Skymningen färgade Byomi i gyllene kulörer då solens sista strålar sträckte sig över himlavalvet. Mörkret restes sig som en svart ridå över horisonten, och fick sakta med säkert övertaget allt eftersom minuterna tickade.
Lugnet började sänka sig över omvärlden, men en som aldrig tycktes finna ro var Cerulean. Han  gick fram genom skogen med taktfasta steg - men blicken var tom och hållningen sänkt. Öronen hängde slappa åt vardera håll på de gyllene hjässan och hans anlete bar ett obehagligt nollställt uttryck, som om han varit en levande död. En Zombie.
Denna kväll var en av de där hans inre var som sämst, och känslan var inte alltför olik zombiesjukan. Det var då känslorna inte visste några gränser och knivarna skar allt djupare in i hans redan trasiga hjärta. Då Cerulean inte hade någon kontroll över sig själv, då bara en tanke fanns inpräntad i sinnet. Längtan efter frihet.
Han befarade långt bak i huvudet att så aldrig skulle ske.
Han skulle aldrig slita sig loss från sitt inre fängelse. Hur kunde man slita sig loss från sitt eget liv? 

Den till synes själlösa gestalten stannade och böjde huvudet mot bröstet med ögonen hårt slutna. Luften drevs hackigt ut ur lungorna i en djup suck. En kylig bris rufsade om hans päls och fick honom att rysa så även fjädrarna burrades under någon sekund.
Han förstod inte hur smärtan bara fortsatte. Brukade inte sår läka? Tiden brukade ju alltid hela. Om än de bara var psykiska.. Vad var det albinon sagt den natten i Raukake?
"Det enda som hjälper är tiden. Och en god vän på vägen."
Han hade trott så hårt på hennes ord då. Nu, visste han inte längre. Det enda han kände var förvirring - och misstro inför omvärlen. En känsla av avsky. Världen var inte vad hon klamrat sig fast vid, världen var inte en god plats. Den var ett hemsk, fruktansvärt öde att leva. 

Cerulean slog upp ögonen. De gyllene irisarna var blanka av tillbakahållna tårar då han fortsatte framåt igen. Det mjuka gräset frasade under hans vita tassar och hans tysta andetag var det enda som bröt det kompakta intet av ljudlöshet. I vanliga fall hade han uppskattat tystnaden, men inte efter vad som rivit upp hans inre. Nu påminde det bara honom avsaknaden av steg bakom honom. Påminde om hur ensam han var på sin väg mot Byomifallet allt eftersom natten sänkte sig och det orangeröda skenet på himlen dog ut. Varför han var på väg dit var en gåta för honom - men han ville se platsen där han varit.. Lycklig. Han ville se Byomisjön. Naturen var det enda orörda i hans tillvaro, och skulle så förbli det enda som inte påminde honom om sorgen. 

Och visst - fallet var sig precis likt som den där dagen han och Blue lekt i det svala vattnet. Cerulean stannade i skogsbrynet och blickade ut över området. Han drog in den vattendoftande luften i lungorna. Sötvattnet gav ifrån sig sin vanliga, sällsamma arom, och fallets svaga brus kunde höras långt där borta. Då han vandrade mot strandkanten mindes han hur glad Blue varit. Hur hennes ögon glittrat av entusiasm och svansen svängt bakom henne som aldrig förr. Hon hade varit lycklig. Det minnet var allt han någonsin skulle kunna önska sig. Blue hade varit lycklig.
Cerulean hade aldrig någonsin förstått sig själv mindre än nu. Den gyllene hanen stod ut några meter i vattnet och kände hur vätan trängde in genom pälsen. Han blickade ner i vattenytan och betraktade sig själv. Det var sällan han faktiskt såg innehavaren av den stormande själen. Han chockades nästan över sitt anletes sorg. Ögonen skrek ut den inneboende ångesten. Annars verkade allt som vanligt. Om han blinkade bort det ovanliga blänket i ögonen och slappnade av runt ögonen kunde han nästan inbilla sig att allt var som vanligt. Nästan..
Han höjde huvudet och blickade ut över sjön. Stelt såg han på den glimmande ytan där de första stjärnorna speglades. Det var vackert. Nästan lika vackert som natten i Raukake, då himlen varit klar som aldrig förr. Mindes hur det kändes att ha hennes silkespäls i sin och hur hennes kroppsvärme flödade ihop med hans. 
En tår bröt sig ofrivilligt lös och droppade ner med ett knappt hörbart plask ner i ytan. Med två stora språng tog han sig upp ur vattnet och skakade vattnet ur pälsen. Långsamt började den tvåfärgade, gyllenpälsade vandra mot ett dräd som sträckte sig ut över vattenytan. Han tog sig enkelt upp med ett stort hopp och ett lätt slag med de stela vingarna och lade sig till rätta på den tjockaste grenen. Huvudet sänktes ner till tassarna och blicken ner mot stranden. 
Minnena flödade genom hans huvud, lika starka som känslorna gentemot albinon. Plötsligt bröt sig två gestalter ur skogsbrynet. Cerulean höjde huvudet och följde de båda med blicken. Den ena vandrade ut ur grönskan med något ovisst i stegen. Den andra travade glatt ut och stannade till med vevande svans, blickade mot den andre och for iväg mot sjön. Hon, det måste vara en hona, kastade sig orädd ut i svalkan och simmade med svallande vatten flera varv ut i det blå. Sedan tog hon sig in mot strandkanten igen, stannade och vände blicken mot den andre.
Hon sade någonting. Skrattet var bubblande, kvittrande och lyckligt.
Cerulean stelnade till.
Den andre tog sig mot vattnet, litet lugnare än sin frände, och dopade mjukt kroppen i vattnet. Ruskade vätan ur pälsen och sade någonting till sin vän. Denne svarade något, men verkade inte mindre glad för det - sekunden senare spratt hon (för det var en tiks röst) till och skvätte vatten på sin kamrat för att sedan skutta iväg utom räckhåll. 
Cerulean var fortfarande stel, något var allt för bekant.. Men kan kunde inte sätta tassen på vad. Han kunde dock inte låta bli att dra på munnen åt hennes glädje..
Hennes vän skrattade, nu mer blöt än innan, slog med vingarna och reste sig från ytan. Flög i en halvcirkel och framkallade på något vis en stor våg som han satte fart mot tiken. Den sköljde över henne med ett fräsande av vatten. Hon skrattade till.
"Skrattar bäst som skrattar sist, fröken albino!"


Cerulean flämtade till  borrade in klorna i barken för att inte ramla ner mot en säker död. De två gestalterna bleknade bort och tystnaden blev kompakt - borsett från hans flämtande andetag i en hyperventilerande rytm. Han svalde hårt och kämpade för att andas normalt. Ångesten kom krypande som en kvävande slöja över honom. 
Hans huvud drev honom galen.
Det var dagen med Blue som hade spelats upp framför honom. Tårarna pressades fram ur ögonvrårna och började hejdlöst rinna nerför kinderna. Han göll på att bli tokig. Det gick inte. Han klarade sig inte utan henne. Hur skulle han någonsin kunna gör det!?

"Åh, Blue.. Jag älskar dig, så mycket.. Om du bara kunde förstå det.."