Månblommorna omringar henne men än är det lite tid kvar innan de kommer låter skogen bada i sin glöd. Det förundrar henne hur de kan glöda så. Kanske har dessa blommor trollbundit  henne och det är därför hon stannat ett tag i denna skog. Det är ingen dålig plats att vistas på. Men hon förstår fortfarande inte hur dessa blommor kan få sin glöd från månen. Lika förundrad blir hon varje natt när Månblommorna vaknar ur den sömn de vilar i under dagen. Det är så mycket hon har lärt sig under sin vistelse i Numoori. Så mycket mer hon vill lära sig.
Den gyllene varginnan sitter under ett av de enorma träden och runt omkring henne vilar månblommorna. Det är få ting i världen som kan få henne förundrad. Men denna plats har verkligen trollbundit henne. Hon har liksom vaggas in i någon sorts känsla av frid. Det var länge sedan hon kände något sådant här. Det får henne att tänka tillbaka på allt hon varit med om. Alla hon har träffad. De som faktiskt på någon nivå ha betytt något. De var få. Ingen är kvar.

[PAX TILL DANTALIAN]

Dantalian hade vandrat länge nog, det kanske var dags att vila. Han hade inte stannat länge under sin färd från bergen och han kunde känna hur musklerna värkte. Så under dagen hade han vilat och nu vandrade han stillsamt i nattens svala närvaro. Det var en intressant plats där månblommor glödde av månens sken och kastade kusliga skuggor efter honom där han tog sig fram. Det var en fridfull plats och han kände sig avslappnad här. En bekväm känsla helt enkelt. Dofter fyllde skogen och han funderade över om han skulle passa på att leta upp ett vettigt byte eller inte? Djupt försjunken i sina tankar vandrade han omkring i skogen. Utan en tanke på att andra närvarade. Inte ens hennes doft väckte honom ur hans tankar då han var vilt försjunken i det vettigaste beslutet för natten. 

[Får verkligen inte ihop mer..... förlåt]

När Månblommorna börjar vakna och lyser upp skogen med sin glöd i ser hon hur länge hon har suttit där och bara stirrat. Det är inte likt henne. Varginnan reser sig upp. Månblommorna glöd får hennes gyllene päls att glimma lätt. Hon ruskar på kroppen och sträcker sedan på sig. Smackar lätt till med tungan. Hon borde finna något att äta. Det är när hon släpper fokus på månblommorna som hon blir varse om hanen närvaro. Nosryggen krisar sig lätt men varginnan tänker inte låta det sänka hennes humör. Inte nu i alla fall. Målet blir att finna något att äta. Och hon har redan funnit ett byte tack vare jorden. Hon behöver bara följa spåret. Problemet är att HAN är i hennes väg.