För någon som Ajani var det magi i sig att finna en så ren och genuin partner. Hon hade aldrig sagt det rent ut, att hon älskade honom, men det trodde hon sig göra. Hon visste inte vad hon väntade på. De hade haft så många tillfällen. Det var bara så pinsamt att säga orden. Hon kunde inte säga dem rätt. Till sin mor hade hon sagt dem snabbt och utan djupare mening, mest för att Selene så tillgivet sagt de tre små orden först. Ändå var Ethan och Ajani säkerligen ett av de sötare paren i världen. De hade sina seriösa stunder där de pratade om allt möjligt, och de hade sina lekfullare stunder. De hade sina mysstunder, och detta var en sådan gång. Kvällningen hade dragit mörker med sig, och i mörkret var hon trygg. Ajani var i och för sig trygg varthän hon gick om Ethanimero delade hennes närvaro. I slutändan hade hon nu somnat liggandes med ena tassen under Ethans huvud. När hon nu vaknade så insåg hon att det försvårade för henne nu när hon fått sig en liten idé. Hon behövde öva. Ajani drog försiktigt åt sig tassen och för att inte alarmera Ethan så lade hon sig tätt intill för att studera andetagen han tog. När hon tänkte att kusten var klar så lämnade hon den trygga zonen.
  "Jag..." sade hon och fick inte fram något mer medan hon gick. 
  Hon stannade en bit bort. Satte sig ner. Hon försökte igen efter att ha harklat sig.
  "Jag älskar... Nej", hon himlade med ögonen.
  Det var både skumt och patetiskt att hon satt i sin ensamhet och övade på att säga tre simpla ord som hon borde ha sagt högt och ärligt för hur lång tid sen som helst.
  "Jagälskardig", sade hon snabbt i en enda inandning och andades sedan irriterat ut i en liten pust.
  Hon kunde inte. Visst hade hon äntligen fått ur sig orden, alla tre, men hur själfullt lät det egentligen. Det kändes som om någon satt och dömde henne på avstånd, och då blev det bara svårare. Ajani kunde för allt i världen inte förstå varför det var så svårt att mena orden. 
  "Älskar dig", sade hon tyst. 
  Det lät så opersonligt då. Så hon var fortfarande inte nöjd och hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon ville skratta åt sina försök, men det var ganska sorgligt så hon förmådde inte göra det heller.
  "Jag äl.. AAH..." fick hon fram och ruskade på huvudet i frustration.
  En sådan gripande scen. Hennes lilla utrop var ganska tyst egentligen men hon fnös och väntade en stund.
  "Jag älskar dig", viskade hon. 
  Det lät inget vidare i hennes röst och hon kände sig bara dummare och dummare. 

[Paxat till Ethan]

Alla de stunder de delat tillsammans var vackra för honom, underbara. Om det så var att de lekte, pratade eller gosade, kanske rent utav sov. Så fort hon var i närheten så var det en bra stund. Det var något samtal de haft så sent som dagen innan. Han hade berättat för henne om att hans mor inte var hans riktiga mor, om syskonen som han bara kände genom deras namn, föräldrarnas öde hade han valt at utelämna, hade itne orkat prata om blod på röd sten, ville inte lägga den tyngden på hennes redan sköra axlar.
 Just nu var en av de stunderna då de låg och sov, han i en beskyddane gest över henne, även i sömnen. Om de så varit nödvändigt hade han skyddat henne med sitt liv, sin kropp som levande sköld. Sen han fått klarhet i mer om sitt förlutna, även om en stor del fortfarande var för honom försvunnen, så hade han blivit litet mer beskyddande, rädd, om henne. Men inte till den grad att han var manisk. Han hoppades att det inte förändrade saker och ting, och änsålänge verkade det inte vara så.
 Han vaknade av att hon dörsiktigt ålade sig ut, men låg själv kvar, hon hade inte velat väcka honom och han ville inte att hon skulle banna sig själv för att hon råkat gjort det. Han låg lugnt kvar med ögonen slutna, gömda bakom de gråblå ögonlocken. Bröstkorgen havdes i djupa taktfasta andetag. Ena örat rörde sig något, något han hoppades att hon inte märkte, när han lystrade till hennes steg när hon tog sig en bit bort.
 Hennes först ljudade snart, mycket tyst, där hon satt och upprepade samma fras, eller delar av den, för sig själv, som om hon övade. Kanske borde han påvisa att han var vaken, det var fult att tjuvlyssna, men han kunde inte förmå sig att göra det. Han älskade att höra orden, även om de ännu inte var direkt riktat emot honom. Den för honom nu välkända värmen blossade upp i hans bröst och ett leende drog över hans läppar innan han lyckades släta ut det. 
 Han kände sig skyldig för att ha lyssnat på vad hon ämnat att han inte skulle höra, så han sträckte sakta ut kroppen och höjde på huvudet, som om han nyss vaknat men såg mot henne med den lila sömndrukna blicken.
"Jag älskar dig också" Han log, han hade inte heller sagt det förut, men hade hunnit fånga delar av sitt mod medan han lystrat till hennes sköna röst. Hans ansikte hettade och han reste sig för att gå mot henne och tillgivet strycka pannan mot hennes kind och pälsen i hennes krage. Det bubblade och fladdrade i magen, en känsla han inte visste om han skulle vänja sig vid.

Ajani ryckte till där hon satt på sin sten. Ethans röst som hon tyckte så obegripligt mycket om kom så alldeles olägligt. Jag älskar dig också. Hettan ilsknade till över kinderna som om hon inte skämts innan. Fast nej, Ethans röst var aldrig oläglig. Bara lite, bara just nu.Stenen vickade till och hon trillade av. Pinsamt, men det var ingen fara. Ethan skulle kunna skratta åt henne, och hon skulle skratta med. Hon älskade honom, det gjort hon nog, men hon kunde bara säga orden om hon förställde rösten till något lite gulligt och oseriöst. 
  "Eheheheh... Heh, Ethan..." sade hon generat och försökte låtsas som ingenting genom att le och sakta se sig omkring.
  Det var ingen idé att låtsas som ingenting, han hade hört allt, för att hon varit blåögd nog att tro att han sov. Sedan sjönk det in på riktigt. Jag älskar dig också. Hettan svedde nästan kinderna och hennes ansikte blev en soluppgång. Hennes leende som breddades strålade till sist som solen och hon spann runt för att möta honom är han ännu tidigare fått samma tanke. Hjärtat tog ett skutt och började skena och hon tog följaktligen ett skutt framåt, men istället för att skena så stannade hon och väntade exalterat in sin partner. Hans mjuka päls som formade en charmig liten lugg kittlade hennes ansikte lite grand och han strök hennes kind. Hon försökte nå att snudda vid honom med tungan men han avancerade till hennes krage. Hon skrattade förtjust och insöp hans doft som ännu gav hennes mage en hisnande känsla och fick hennes fokus att spridas med vinden. Fokus på doften, ljudet av hans andetag, sensationen när deras kroppar kom i kontakt, och allt annat som var Ethan. 
  "Jag känner så, men jag har svårt att säga det för att det bara låter fel..." sade hon besviket.
  Hon behövde öva, men det kändes som att det kanske borde få komma när det kom. Fast det kanske var bäst att öva ändå. Fast helst inte när Ethan kunde göra henne testa tonlägen och känsla i orden. Ajani fick ett infall och flyttade på sig lite. Hon slöt upp vid hans sida och reste sig lätt från marken, satte försiktigt en tass mot hans bog och tryckte till för att indikera att hon ville putta omkull honom men att hon inte tänkte göra det själv. Hon släppte mentalt det genanta ämnet och ville helst bara fjanta bort några minuter med den hon älskade.

Han hade inte menat att skrämma henne, eller genera henne, men han verkade ha lyckats med båda delarna, då han talat, och hon trillade lätt av stenen innan han hann fram. Han fann hella situationen så bedårande gullig att han inte riktigt visste vart han skulle göra av den pirrande känslan i bröstet. Det formade ett lätt roat skratt som lämnade hans läppar, inte så att han skrattade åt henne, eller det faktum att hon trillade, nej det var bara det enda sättet hans kropp hade som reaktion till det hela.
 Hon skrattade nervöst och hälsade på honom och han svarade med ett kort 'sovit gott?' trots den korta frågan var tonfallet genuint undrande, likt alltid.
 Beröringen av henne, hennes doft, gav fortfarande upphov till en sugande känsla i magen, som om han föll ifrån en höjd. När de var så här nära, så tätt inpå varandra så var hon allt som upptog hans koncentration, hans fokus. Han kunde höra hennes hjärta, hennes andetag, vilka blev hans enda sätt att räkna tid, på hur många hon hunnit ta, inte för att tiden spelade någon roll, den kunde lika gärna ha stått stilla.
 Hon började förklara sig, men det var inget hon egentligen behövde göra, om hon behövde tid, övningar, vad som helst, innan hon skulle kunna säga det till honom skulle han ge henne det, allt hon önskade och behövde. Han slickade henne tillgivet backom örat innan han drog tillbaka sitt huvud för att se på henne, han skulle kunna spendera sina sagar, dygn med att bara se på henne och det hon hittade på, utan att tröttna. Hon var vacker, vackrare än de lysande blommor som omgav dem, än skogen de stod i och vackrare än himlen ovan deras huvuden. Han hade sagt det till henne, flera gånger alltid lika ärlig och genuin, men hon hade viftat bort det, påstått att det enda intressanta med henne var de lysande markeringar som prydde de flesta ifrån deras art.
Hon satte en tass mot hans bog och lade ytterst lite tyngd bakom den, och han visste vad hon ville. Direkt, utan något motstånd eller tvekan lät han sig falla bakåt, lägga sig ner på skogsgolvet, med henne som föll med i rörelsen. Han gjorde allt hon ville, och det utan att tveka, han var mest glad och stolt att hon tagit intinativet, det hade hon börjat göra litet oftare, och det gladde honom. 
 Han sträckte halsen för att kunde nå hennes nos med sin egen där han med lätt med tungspetsen slickade på hennes nos.
"Jag älskar dig" orden knappt en viskning då han såg in i hennes ögon, han menade det verkligen, det var en mening mer sann än något annat.

Hon hade nickat när han frågat om hon sovit gott. Det hade hon. Ethan hade sett till att skrämma bort mardrömmar. Kom de smygandes i sömnen ändå, så jagade han bort dem också då. När han skrattat så hade hon skrattat med, kanske lite förläget men samtidigt innerligt då hans skratt ingav henne tvättäkta glädje. Hans kärleksfulla puss bakom örat på henne fick henne att smälta. Han var underbar, han var hemskt stilig, så sympatisk - han hade alla attribut hon kunde tänka sig och ofantligt mycket mer som hon dels skulle få se på sikt medan de växte tillsammans, och dels inte kunde förstå. Vissa saker med Ethan låg bara bortom hennes förstånd, hon kunde inte få grepp om dem men hon visste tillräckligt mycket. Han var hennes. Det lät konstigt och hon smakade på det. Han var hennes. Hon kunde unna sig att tänka så, eftersom att hon hängivet dedikerat resten av sitt liv till honom. Vad var vitsen i att tvivla när man kunde ta vara på allt det goda som fanns att få. Kärleken var autentisk från Ajanis sida, det visste hon nu. Hon önskade att hon kunde yttra sig om det, det var inte så svårt att klämma ur sig tre små ord som säkert kunde göra Ethans hela dag. Ajani hade blivit bättre på nästan alla områden hon hade problem inom. Ögonkontakten var en sak. Just med Ethan kunde hon hålla ögonkontakten ungefär så länge som nödvändigt. Ajani jobbade på det, hon jobbade på allt och hon hade hundraprocentigt stöd hos sin faktiska andra hälft. Hon hoppades, leendes, att att han kände så också. Hon måste bli bättre på att uttrycka sig, insåg hon. Han kunde inte veta att han för det första utan tvekan var attraktivast i världen, för det andra den mest förstående, för det tredje den sötaste, underbaraste... Ajani pep till av lycka. När de gosat en stund och hon bestämde sig för att krydda upp det lite så slutade det med att de båda låg på marken. Även om hon inte trillat dit då, hade benen vikt sig på grund av överdosen av sötman i hans sätt, hans beteende, hans utseende, hans allt. Ajani hann inte göra så mycket, utan Ethans tunga nådde hennes nos och hon pep till igen och vred sig exalterat där hon låg. Han sade att han älskade henne, igen, och hon stannade upp. Hon var tyst och tänkte lite varpå hon högtidligt drog ett darrande andetag medan hon höll kvar hans blick varesig det var svårt eller inte, för att han skulle veta att hon försökte. Att hon menade det, och att hon försökte.
  "Jag älskar dig, jag älskar dig."
  Det lät mer autentiskt nu, men hon behövde slipa på det så hon fnissade till. Sedan skrattade hon och och slickade honom på nosen. Ajani fortsatte med att slicka honom lite i örat varpå hon lekfullt nafsade lite i det för att initiera en liten match. Hon lutade sig tillbaka där hon låg på honom och hoppades att han brottade ner henne så att hon fick visa vad hon gick för. Hon fnissade och slickade sig om munnen.

Att något så simpelt som hennes närhet kunde ingjuta sådana starka känslor i hans ännu unga kropp var för honom fantastiskt, magiskt. Att hennes doft kunde för honom vara så upplyftande, berusande. Han förstod inte hur det hela funkade, varför man ens kände så inför någon, eller vad han någonsin gjort för att få det privilegiet, men han klagade inte. Hon var hans andra hälft, hans livspartner, han kände det så långt in hans självaste väsen, kärnan som var han. Hon hörde till honom, och han hörde till henne, två halvor som tillsammans blev en hel. Hans öron låg mjukt bakåt och han hade stängt ögonlocken gömt, dem för omvärlden där han stod i hennes famn. Cremefärgad päls smman flätad med blågrå. Hans hals sträcktes ut så att hans huvud nådde hennes skuldror där han vilade nosen. Han kunde stå så för evigt. I en tystnad som aldrig kändes besvärande, fylld avv alla osagda ord, inte nödvändiga att uttala, de båda kände dem, så innerligt och evigt sanna emot deras väsen. Han suckade djupt, förnöjt. Lycklig. Han var lycklig. Han drog till sig sitt huvud igen och såg på henne, mötte den bruna blicken emd sin lila. Hon talade och hans leende sprack upp i ett brett genuint leende. Han visste att det var svårt för henne, och det var första gången hon gjorde det direkt till honom, och det gjorde det hela så mycket mer betydelsefullt. Han satte sin panna mot hennes.
"Månen ska veta att du är mitt allt" Hon had lyckats nässla sig in i hans liv, familj och hjärta, byggt sig ett litet bo åt sig själv där.

De var så nära varandra att deras pälsar sammansvärjdes och Ajani skrattade förtjust. Hon såg sen på Ethans slutna ögon och på hans måntecken. Hon såg på hans blanka nos och perfekta ansiktsdrag. Han satte slutligen pannan mot hennes panna och han sade att månen - Ajani tittade upp mot himlavalvet medan han talade, sedan snabbt tillbaka till Ethans ögon - skulle veta att hon var hans allt. Ajani slickade honom upprepade gånger på nosen.
  "Och du mitt!" utbrast hon. "Jag håller av dig så, och kommer alltid att göra det. Det lovar jag."
  Ajani menade det. Inget kunde förändra hennes känslor för honom nu när de vuxit. Hon var även så glad över Vitaes välkomnande. Att hon tagit emot Ajani som en del av den lilla familjen. Att Vitae verkade acceptera och lita på Ajani i att hon slagit sig ihop med Vitaes adoptivson. Tonårstiken kände sig mycket välkommen och väl omhändertagen. Trygg. Hon såg upp till Vitae redan nu, men den som betydde något äkta i världen var Ethan. Så skulle det alltid vara. Det var skrivet i sten.

[Avslutat]