Efter en ännu olidligt varm dag på Sienna, hade temperaturen börjat avta i tillsammans med solens nedgång. Solens honungsgula ljus hade färgat av sig på himlavalvet likaväl som savannens gräs. Helt plötsligt hade landskapet förvandlats till gyllene. 

I skuggan av ett akacieträd satt den robusta silhuetten av Kenai. Ögonen seglade över havet av guld och registrerade svaga konturer av bytesdjur i horisonten. Åsynen av de hjortliknande arterna fick det magen att vrida sig lite, som en påminnelse om att han inte ätit något idag. Även om det var den tanken som gjort sig hörd, var det inte därför hanen bestämde sig för att förflytta sig från skuggan som skonat honom fruktansvärt hetta under dagen, istället var det törsten som rev i hans strupe. Mat var inte alls lika brådskande som vatten. 

De stora tassarna rörde den kompakta vargen fram över slätten och skar djupa spår i gräsets guldprydda fasad. Om man var lika otymplig som honom var det svårt att ta sig fram i ett landskap likt detta. Han lämnade tydliga avtryck hur han än gjorde, när han vandrade över savannens längder.

Efter några minuters vandrade kunde han skymta det vita skimret från vattendraget som reflekterade solens ljus, som ännu hängde sig kvar på skyn, trots att den med var minut sjönk några millimeter. Med mjuka rörelser färdades han de sista metrarna till floden, som var hyfsat fylld med vatten för att vara ett vattendrag på Sienna. Antagligen för att vårens regnperiod var på sin väg.

Nosen snuddade vid den släta vattenytan och fick en stöt att skölja genom kroppen. Det var alltid överväldigande hur mycket vatten kunde betyda i ett landskap likt detta. Även om de senaste fullmånarna hade spenderats här på savannen, så  tycktes han aldrig bli riktigt van temperaturen. Trots allt var han född bland Bergen, och det var mer eller mindre där, och i kyliga terränger han hörde hemma. Åtminstone var det där hans kropp hörde hemma, för hans sinne kände sig bara trygg med hans älskade...

Lugnt och stillsamt lapade han i sig av vattnet - njöt av varenda tunga vatten som kylde ner hans kropp. Efter en stunds drickande rätade han på sig, för att sedan slå sig ner på bakdelen. Himmelen hade börjat mörkna och stjärnor hade börjat tina fram på de mörkaste delarna. Men ännu var fortfarande fältet av guld och försökte suga åt sig av den sista timmens solljus, innan månen skulle bli solens ersättare. 

Kenai lät blicken segla runt sig, spanande, inte efter något egentligen, bara för att hålla läget, kanske mest efter Loiana. En gående elegant gestalt lyckades fånga hans uppmärksamhet. Något förvånad sträckte han fram öronen, men satt kvar på platsen, inväntande vargen som rörde sig emot honom. De heterokromatiska ögonen höll ett fast grepp om främlingen. När han kom inom ett säkert avstånd, men tillräckligt nära för att han skulle höra honom utan problem, tog han ton:
" Var hälsad. " Ett svalt, inbjudande leende fästes på hans anlete. Hanen som närmat sig, hade varit medveten om hans närvaro men inte vikit undan, och genom att läsa hans kroppsspråk verkade han inte fientlig så Kenai fann ingen anledning att ignorera eller fly platsen. Det var länge sedan han mött någon ny, och han hade aldrig emot att träffa nya vargar att skapa relationer med.

Orden den större hanen talade var främmande, men drog slutsatsen av att det var en hälsning på hans språk. Kenai log lite bredare, prövande. Den flerfärgade hanen såg till synes inte fientlig ut, men Kenai ville inte överskrida några gränser och beslöt sig för att stanna kvar på samma plats.

Kenai sträckte genast lite på öronen. Kunde han tala till jorden? Som en beundrade av moderjord, och som dyrkade naturen, betydde det extra mycket för honom. Alla gamla lärdomar och historier hans mamma berättat om, rusade genast tillbaka till minnet. Det var så länge sedan han hade pratat deras språk...

" Jaså? " Kenai kämpade för att undanhålla den genuina entusiasmen i rösten. Det var överväldigande, spännande, intressant. Vem var denne? 
" Du kan kalla mig Kenai. " han nickade mjukt som en instämmande gest. 
" Och vem är du, vän av jorden? " Rösten dansande mellan höga toner, det gick helt enkelt inte att dölja sitt intresse. Kärleken till äventyr och natur var så stark, och denna hane verkade dela de båda.