slingra sig kring Izargo själv. Främlingen var inget hot. Inte ensam. Det hade denne gjort klart för längesedan. Izargo var lite halvt less på hanens strålande aura, så att säga. Han klev ur rothärvan och tog ett steg i hanens riktning. 
  "Vad kallas du?" frågade han och lika less som han var på godheten hanen utstrålade så var han nyfiken på vad för trams denne hade att övertala honom med.
  Izargo var dock oändligt envis. Han ändrade inte uppfattning i första taget och var kanske lite inskränkt. Han ville egentligen inte lyssna på hanens respons med tanke på att han bara hade positiva saker att säga om livet. Izargo såg värde i sitt liv, och han ansåg sig ha ett syfte på sätt och vis - men han sprudlade inte direkt av liv.

Cry lyssnade tålmodigt på hanen och kände hur han blev mer och mer rastlös för varje ord hanen sade. Det var inte bara för att Cry fundamentalt inte höll med honom, suktade efter att argumentera emot, utan också för att han hade massor av frågor han ville ställa, och få svar på. Men han var lika artig som nyfiken, och det stoppade honom från att avbryta främlingen.
  Efter att främlingen tystnat [?] tystnade Cry också, för att kunna titta på de rötter som reste sig från marken och sträckte sig efter vargens röda päls. De var blott suddiga klumpar i hans blinda ögon.
  "Vad kallas du?" Den blinda blicken rörde sig från rötterna till främlingens ansikte och Cry försökte se in i dess ögon, kollade där han trodde främlingens ögon fanns. Och så nyfiken som han var ignorerade han främlingens fråga, en oförskämd gets enligt vissa men Cry kunde inte låta bli, inte nu när han törstade så mycket efter svar. Ovanligt nog fann han sig distraherad.
  Främlingen hade gett honom en ledtråd om vem han var; en hane med erfarenhet och som kände detta land, och värld, mer än Cry. Och det gjorde honom deppig: Främlingen hade rest längre än Cry, sett mer än Cry vilket betydde att det fanns en större sannolikhet att hanen framför honom hade en bättre syn på världen än vad Cry hade, alltså hans syn på världen var mer fulländad och trovärdig. Och det gjorde honom deppig: Kanske hade främlingen rätt? Kanske var världen rå och mörk. 
  Trots att Cry oftast var rationell kunde han inte hjälpa att vara tvärtom i det ögonblicket. Han valde att lyssna på sina känslor snarare än logiken, vägrade lyssna på den röst som sa att han borde tystna och nicka artigt åt främlingens ord: Han ignorerade den röst som sa åt honom att argumentet, diskussionen, redan var förlorad. Han ville helt enkelt inte erkänna för sig själv att han borde slutat ifrågasätta redan där, att hanen framför honom hade släckt det lilla hoppet som fanns bakom hans bröstkorg. Istället fortsatte han att fråga, fortsatte att försöka lägga korsben på hanen framför honom med sina ord både för sin egna och främlingens skull, för att inte förlora gnistan inombords. Det var i alla fall det han intalade sig, och det var i alla fall det han trodde på. I själva verket kunde det lika gärna varit Cry stolthet, hans ideologiska stolhet, som talade, som knuffade på.
  "Jag har inte sett mycket av världen, nej," började han ärligt och med en lugn ton. "Men jag har sett det kalla, och det hänsynslösa... men jag har också sett det goda: Har du?" Cry stod tyst en stund för att låta orden sjunka in, både för honom själv och för den framför honom. Därefter fortsatte han.
"Har du någonsin rört dig över Eldskogen i öst? Skogen som en gång svaldes av lågor?"

Främlingens ögon störde Izargo av någon outgrundlig anledning när de mötte hans egna. Främlingens blick var lite grumlig, och fokusen låg inte riktigt på Izargos blick. Bra det. Izargo tyckte inte nödvändigtvis om ögonkontakt. Den ljuse hanen sade ingenting som svar på just det Izargo frågat. Izargo hade inte ens bemödat sig med att titta på främlingen när han talat om sin deprimerande världsbild. Istället för ett namn kom alltså en följetång, till det Izargo sagt. Den trankila rösten som tillhörde disögonen erkände att han inte sett särskilt mycket av världen, än mindre den Izargo talade om. Han hade sett kyla och mörker, men också gott. Izargo drog på smilbanden och försökte förgäves dölja hån. Den ljuse frågade honom om Izargo hade sett godhet någon gång.
  "Det goda", upprepade Izargo tonlöst med skepticism i rösten.
  Han fick intrycket att den ljuse hanen inte lyssnat alls, men denne tilläts fortsätta på sitt spår. Kanske hade frågan varit retorisk, men Izargo gjorde en mental anteckning i sitt goda minne om att svara ändå. Senare. De blå ögonens ägare ville veta om Izargo vistats i Eldskogen.
  "Det är en ganska dyster plats", sade Izargo med en liten leendeliknande grimas och hans röst var lite spydig under första nästkommande mening. "Är det är en metafor kanske? Du tänker göra en liknelse som har med gott att göra. Inte sant?"
  Izargo himlade lätt med ögonen. Han hade förstås ingen som helst aning om vad främlingen tänkte säga. Han var inte så väldigt taggad över att lyssna.
  "Svar: ja. Godhet är en färskvara och jag har sett det vittra, ja. Jag har sett det, ja. Glimtar av det, och den lilla summan är nog för att stärka min ståndpunkt", svarade Izargo sakligt.
  Han drog en darrande suck.
  "Nå väl. Eldskogen?" sade han avmätt.
  Han var trots det strama tonfallet något nyfiken på vad för slags bild främlingen tänkte måla upp. Det var uppfriskande att besudla en naiv individs bild av verkligheten. Måhända att denna var stark nog att låta Izargos ord bara rinna av som vatten. Detta var dock inte Izargos problem. Inget av det här tillhörde någon uppgift eller mission som Izargo egentligen var tvungen att föra.

"Nå väl. Eldskogen?" Cry log en aning.
  "Eldskogen kallades egentligen Lövskogen, eller snarare; den var en del av Lövskogen, tills en löpeld svalde skogen.
  Men, idag, kan man skymta hur liv långsamt reser sig upp ur den mörka askan. Snart kommer de mörka stammarna bytas ut av bruna och färgglada blommor kommer gömma de spår av eld som finns." Cry tystnade och kollade på blommorna vid hanens tassar, innan han kollade upp på hanen igen.
  "Det jag ville säga är att jag har förståelse för din syn om ondskan, den är väldigt destruktiv, den har sån makt och jag kan faktiskt inte göra annat än att bli fascinerad av det", sa Cry med en vänlig ton för att inte låta allt för offensiv i sina argument samtidigt som han inte kunde varit ärligare. Han ogillade mörket och orättfärdighet, han ogillade hur löpeldar på bara några sekunder kunde ta ifrån liv som växt och utvecklats under längre tin än vad Cry någonsin skulle leva. Men han fann en fascination av det hela: Att se hur åratal av uppbyggande bara svaldes av de där farligt vackra lågorna. 
  "Med det sagt", fortsatte Cry med en säker stämma och med ett allvarligt uttryck, "ville jag också säga att hur destruktiv ondskan än är, hur varm lågan än må var kommer godheten alltid att överleva, godheten kommer alltid att resa sig."
  Därefter tystnade Cry och harklade sig. Han blev mindre allvarlig och fick istället ett mild uttryck.
  "Mitt namn är Cry förresten", sa Cry till slut och nickade åt hanen med ett leende. "Väl mött."

Hanen gav honom en historielektion. Något han inte vetat, faktiskt. Han var duktig på att måla upp bilder, och Izargo kunde se det framför sig. Det hanen berättade. Dock behöll Izargo ett neutralt och nästintill uttråkat ansiktsuttryck. Hanen avslutade sin korta men målande berättelse, och validerade Izargos syn på livet och godhet samt ondsinthet. Just det var frustrerande, men Izargo hummade bara. Det fanns inget att vinna i detta. Izargo hade fått nog. Två alternativ fanns; att vända den ljuse ryggen, eller att vända sig till honom och läxa upp honom för det tappra försök han gjort i syfte att vidga trångsynte Izargos vyer. Generellt var det inte Izargos grej att bara gå, utan att prova lyckan i strid först. Dock... Ja det var riktigt lågt, vilket mer eller mindre var hans mellannamn, att ge sig på en sådan - men den ljuses renhet provocerade honom. Izargo kände sig störd i djupet av sig själv av envisheten om att föreläsa om det godas existens. Hanen hade inte gjort något alls, och det var sjukt samt fel att ge sig på en individ . Fast fulländade inte Izargos egen föreläsning bättre än att göra ett försök att fördärva ännu en del i hanens syn på främlingar? Sedan sade den främmande hanen något som fick Izargo att välja våldets väg som alla andra dagar i veckan. Izargo ville be ungen hålla käft i sitt predikande. När hanens ordström avtog och han presenterade sig som Cry, så kunde inte Izargo hålla tillbaka en dov morrning från djupet. Hugget inombords, av faktiska känslor, tvingade honom att trotsa det kännande väsendet inom honom. Han kände illviljan ta över. Väl mött. 
  "Nja", sade Izargo kyligt. "Det var nog inte rätt ord."
  Han behövde inte skada. Bara sätta på plats, lite. Om hanen fortsatte med det där han gnällt om i minuter nu, och ifall hanen triggade mer medlidande hos Izargo, så skulle Izargo fortsätta. Ledigt smög Izargo upp några rankor ur marken. Rötter och även gräs som sammansvärjdes till rep. Han lät dem snärja den ljuse hanens ben innan något hann indikera att Izargo tänkte attackera. Izargos rankor greppade retsamt om de långa benen och ringlade sig uppåt, hårdare. Cry kunde förstås be honom sluta, ge sig, eller slita sig loss. Fast beroende på vad Cry skulle säga och göra därnäst, skulle rankornas grepp tätna och bli adderas på i antal alternativt släppa och låta gå. 
  "Är mycket ledsen över att det behövde bli såhär", sade Izargo utan att ånger eller sorg närvarade i rösten för att göra orden mindre hypokritiska.

Främlingen morrade åt Cry och ändå fast ilskan, kanske till och med hatet, var uppenbar så stod Cry bara lugnt kvar och kollade på Izargo med en vänlig blick; som om han aldrig hört hanens argsinta ljud. Han hade gjort det dock, såklart, och han förstod vad det innebar: Det var en abstrakt varning. Men Cry blev varken rädd eller arg, istället kände han hur medlidandet växte för hanen.
  ”Nja, det var nog inte rätt ord.”  Cry la huvudet på sne. 
  ”Vad var inte rätt ord?” frågade han med en ton som kunde liknas med en vuxen varg som pratade med en valp, en valp som inte förstod något, en valp som var upprörd vars förälder försökte lugna den. 
  Därefter kände Cry hur något rörde sig uppför hans ben, kramade honom i ett hårt grepp som var så pass hårt att han kunde känna musklerna pulsera mot det fasta materialet. Känselspröten, som först dansat i lugna mönster framför honom, sökte sig nu ned mot hans ben där de försiktigt smekte rötterna och växterna, vars grepp blev tightare och armar växte sig längre. Om Cry kände sig klaustrofobisk så visade han inget tecken på det, kollade bara på hanen med en stillsam blick, och när en lång arm av rötter nådde hans kind lutade han sig mot den som han sökte dess beröring. 
  ”Är mycket ledsen över att det behövde bli såhär.” Cry sträckte lite på sig och rörde lite på vingarna, provade dem, och erbjöd Izargo ett leende som inte riktigt nådde hans blick.
  ”Det är okej”, sa Cry. Där var den där tonen igen; mellan en valp och en vuxen. 
  I en kvick rörelse gjorde Cry sig fri: Han lyfte vingarna högt upp i luften och fick hans normalstora höjd att se gigantiskt ut innan han snabbt slog ihop vingarna, tryckte upp sig några meter i luften samtidigt som kraften tvingade växterna att släppa taget om Crys smala kropp. Han landade tyst, smidigt och med en djup inandning för att syresätta musklerna som protesterade av kraftansträngning. 
  Han skakade lite på sig för att få bort de resterande växtdelarna och såg på hanen.
  ”Jag har endast fredliga avsikter, och kommer inte att slåss.” Om du inte ger mig en anledning, kunde inte Cry hjälpa att tänka. Främlingen kunde försöka skada honom, Cry tog inte illa upp av det, men om främlingen fick för sig att gå på någon från Isil Anar, någon från hans hem, misstänkte han att han skulle vara illa tvungen. ”Så låt oss gå skilda vägar om du inte känner för att tala.”

Cry undrade vad som inte varit rätt ord. Izargo tyckte att det var uppenbart att han menade delen där den ljuse sagt väl mött, men Cry kunde tydligen inte läsa hans tankar. När plan A sattes igång så reagerade inte den ljuse med någon nervositet eller andra känslor som Izargo var ute efter. Helt lugn. Izargo rörde inte en min men var otroligt förvånad över det som sedan kom. Det var OK, tydligen. Man kunde väl ha gissat, men Izargo hade ändå inte förutsett detta. De ljusa vingarna var starka, kraftfulla. Kanske skulle han testa igen? Cry var för stark, trodde Izargo. Han skulle nog inte ha så värst mycket tur om han rök på hanens hals heller. Det var inte riktigt värt det längre. Izargo hade naturligtvis backat flertalet av gånger då han inte var helt och hållet intelligensbefriad. Mot motståndare som hade fysiskt övertag kunde han inte strida. Han bestämde sig för att ge sig. Crys storlek, som till störst del utgjordes av de läderartade vingarna, var inte avskräckande i sig men det kändes varken som Izargos turdag eller en dag där han var på topp och i form.
  "Izargo var namnet", presenterade sig Izargo till slut, avmätt, och nickade kort. "Du är ung, du kommer en dag att förstå vad jag menar. Tills dess, lev du i din bubbla. Våra vägar kommer inte att mötas igen."
  Hans röst var kylig. Han hade inget intresse i att höra den ljuses svar. Han skulle ignorera vad det än kunde tänkas vara. Så vad det än möjligen var Cry skulle svara med, så påverkade det inte Izargos plötsliga sorti. Han gick och han gick. Bort från Lövskogen. Skulle snart vara utom synhåll, och inte ses i krokarna igen. Denna del av kartan var avbockad och tiden i Lövskogen hade varit helt och hållet bortslösad. Han tyckte inte om att socialisera, och hoppades att han skulle slippa det ett bra tag framöver.

[Avslutat!]