Dagarna mörknade så fort, han var inte beredd. 

Han behövde tid för att förbereda sig inför mörkret, tid för att samla styrka och kunna överleva natten. Det var tid han var tvungen att ha, men det var likväl tid som inte fanns, och ju mörkare det blev desto närmare kröp drömmarna inpå honom, desto fortare kastade sig minnena över honom med full kraft. Han var blott ett barn, han var inte rustad att klara av det. Minnenas makt över valpen, skulden och saknaden och skammen, allt var för hemskt för att uthärda. Han somnade med stelnade tårar på kinderna och vaknade rädd för natten som komma skulle. 
   Hans eviga sökande efter distraktioner förde honom genom Ötamon, steg för steg. Ezekiel hade ingen aning om Månskogens vidd, men nog måste den vara stor, eller så hade han inte vandrat så länge som han trodde — han hade tappat greppet om tiden, om världen, om allt. 

Solens position på himlen skvallrade om sen eftermiddag, och den lille fakargen var full av fasa. Nattens skuggor hade just börjat krypa över marken och blommorna börjat lysa, och hans hjärta var modfällt och tungt. Han fruktade natten som hotade med att bryta in, liksom dränerade honom på energi, så pass att han inte orkade gå mera. Han kollapsade under ett träd, på en bädd av blommor, och rullade ihop sig till en sorglig liten hög av vingar och fjädrar. Valpens gröna ögon spanade ut i skogen, osäkra på vad de egentligen ville se — en till distraktion, kanske. Någonting. Vad som helst. 
   Utan att han märkt det, han hade väl varit för långt bort i tankarna, hade varma tårar börjat rinna utmed hans kinder. Och innan han visste ordet av var högen som utgjorde Ezekiel inte längre tyst, utan gav ifrån sig små, kvävda läten. Han burrade upp fjädrarna och blundade hårt. Ötamon var stilla och lyssnade på hans gråt. Han försökte sluta, men det ledde bara till att han grät ännu mer, med ansiktet dolt under sin ena vinge. Mellan attackerna kunde man urskilja vissa, återkommande ord som mumlades fram ur valpens mun.
   "Mamma ... Ezra ... Snälla, förlåt mig. Jag är så ... ledsen." 


[Ledsen att du fick vänta så länge, men här är rollet med grinpellen Ezekiel iaf]

I eftermiddagsljuset sitter den mörka valpen i skuggorna och ser på främlingen som lagt sig under ett av träden längre bort. Valpens djupblå blicken hålls stadig men i anlete syns ingenting. Inga känslor eller spår av uttryck. Hon bara sitter där och ser på det som ligger i hennes väg. En främling. Valp av storleken att döma. Och med vingar. Aldrig har hon sett en varg med vingar tidigare. En varg med horn har hon sett.

Efter en stund reser den mörka valpen på sig. Hon sveper till med svansen och ruskar på kroppen innan hon med bestämda steg tar sig närmare främlingen. När hon är tillräckligt nära, men på behörigt avstånd, stannar hon igen. Hon sätter sig ner. Säger ingenting. Gör ingenting. Visar ingenting. Hon bara sitter där och ser på den svarta bevingade främlingen som snyftar och snörvlar.

Hans kropp skakar av återhållen gråt. Han vet inte ens varför han håller tillbaka den, men inte ens nu — när han är ensammast i världen — kan han riktigt släppa taget om allt och bara ge utlopp för sina känslor. Små, plågade ljud undslipper honom ibland, ljud som skvallrar om en smärta som river i hans inre, klöser hans hjärta, strimlar hans inälvor till slamsor. Han bryr sig inte om ifall han lockar till sig rovdjur. Låt dem komma. Snälla, låt dem komma. Kanske kan de göra slut på det som han själv är för feg för att göra själv. Plötsligt önskar han nästan att något ska dyka upp, kanske en björn eller en fientlig varg vars skönhetssömn han stört genom att gråta, och göra slut på honom. 

Och visst. Något kommer. Men det är ingen björn, och det är ingen vresig varg heller. Eller, en varg är det, men den verkar inte vara arg. Hur länge har den suttit här? Ezekiel lyfter långsamt huvudet med de stora ögonen fixerade vid valpens. Snyftningarna dör bort. 

Länge ligger han så. Ingen av dem säger något, Ezekiel bara betraktar främlingen med tårfyllda ögon. Det var det. Han har ingen värdighet alls kvar. Han har av naturen en viss stolthet, som dock i princip har försvunnit under omständigheterna, men han skäms över att ha gråtit framför en komplett främling. Ändå kan han inte riktigt sluta. Brännande varma tårar rinner nerför kinderna, och även om de inte hörs, så klöser de djupa sår i Ezekiels hjärta. Men fast valpen befinner sig bara en kort bit bort, ber han inte om hjälp. Han hälsar inte heller. Faktum är att han är ur stånd att få ur sig någonting alls. Han möter tystnad med tystnad.

Mika sitter stilla. Hon rör inte en muskel. Främlingens tårar rör henne inte. Hon förstår sig inte på hans smärta. Förstår inte varför han ligger här och snyftar. Hon känner inte för att fråga heller. Det har ändå ingenting med henne att göra och hon kan ändå ingenting göra åt saken. Inte vill hon heller. Hon sitter bara där och ser på främlingen en stund.

Främlingen lägger märke till henne men säger själv inget. Mika reser sig upp. Har bestämt sig för att undersöka de där vingarna. Hon sluter avståndet mellan dem två och sträcker sedan fram nosen för att lukta på en av främlingens vingar. Undrar lite om de är precis som fågelvingar. Lika bräckliga.

Främlingen säger ingenting, och det gör inte Ezekiel heller. Det är en tyst stirrtävling, de mäter varandra med blicken och han är mer än medveten om det tvivelaktiga intryck han ger just nu. Inte verkar han som någon vinnare i alla fall. Det gör honom ingenting. Han bryr sig inte om vad den här vargen tycker. Han slutade bry sig för länge sedan. 
   Plötsligt reser sig främlingen upp och överbryggar avståndet mellan dem. Hon sträcker fram nosen och sniffar på hans vingar. Ezekiel är för chockad för att reagera först, men sedan drar han instinktivt undan vingarna. Sådana friheter hon tar sig! Med oförstående rynkad panna ser han på henne. Han förstår inte alls vad hon gjorde, men han vet att hon inkräktade på hans personliga utrymme. 
   "Vad ..." Rösten dör bort. Han orkar inte ens höra sig själv prata. Han gör ett nytt försök. "Ezekiel." Han frågar inte efter hennes namn. Vill hon presentera sig är det väl upp till henne.

Uttråkad backar hon något steg när främlingen drar åt sig sina vingar. Mika gjorde inget fel. Hon bara nosade på honom. Hon ser ner på hanvalpen. Dels för att hon själv ändå är en rätt stor valp.

Främlingen pratar. Inte mycket. Bara två ord. Som om han inte orkar prata. Mika svarar inte. Finns ändå inget att säga. Hon bara ser på hanvalpen en stund Innan hon vänder sig om och börjar traska bortåt.

Finner hon inget intressant i mötet så är det ju ingen idé att stanna kvar. Främlingen verkar ändå inte vara särskilt intresserad av sällskap. Och Mika själv är inte intresserad av den lilla ludna fjäderhögen.

Det är förmodligen bäst att ta sig tillbaka till mamma och syskonen. Mika har redan varit borta för länge. Hon kommer förmodligen få på pälsen för det. Men inte gör det henne något.

Den främmande valpen vänder honom ryggen efter att ha studerat honom ett tag. Han vet inte vad han ska tänka om henne. Hon är märklig, den saken är klar, och hon har inte sagt ett ord under hela deras möte. Uppenbarligen har hon inte för avsikt att delge honom sitt namn, inte ens av artighet. Ezekiel bara ser på henne, osäker på vad han ska göra, säga eller tycka. Så han bara ligger kvar, med vingarna omkring sig, och vill inte att hon eller någon alls ska röra honom. Det var därför han ryggade tillbaka när hon nosade på honom. Han är inte i stånd att ta emot beröring just nu. Låt honom bara vara. Rör inte.
Sedan vänder hon sig om och går. Tydligen tråkar han ut henne. Ezekiel bryr sig inte. Han ligger kvar medan hon lämnar honom, ser efter henne men saknar henne inte. Han trodde att han behövde lite tröst, eller bara en distraktion, men han hade som vanligt fel. Ezekiel är inte alls säker på vad han vill ha, eller vad han behöver. Kanske behöver han ingenting. För tillfället behöver han bara finnas till, även om det gör ont i honom att andas och veta att hans hjärta slår fast inte Ezras och mors gör det.

[Avslutat om du inte vill tillägga någonting]