[Fortfarande helt sinnessjukt ringrostig så mina inlägg blir ungefär i stil med mina rollspel år 2009 på Stallet.se..]

En gång i tiden hade Ceylon blivit nästan barnsligt uppspelt av tanken på snö och kyla. En yngre version av honom, eller till och med den stäppvarg som lämnat Sienna, hade svävat på moln om han släppts lös i den del av Numoori som hette Wintera. Snön, vintern, hade alltid varit ett högst intressant, men vilt och fängslande, koncept för en som aldrig skådat något liknande.
Nu när han tänkte tillbaka till Numoorislätten, och ivern över hur snön lagt sig över natten, kände han sig plötsligt oerhört dum att någonsin ha tänkt någonting dylikt. Fy!
  "Det snöar, Kilah", mindes han med en fnysning rakt ut i luften, där han stod med snö upp till magen och is mellan trampdynorna. Ceylon hade stannat till någonstans intill en frusen fors, övervägde sina möjligheter. "Förbannat.."
  Kilah och Ceylon hade befunnit sig, i brist på erfarenhet att se rätt tecken, på alldeles fel plats när ovädret dragit in snabbare än de hade chans att inse misstaget. Med vinden rytande i öronen, nosen täppt med snö och ögonen skyddade av tunga ögonlock hade de på något vis kommit överrens om att söka skydd dit de kommit från - men vilket håll var det?
  Uppenbarligen var deras syn på den punkten mycket olika, för när Ceylon stapplat in i buskagen där han trodde de tidigare vilat, och vänt sig om för att se till att vännen var okej - hade där inte funnits någon vän alls. Tre dagar senare, hade heller inte funnits vid någon av de platser han letat på. Ibland, vid sällsynta tillfällen, kunde han uppfatta ett svagt doftspår någonstans i luften, men mer än så fanns inte att gå på. Inte heller hade de bestämt någon punkt de faktiskt varit på väg till.
  "KILAAAH!", ropade han i ett fruktlöst försök, tog ett steg framåt för att få bara lite bättre utblick över området, halkade till på en hal fläck och räddade sig bara genom att sätta in ett bakben under kroppen i en onaturlig vinkel. Han avskydde plötsligt allt vad snö och kyla hette. En ilsken morrning lämnade honom då han på något vis, i ett halvt-skutt-halvt-språng, rätade upp sig. "Blodiga kadaver.. KILAH!"
  Ceylon tvivlade inte en sekund på att hon kunde klara sig själv i främmande land, lika mycket som han kunde det. Men stormen hade varit hård, och kylan förödande. Det var inte utan att oron gnagde någonstans långt ner i maggropen om än han försökte tänka logiskt. Han visste mycket väl att chansen att hon kommit till skada var liten, och att de helt enkelt av misstag gått åt olika håll. Svårare än så var det inte, de skulle hitta varandra igen snart.. bara han kunde få en ledtråd.
  Stäppvargen muttrade bittert och såg för en tionde gång ut över landskapet framför sig. Solen reflekterades i isen på det frusna vattendraget. Inget vatten att tillgå, såvida han inte ville äta snö. Inga byten i närheten. Magen kurrade. Det var alldeles för länge sedan han ätit - tiden började bli knapp.
  Ceylon drog ett djupt, isande kallt andetag, höjde nosen mot morgonsolen och ylade, långt, länge. Ekot studsade tillbaka. Ett. Hans öron ryckte för att uppfatta eventuellt svar från en liten, ljusare stämma någonstans i fjärran. Två.
  Tre.
  ....
  Tystnad.
  Ceylon andades ut i en suck, svor tyst för sig själv, och vände om på fläcken. Nä.. Tänk logiskt. Om man vandrar över främmande land och tappar bort sig, vad gör man då? Fortsätter framåt, eller försöker gå tillbaka?
  Man går tillbaka. Troligtvis. Ceylon bestämde sig för att det var den bästa gissningen, som gav bästa oddsen för att återse sin vän. 
  Hoppades han, i alla fall.