Jaro hade inga spår att följa, och vandrade därför bara åt det håll han trodde att Modig var på väg. Den lilla tiken hade börjat växa upp, och det fanns antagligen två alternativ som hon hade valt emellan. Antingen hade hon vandrat tillbaka till den strand där Jaro först hade funnit henne, eller så hade hon fortsatt vandra i Numoori för att upptäcka vad landet mer hade att erbjuda. Om sanningen skulle fram så visste inte Jaro vilket hon hade valt, eller om hon bestämt sig för någonting helt annat. Hon var ännu ung, med ett sinne och tankegångar som kunde förändras över en dag. Jaro hoppades att hon hade lagt bortgången av sin moder bakom sig, och på så sätt istället gett sig ut i Numoori. 
Det var just den tanken, förhoppningen, som drivit honom till att ta sig till Numoorislätten. Kanske fanns det någon här som stött på henne? Kanske kunde han finna ett spår av henne här?
Jaro ville bara veta om hon var okej, att hon skulle klara sig, för han visste att hans tid på jorden snart skulle vara slut. Och han ville bara försäkra sig om att hon skulle bli bra, att allting skulle vara okej.

Det var på grund av hans omtänksamhet över den unga vargen som han tagit sig hit, det var därför hans ben fortsatte att röra på sig, fast beslutsam om att se henne igen..

(Figaro)

Vargen rörde sig raskt över slätten med ingenting annat i huvudet än att vara i rörelse. Han hade inget för tassar, och egentligen var han väl ganska uttråkad. Inte mycket hade hänt sedan han lämnade Kaiwood. Inte mycket alls.
Hanen stelnade till och som på given signal spändes alla hans muskler när han vädrade något i luften. Ett litet leende smög sig upp på hans läppar när han kände igen lukten som varg. En främling. Som kunde få hans tid att röra sig lite snabbare, tills något verkligt intressant hände.
I vilket fall kunde han få sig en pratstund åtminstone.

Så hanen började trava mot luktkällan utan att riktigt veta vad han hoppades på att få se när han väl fann den. Det var nog bäst om han lät bli att fundera på det. Om inte annat fick han väl se det när han stötte på denne som upptog hans tankar, vilket var ovanligt. Att han tänkte på någon annan istället för sig själv. Annars var favoritobjektet honom själv. Figaro. Den betonggråe med gröna ögon.
Lukten stegrades och han ökade på stegen, när det prasslade till en bit bort. Genast vände han huvudet ditåt, ögonen smalnade i jakt på något av värde. Av intresse.

Den plötsliga doften av varg ryckte Jaro till, de långa öronen klippte till på huvudet och han såg sig omkring. Det var ingen välbekant doft, men trots det blev Jaro full av hopp. Kanske det var någon som kunde hjälpa honom i hans sökande? Så det var med snabba steg som Jaro satte av i riktning mot doftens källa, i hopp om att vargen inte var alltför långt borta. 

Han kände tydligt i sina steg att han inte var någon ungvarg längre. Stegen hade på den senaste tiden blivit svårare att ta, benen allt tyngre att lyfta, och han behövde allt oftare hämta andan efter att ha travat en stund. Konditionen och styrkan var inte riktigt vad den tidigare varit, vilket var naturligt. Naturen hade sin gång helt enkelt. 

Jaro fortsatte sin färd över slätten, nu spårandes den varg han känt doften av. Han hade inga tankar på om detta var en vänligt sinnad varg eller inte, utan det enda som för tillfället existerade i hans tankar var att överhuvudtaget möta främlingen.

Han stannade när en gestalt uppenbarade sig ett tjugotal meter bort, och hela kroppen var på helspänn. Det ryckte i den svarta nosen och öronen rörde sig konstant, fram och tillbaka. Lukten tillhörde denne främling som stod framför honom, och även om han inte såg främlingens anletsdrag tydligt så varseblev han att dennes svans var mycket längre och släpigare än hans. Figaro snörpte på munnen och närmade sig lugnt främlingen.
"Var hälsad!" utbrast han när han hade avverkat ett par meter. Han såg till att hålla rösten munter men respektfull på samma gång. Han ville ju ge rätt intryck.

Ju närmare han kom såg han att främlingen hade mycket egendomliga ögon. Det ena var rött, och det andra... var som en spricka. En glödande spricka där det andra ögat skulle ha suttit. Ett hål. Figaro hade aldrig sett något liknande. En enögd varg med ett glödande hål i ansiktet?
Det lät som något dåligt skämt han hört för länge sedan. Av någon som han inte längre kom ihåg, och lika bra var väl det - för dem som inte stannade länge i Figaros minne var inte värda att minnas överhuvudtaget.

En främmande varg äntrade plötsligt hans synfält, och den rangliga kroppen stannade med ens upp. På håll försökte Jaro ana hanens sinnesstämning, men då det egentligen låg utanför hans kraft så var det inte mycket han fick reda på. Han kunde dock inte känna att hanen utstrålade något mörker, och det fick väl vara information nog.

Främlingen kom närmre, och talade sedan, hälsade på honom. Han verkade på bra humör, så vitt Jaro kunde avläsa från hans tonläge och uppsyn.
"God dag", svarade han och nickade artigt mot den andre. "Hur står det till?" hans röst var mörk, men väldigt vänlig och genuin. Jaro hade mer eller mindre alltid varit en varg av vett och etikett, och brydde sig om de allra flesta han mötte, oavsett om de var främlingar eller inte. En främling var ju inget annat än en vän man inte ännu visste namnet på.

Figaro lyssnade med spetsade öron till främlingens artiga ord. Han lät svansen svänga lite långsamt bakom honom men såg till att hålla varje fiber i kroppen redo för vad som helst. Inte för att han trodde att främlingen skulle anfalla honom. Nu ägde han ju knappast den kraften, som skulle tala om detta för honom, men av främlingens hållning, artiga röst och kroppsspråk att döma verkade det inte så. Fast man kunde väl aldrig vara nog försiktig.
"Jo, det är bara bra med mig", flinade han. Det var mycket värdigt av främlingen att fråga hur det stod till med honom istället för att först berätta om sig själv. Han steg i graderna i Figaros ögon.
"Tackar som frågar. Tillåt mig att undra detsamma?" svarade han, svalde kort och lyfte sedan blicken till den namnlöse igen. 
Nåväl. Han kunde också vara artig. Om han ville. 

Egentligen var det inte särskilt svårt att komma överens med Figaro. Bara man sa de rätta orden. Gjorde de rätta sakerna. Kanske till och med smickrade honom lite. Men han fordrade ganska mycket innan han var beredd att ändra uppfattning om någon, så det första intrycket var mycket viktigt. Det var liksom det som skulle kommas ihåg.
Och hans första intryck av den här hanen var relativt gott.

Ett flin uppenbarade sig på främlingens läppar samtidigt som han svarade. Åh, dessa flinande individer! Nog för att Jaro alltid hade varit duktig på att läsa av andra, men han fann det svårare att läsa av ett flin. Vad gömde sig egentligen bakom det? Var det ett flin av illvilja, som om det gömde sig något lömskt där bakom, eller var det bara ett gest kommen från en road tanke? Jaro valde att skaka bort tankarna när hanen bollade tillbaka frågan till honom.
"Jodå, bara bra", svarade han, lite imponerad av respekten hos den andra. Det gick kanske inte helt utför med de yngre generationerna, trots allt. "Faktum är att jag letar efter en varg", började han tankfullt. "En röd och vit Havsvarg, en tik som är yngre än er, med riktigt stora fenor... Ni råkar inte ha stött på någon som passar in på den beskrivningen?" frågade han sedan. Det var lika bra att få ut frågan med en gång. Jaro misstänkte att chanserna att hanen hade sett eller mött Modig var små, men man kunde alltid hoppas.

När främlingen talade om att han letade efter en varg - en tik - med fenor rynkade Figaro pannan. Inte så att det syntes att han blev mycket konfunderad, men det blev han. Vem hade någonsin hört talas om vargar med fenor? Kunde de ens kallas för vargar då? Var det inte... fiskar som hade fenor?
Man hinner tänka väldigt mycket på några sekunder. Sedan tystnade främlingen och han insåg att denne nog förväntade sig ett svar.
"Jag är ledsen att behöva göra er besviken", började han långsamt. Vägde varje ord i munnen. "Men jag har tyvärr inte sett denna tik ni letar efter. Än mindre hört ett ord om de vargar med fenor som ni talar om."
Han kunde inte släppa det. Det var väl inte vargar om de var fiskar, eller? Vargar sprang omkring på torra land, jagade, ylade mot månen. De simmade inte runt i djupen som omgärdade detta land. Det var svårt för honom att ens tänka sig en varg med fenor. 
"Det fenomenet verkar ha gått mig helt förbi", återtog han fundersamt. "Säg mig, vet ni något om dessa fisk-vargar? Jag blev nämligen mycket nyfiken", tillade han med ett leende.

Han kunde ana en förvåning, eller kanske snarare en fundersamhet, hos den andra hanen. Var det möjligt att han kanske hade sett Modig? Hoppet inom Jaro tändes, och det syntes antagligen hela vägen ut, för han kunde inte hindra sig själv från att spärra upp ögonen en aning. Men det verkade inte som om den lilla tankfullheten som han sett hade att göra med Modig, för strax därpå fick Jaro svaret att nej, någon sådan varg hade han inte sett till. De långa öronen slokade en aning på Jaros huvud vid hanens svar, och han var uppenbart besviken. Öronen spetsades dock snabbt igen när hanen talade om Havsvargar som någonting han inte tidigare stött på. Ett roat skrockande lämnade Jaro innan han besvarade hanens önskan.
"Havsvargar", bekräftade han och nickade. "Jag kan inte så mycket om dem egentligen, men jag vet att de är en samling udda individer", han log. "Tänk er en varg med fenorna från en haj, och gälar som gör att den kan andas genom vatten. Eller tänk er de mest fantastiska färgerna ni sett; röd, blå, grön på en varg med stora, yviga fenor. Det skulle inte förvåna mig om det finns de Havsvargar som inte har bakben utan endast en stjärtfena. Jag tror inte det finns någon gräns för vilka typer av fiskar som du kan se influenser av i dessa individer", han tystnade. Kanske hade hanen nu fått en lite klarare bild av Havsvargar? Jaro hoppades det. "Men, var de kommer ifrån exakt vet jag inte, men från havet, förmodar jag. Modig, den Havsvargen jag letar efter, fann jag vid kusten i Kawazatri, så jag tror nog de går att hitta längs alla stränder", han tystnade och såg på hanen. Jaro hade egentligen inte så mycket kunskaper om ämnet, men han hoppades att hans svar skulle vara till någon glädje i alla fall.

Han lyssnade intresserat till den äldre hanens beskrivning av den märkliga vargen som kallades för "havsvarg". Fenor från en haj? Gälar, som gav dem möjligheten att kunna andas under vatten? Färgglada saker utan bakben?
"Så besynnerligt", sa han när hanen hade talat till punkt. Hela tiden hade han lyssnat som ett barn på fantastiska sagor. "Färgglada vargar med hajfenor och gälar? Det låter nästan för otroligt för att vara sant!"
En plan hade börjat ta form i hanens huvud. Han ville förtvivlat gärna se en av de här vargarna som den äldre beskrev med egna ögon, bara för att kunna veta säkert att han inte hittade på. För det lät onekligen som en samling fantasier sprungna ur ett mycket gammalt eller mycket ungt sinne. 
Han sa att de gick att finna längs alla stränder. Figaro bestämde sig. Han skulle ta sig till en strand - vilken som helst - och försöka få syn på en fisk-varg. Det var mycket bättre än att bara traska omkring utan mål och mening. 
"Ni råkar inte veta vart närmaste strand ligger belägen?" frågade han med huvudet lätt på sned. Han var redo att påbörja sin nya resa med en gång. "Jag skulle nämligen väldigt gärna vilja se dessa vargar med egna ögon."

Jaro skrattade lite roat. Ja, det var sannerligen besynnerligt, men nog fanns de alltid. Han kunde dock förstå om hanen var skeptiskt till det han sade, det var trots allt någonting som man nästan behövde se med sina egna ögon för att kunna tro på. Hanen frågade sedan om var han kunde finna den närmaste stranden, vilket fick Jaro att fundera lite.
"Den närmaste stranden bör vara den bortanför Kawazatri", svarade han tankfullt. "Men det är nog enklast att ta sig till Öarna", fortsatte han sedan. Kanske Modig hade sökt sig dit, mot Öarna? Han hade ingen aning, men den gissningen var väl lika bra som någon annan.
"Jag ska dock inte lura er; många Havsvargar tror jag säkerligen ser ut mer eller mindre som vanliga vargar. Men det är en imponerande syn att få se någon som sticker ut från mängden", sade han sedan, och tänkte direkt på Modig. Hon var verkligen speciell, och en varg som man definitivt inte glömde i första taget.

Hanen skrattade, och Figaro klippte med öronen. Närmaste stranden låg bortanför Kawazatri, där han aldrig hade satt sin tass. Fast det var enklast att ta sig till Öarna. Hanen talade om platsen som om dess namn stavades med stort Ö. Det gjorde det kanske. 
"Tack för hjälpen", sa Figaro hjärtligt. "Vi får väl se om jag stöter på någon som ser ut så som ni beskriver dem! Jag rör mig vidare nu, men jag tackar er."
Han gick ett par steg, men kom sedan på att han nog borde säga något mer som avsked. Så vände han sig om och såg på främlingen. För trots att de hade talats vid visste han ännu inte vad denne hette.
"Förresten, innan jag går - vad heter ni? Det slog mig att jag inte ens vet ert namn. Mitt är Figaro."
Han log mot hanen, uppfylld av tanken på att få se en fiskvarg med egna gröna ögon. På att få se alla färgerna hanen talade om. Men först var han tvungen att veta dennes namn. Det var ju oartigt att gå utan att göra det.

"Inget att tala om", log han. Han uppskattade hanens artighet och han tyckte om att kunna hjälpa till, om så det bara handlade om att ge hanen någonting nytt att se. Denna nyfikenheten, denna upptäckarlusten... Jaro mindes den, även om det var en livstid sedan han själv känt den.
Hanen, vars namn fortfarande var okänt, frågade om hans. Först då insåg Jaro att de aldrig hade presenterat sig för varandra, om med ens skämdes han lite för sitt beteende. Han visste ju bättre än att bara slänga sig in i en konversation utan att ha presenterat sig först. Så oartigt av honom!
"Jaro", svarade han därför hanen, som han nu fick höra hette Figaro.
"Jag hoppas att ni får se någon, eller några, Havsvargar", sade han sedan och log brett mot hanen.

[Jag antar att vi avslutar här? ^^ Posta du ett sista inlägg om du vill, så kan vi avsluta sedan :) ]

Han gav främlingen - vars namn var Jaro - ett tacksamt leende och viftade lite på den betonggrå svansen.
"Och jag hoppas att ni hittar den varg ni söker", svarade han. "Lycka till!"
Så började han gå. Först långsamt, sedan ökade han på stegen tills han formligen flög över gräset med bara ett mål i sikte - att finna en Havsvarg. Det var helt olikt honom att vara så trevlig, men han kände att mötet med den äldre hade varit mycket givande. Han kände sig faktiskt upplivad nu när han hade ett mål att röra sig mot.
Nu när han äntligen var på väg.

[Avslutar här då]