[ Paxat till Shikage! 8D ]

Den turkosa lilla serpiern var ännu en gång i Silverpile, denna skog påminner henne alltid om Shikage, hon satt ner och tittade upp emot stjärnorna, dom blåa ögonen fångade upp ett stjärnfall, inget speciellt enligt henne, bara ett lysande ljus. Hon slöt sina ögon med huvudet upp emot himlen, ut ur hennes mun kom ett litet ynkligt ylande, ett mycket sött ylande faktiskt. Efter ylet öppnade hon sina ögon och såg rakt ner i marken, hon väntade på ett svar, tänk om någon annan verkligen fanns här.
Eqii gillar möten, om dom är trevliga det vill säga.

Hon ställde sig upp och gick fram till ett Pilträd, där la hon sig så tätt intill stammen hon kunde, den stjärnklara natten skulle göra henne sällskap om ingen annan gjorde det. Hon slöt sina ögon och somnade.

Hon drömde att hon sprang på molnen, hon drömde att hon hade vingar, och där flög hon likt en ängel i sin dröm, men något kom och gjorde henne rädd, något stort och rött med vingar och horn på, alla vet vem det är, men inte Eqii. Hon blev livrädd och flög för sitt liv. Hon vaknade ur sin dröm av att hon själv skrek, hon andades mycket snabbt, hon var livrädd. Vad var detta för dröm egentligen? Eqii ställde sig upp och gick bort ifrån trädet, hon sprang fram till en glänta och satte sig där, hon studerade dom vackra stjärnorna igen.

[https://www.youtube.com/watch?v=lU0ihOCfxu8&feature=related]

Det hade gått flera månader, hela två år sedan de träffats för första gången. Det hade varit ett komplicerat förhållande mellan dem de första månaderna, men allt verkade ha rett ut sig för länge sedan. De kunde inte vara tillsammans dygnets alla dagar, flocklösa som det var, men de hade ändå försökt träffas så ofta som möjligt, hur svårt det än var. Han hade flugit över hela landet flera gånger bara för att träffa sin älskade igen, men ändå hade det allt för många gånger gått månader mellan varje möte. Det var svårt att ha ett så långt avstånd till varandra, men de var tvungna att stå ut. Det var antingen ett långdistansförhållande mellan dem eller ingenting alls, det stod klart för stunden. De kunde inte leva flocklösa tillsammans, så de fick försöka leva med sin kärlek långt borta.
Visst saknade han henne allt för ofta. Hur skulle han inte? Att inte vara med den man älskar är ingenting man vill välja.

Ett ynkligt, mjukt ylande. Han stannade upp, förvånat och med ett litet leende på läpparna. Han skulle känna igen den rösten om den så var en viskning i vinden. Eqii.
De var äldre nu, men inte avsevärt. Bara två år, och det var inte så stor skillnad mellan två kära artonåringar och två lika kära tjugoåringar, var det?
Han lät de stora, svarta vingarna fällas ut, och lyfte upp ur skogen av silver.

Han landade precis bakom henne, och kunde se hennes turkosa siluett bakom lövverket som hängde ner och omgav pilstammen. Hon sov. Ett leende spreds över hans läppar, och han tittade lyckligt på henne. Han lät skuggorna dölja honom, göra honom osynlig i nattmörkret. Han ville inte väcka henne.
När hon skrek till gick han fram till henne, bakifrån, tänkte berätta att han var där. Men hon märkte [?] honom inte, utan fortsatte gå. Trots allt blåste vinden hans doft åt andra hållet, så det kanske inte var så lätt att märka honom, fortfarande dold i skuggor. Han följde efter henne, och stod snett bakom henne i gläntan när han började tala.
"Vad var det som skrämde dig, Lilla?" Han använde sitt smeknamn på henne för att hon skulle förstå vem det var. Skuggorna tunnades ut, visade honom mer.

Hon visste inte att han var där, så hon fortsatte att skåda stjärnorna, tills hon hörde hans röst, hon ställde sig upp och rusade fram till honom, hon såg helt överlycklig ut.
- Shikage!
Utbrast hon med glädje och fick tårar rinnande nedför kinderna.
- Vi har äntligen fått mötas igen, min älskade. Jag drömde bara .. en mardröm ..
Sa hon och log, hon slutade att gråta, han var ju äntligen här, två år hade passerat och dom inte hade träffats. Men nu var allt fastspikat igen, upphängt och glatt. Han var här, denna natt.

Hon slickade efter hans nos, Eqii älskade Shikage jätte mycket, och som hon sagt i ett tidigare möte - hon kan offra sitt liv för honom, det är riktig kärlek. Hon satte sig ner framför honom, studerade hans vingar, sedan föll hennes ögon på hans ansikte, så vackert.
- Under dessa två år har jag tänkt på en sak .. men denna saken behöver inte hända än .. jag tänkte .. att du kanske skulle vilja ha några valpar med mig?
Hon log blygt upp emot honom, vad skulle han säga?

Eqii la sig ner i väntan på hans svar.

[De har väl träffats några gånger under de här två åren? :P]

Hon pratade om valpar. Han stirrade, leende men chockat på henne. Barn.. redan? De var fortfarande unga, och dessutom skulle han inte vilja ha valpar att ta hand om medan han själv inte hade någonstans att bo. För var skulle de bo? Innan de öppnat ögonen skulle de inte kunna förflyttas, och för flocklösa som de hade de ingenstans de kunde låta de små växa upp eller tillbringa de första, ostadiga åren i. Så han skakade bara på huvudet åt henne.
"Inte än Eqii, inte än. Jag skulle gärna, men har du tänkt på alla problem det skulle kunna medföra? Var skulle valparna bo, hur skulle vi kunna skydda dem... Det är för mycket för stunden. Så inte än, Lilla." Han log mot henne, och gav henne en lätt kyss på nosen. "Inte än."

Han lade sig ner, och hamnade nästan i samma höjd som hon var när hon stor upp. Hur kom det sig, att en individ som inte ens räckte honom till magen blev hans kärlek? Det kändes konstigt, men underbart. Kärlek handlade inte om utseende, utan bara om varandras kemi. Någonting med hennes personlighet fick honom att dras till henne, och han trodde att det var precis lika dant med henne.
Det var en vårnatt, men han lät gräset kylas ner lite runt dem så att frost bildades av daggen på grässtråna. Han trodde inte Eqii skulle bry sig, hon med temperaturer som kraft.

[Btw, hur kan Eqii vara så liten när serpier brukar vara Medelstora-stora? :P]

[ Jo, dom har träffats många gånger, men hon har tänkt på det i dessa två år .. :3 Oj, jaha, du menar hennes storlek .. innan tror jag faktiskt att serpierna var mycket liten - liten. ;D Så det är därför, eller så har någon mixtrat lite .. OwO ]

Eqii såg på Shikage då han skakade på huvudet, hon blev inte alls ledsen eller något sådant, det handlar ju om att båda vill ha valpar. Men sedan sa Shikage något om platsen där dom ska födas i så fall, ingen av dom är ju medlem i en flock, detta kan ju bli svårt.
- Jag har redan tänkt på en flock, min älskade. Jag och du kan gå med i samma flock, jag har hört talas om en del flockar genom åren och dom neutrala låter vettigast.
Sa hon bestämt, fast det betydde inte att hon skulle bestämma detta.

Plötsligt såg hon lite frost och daggdroppar på gräset, hon blev inte alls förvånad, det var Shikage, och nu låg han ner. Eqii bara tittade på den fina marken, månen gjorde så att frosten och daggen glittrade så fint. Hon log och med det leendet tillförde hon så mycket kyla hon kunde så att det rök lite ånga om henne, detta skulle nog göra honom glad, hon som älskar att göra andra glada.
- Jag börjar att bli lite hungrig, min älskade. Ska vi samarbeta för att få tag i ett byte?
Sa Eqii trevligt och ställde sig upp, hon mindes hur det var första gången i Silverpile, hon dödade en hjort helt själv då dom skulle samarbeta, det var ett gott och fint minne enligt henne.

Gå med i samma flock? Det lät inte så illa, det var han tvungen att erkänna, men han var inte säker på hur det skulle gå med att få in båda i samma flock samtidigt. I många flockar var man tvungen att göra test för att antas som medlemmar, och vad skulle hända om någon av dem misslyckades? Skulle de tvingas dela på sig? Han hade ingen aning.
Själv så hade han funderat på att försöka få kontakt med flockledare, för att be om en testmånad eller liknande. Om han hittade en flock han gillade skulle han säkerligen kunna fråga ledaren eller ledarinnan om hans älskade kunde få gå med, utan att riskera att Eqii skulle få vara medlem i en flock som inte passade henne. Det lät som en förnuftig plan, men han sa inget till henne.

Jaga? Han var inte särskilt hungrig själv, men han ville inte att den Lilla skulle gå hungrig. Han log lite mot henne, och såg smått skämtsamt mot henne.
"Samarbeta sa du? Är du säker att du kan det nu, främling?" Han kallade henne för 'främling', just för att det var vad han kallat henne innan de lärt känna varandra. En jakt mellan dem två, i samma skog som för första gången. Kanske den skulle sluta annorlunda den här gången, kanske de kunde jobba tillsammans. Men han var glad över att träffa henne igen.
Solen skulle inte gå upp på några timmar, så de skulle ha ett tag på sig att hitta det rätta bytet och samarbeta för att fälla det. Att samarbeta betydde inte att de båda dödade djuret samtidigt, utan att de arbetade tillsammans för att hjälpa varandra tills en av dem kunde göra den sista attacken.

[Kan inte Kage få fälla djuret den här gången? :P Hon gjorde det ju senast, han måste ju visa lite skills inför henne nu ju ;D]

[ Visst! C; ]

Eqii skrattade då han kallade henne "främling", det ordet minns hon allt.
Hon traskade och vädrade efter ett byte samtidigt vilket hon är stolt över att hon kan, men hon kunde inte känna något, inte en liten hare, hjort, fågel eller något annat, en ekorre skulle nog sitta fint, om dom fanns här. Hon började att springa, genom den silvriga och glittrande skogen, hon log för sig själv, men fortfarande kunde hon inte hitta något.

Minuterna gick men hon hade fortfarande inte åstadkommit något med varken luft, hörsel eller syn. Så hon satte sig ner med en trött duns och lite jord for omkring. Hon fick väl ta att vänta in Shikage istället, men plötsligt kunde hon höra något, det var inte Shikage, det var något annat. En hare. Haren sprang förbi henne så snabbt den kunde, Eqii ryckte till och ställde sig hastigt upp.
- Shikage! Jag har fått syn på en hare!
Ropade hon och for efter haren med ett skott, hon tänkte inte döda den, utan vänta in Shikage så att han kunde döda den åt henne, hon var för trött så hon kunde endast göra så att den stannade där den var. Kyla for ur hennes mun och omfamnade den lilla kaninen, nu var det Shikages tur.

[ Nelly, jag har tänkt på en sak, dom kan väl skapa en egen flock? 8D ]

[Eqii kommer ju dö sen såå... nej, ingen flock ^^' Dessutom skulle nog inte Kage passa som ledare...]

Hon hade kastat sig iväg lika snabbt som vanligt, utan att riktigt... tänka efter. Han log åt henne. Lika hastig och ivrigt som vanligt, som om man inte kunde dra ut på det roliga alls. Allt skulle ske snabbt, utan planering, utan eftertanke. Kanske var det just det där plötsliga, impulsiva i henne som gjorde henne så charmig.
Hon försvann in bland silverpilarna och var snart utom synhåll. Han väntade en stund, innan han lyfte och for upp över trädkronorna. Väl uppe kunde han inte sluta le, när jorden bredde ut sig under honom och verkade så liten... det var det vackraste han visste. Silverskogen täckte området, och när solen träffade de glänsande löven reflekterades ljuset och skogen såg ut att lysa i sig själv.
Vingarna slog rytmiskt, samtidigt som han såg ner mot marken för att se efter bytesdjur, och det var de enda ljud som han kunde höra förutom den kraftiga vinden. Men Eqiis ljusa röst ljöd, och hans neonblå ögon lyckades fånga hennes turkosa siluett mellan grenarna. Hon hade lagt märke till en hare? Han skrattade lätt och dök ner mot henne, och var snabbt i närheten.
En hare? Det skulle inte räcka länge för honom, men han var i och för sig inte hungrig. Ett sådant litet djur skulle vara ett litet mellanmål för honom, medan det säkerligen var en middag för hans älskade. Hon skulle få den för sig själv, men det betydde inte att han kunde njuta av den själva jakten, även om den skulle bli ovanligt kort.

Han landade nästan över den, och hans svarta käft hamnade precis vid dens nacke när de stora tassarna slog i marken. Haren hade saktat ner av den turkosas kyla, och han kunde lätt ha hjälpt till med isen för att döda den. Men det var längesedan han attackerat ett byte på riktigt, med sina tänder, så han passade på medan det ändå var ett så litet byte. De vassa tänderna bet i nacken, och gled igenom den sega huden lika lätt som om han bitit i en smörklump. Haren gjorde några sista ryckningar, innan den blev helt stilla.
Lätt gick han bort till sin älskade, och lade ner haren vid hennes fötter. Trots att han använt sin fysiska styrka för att döda den, var den inte blodig.
"Varsågod, främling."

Eqii bara stod där och såg häpet på då Shikage dödade den lilla haren, så kunde inte ens hon själv göra. Hon kan endast fånga fisk med tänderna, det är allt - om inte hennes krafter hjälper till. Eqii tittade på Shikage som ännu en gång sa det speciella och gamla ordet - 'främling'. Hon log och satte sig sedan ner framför sin stora matklump.
- Tack, det var modigt gjort min älskade ..
Sa hon och skrattade till. Hon tyckte att det var imponerande.

Eqii sög tag med sina tänder i haren och började att äta, eller ja, hon plockade bort pälsen så bra hon kunde och sedan åt hon - lyxigt. Någon timme senare var det bara ett litet skelett kvar av haren, tänk att det hade tagit så lång tid att äta, men när man är liten tar det lång tid. Hon log mätt emot hennes älskade och gick fram till honom.
- Vad tycker du att vi kan göra denna fina natt?
Frågade hon trevligt och såg upp emot dom fina stjärnorna som snart skulle försvinna om någon timme. Eqii drömde sig bort en kort stund, men om Shikage skulle svara så skulle hon höra det mycket klart.

[ Då hon är så liten blev hon imponerad av en sådan liten sak som en hare! ;D Dåligt inlkägg! >8C ]

Han hade skrattat åt henne när hon kallat honom modig. Modig? Som fångat en chanslös stackars hare? Hur kunde hon tycka det var modigt? Att vara modig var aldrig att ta ett liv, bara att rädda. Inte för att han var en av de godaste i världen, men han skulle aldrig anse ett dråp som modigt. Nåväl. Med hennes storlek och sköra tänder var väl inte en attack på ett djur med segt skinn någonting man gjorde utan eftertanke.

Vad de skulle göra? Inte visste väl han. Sanningen var, att han bara ville sitta där bredvid henne hela natten och berätta allt han tänkte på. Hur underbar hon var. Hur lycklig han var. Det fanns mycket.
"Det får Gudarna bestämma, främling." Han log mot henne. Det var sant. Om det skulle hända något speciellt var det upp till Gudarna, men själv ville han bara njuta av nattens skönhet.
"Minns du vid vårt första möte, när du svimmat av ljudet från mina vingar? Efteråt flög en fjäril förbi, och du bad mig förklara vad det var för något." De neonblå ögonen söktes till hennes. "Jag funderade på det senare. Du är väldigt lik en fjäril Eqii, när vi först träffades blev du endast en vanlig vän, men efter ett tag verkade din sanna skönhet slå ut, likt vingarna på fjärilen. Ju längre tid man tillbringar med dig ju mer förstår man hur underbar du är." Han gav henne bara ett leende och vände blicken upp bland träden av silver. Inga fjärilar syntes till i skogen, men han antog att det fortfarande var för tidigt på året för att de skulle ha utvecklats. Det spelade ingen roll. Han hade sin version av en fjäril precis bredvid sig.

Shikage sa att Gudarna fick bestämma vad som skulle hända under natten, så Eqii bara satt där lutandes med huvudet emot hans kropp och såg upp emot månen genom dom silvriga bladen.
- Ja .. jag minns det såväl. Fjärilen var otroligt vacker dessutom.
Svarade hon och lyssnade sedan vidare. Men då hon såg att han tittade på henne mötte hon Shikages vackra neonblåa ögon.
- Du är det värdefullaste för mig, du är allt, och jag är mycket tacksam över att du älskar mig och ser mig som din egna fjäril. Men jag längtar efter något mer .. något större än detta vi pratar om nu, något som vi kommer att älska ..
Hon hade talat långsamt och avbrutit sig själv, hon tittade ner i marken.
- Valpar ..
Viskade hon tillslut fram, hon skämdes, dom hade ju pratat om detta förut, det var nog för tidigt nu också i deras relation. Eqii vände sina blåa ögon emot Shikages ansikte och såg helt förlåtande ut, hon visste inte vad hon skulle säga - ett förlåt skulle kanske inte ens räcka till ifrån Eqii, i alla fall inte i hennes värld. Hon vet bara inte vad hon ska säga, det står still och hon bara skäms mer och mer. Men hon väntar ändå på hans svar, om hans ens kommer att svara.

Valpar. Han suckade och ruskade på huvudet, inte som ett nej utan mer för att rensa tankarna. Valpar. Han var osäker på den fronten. Ville han ha unga att ta hand om, när han själv var ung? De var bara tjugo, och det fanns gott om tid för dem att planera sånt senare. Samtidigt... det skulle vara fint att ha valpar springandes omkring dem, det var sant. Men inte än, inte nu. Senare, när de var bofasta, när de hade någonstans de kunde skydda dem, när de var starka nog att kunna skydda dem mot världens faror. Men det var inte än, så var det bara.
Han lutade sig mot henne och kysste henne lätt på pannan.
"Inte än. Jag har sagt det innan, älskade. Vi måste ha ett hem innan vi ens börjar fundera på sådant hära." Han log mot henne, försökte åter dra till sig hennes blick. "Fast får väl erkänna, trots att vi inte borde fundera på det än har jag redan gjort det fler gånger, Eqii. Jag skulle älska att ha mindre versioner av oss, särskilt dig. Men vi kan väl vänta lite?"

Han kunde tänka sig hur blandningarna mellan dem skulle bli. Blandrasiga in i själen, med fakarg och is- och skugg-vargsblod på ena sidan, och renrasig serpier på andra. Bruna, svarta och turkosa, kanske även en bit gröna med tanke på Eqiis anlag. Bevingade eller inte, de kunde se ut på många sett.
En dag, kanske. Men inte nu. Men sen.

- Jag vet.
Sa hon som svar till hans första mening, sedan kysste han henne på pannan och hon kände det som om hon var förlåten, så hon mötte hans ögon igen och hon lyssnade på honom.
- Det är såklart att vi kan vänta, det är bara det att jag är så förväntansfull. Jag längtar otroligt mycket, om vi ens kommer att få några menar jag. Tänk om vi kommer att få se små liv framför oss, kanske om till exempel fem år eller något och vi sitter på exakt samma plats som nu, och sedan ser på dom när dom leker, det skulle vara så underbart ..
Sa hon och log. Eqii kunde se allt framför sig, till ett kort exempel av ett långt; fem små valpar som springer omkring, en vacker flock kanske med en fin lya, Shikage och ett underbart liv framför sig, kanske till och med barnbarn. Hon kan aldrig sluta att tänka på sånt här, Eqii längtade efter att bli mamma, eller ja, kanske farmor, mormor eller båda till och med.

Eqii såg sig omkring efter något i den mörka men fina natten, men hon hittade aldrig en perfekt sten, vilket var det hon letat efter. Så hon la sig ner på den svala och hårda marken med huvudet på tassarna, sedan slöt hon sina ögonlock över dom blåa ögonen och allt slocknade efter att hon sagt 'Godnatt'.

Han log ännu en gång, och blickade upp mot himlavalvet. Stjärnorna tindrade, som om de var levande små eldvarelser. Ibland kunde en av dem falla, som om den ville byta plats på stjärnhimlen. Stjärnornas sanna natur var okänd, många talade om små solar, som miniatyrer av den som man såg under den ljusa tiden av dygnet, men själv hade han en annan uppfattning. Stjärnornas ljus var så klart, så fullt av liv, att det kändes som om de var som levande ting. Vem visste egentligen vad som hände när man dog? Vem sa, att om ens själ inte hamnade hos Chaibos grottor, kunde den inte bli en av alla dessa ljus på himlen? Trots allt, det fanns miljarder och åter miljarder av stjärnor - och miljarder och åter miljarder av personer som hade dött. Det kändes som om det fanns en koppling. Kanske de döda satt där uppe i den svarta natthimlen, tittandes ner på sina efterkommare.

Eqii hade gått och lagt sig, och han valde att göra det samma. Han lät sin svarta kropp läggas bredvid henne, med svansen som ett litet staket för att hålla henne nära. De korpsvarta vingarna fälldes ner över henne likt en kokong, skyddade henne mot väder och vind. Han var nära sin älskade.

När solen började stiga över horisonten flyttade han sakta på sig, bort från henne. Han var tvungen att ge sig av. En lätt kyss på hennes kind, försiktigt för att inte väcka henne, och han lät de mäktiga vingarna slå ett slag så han lyfte upp ur skyn, lämnandes sin älskade. De skulle träffas snart igen. Det skulle han se till.

[Avslutar du? c;]

[ Javisst! C; ]

Eqii sov sött tätt intill sin älskade, han hade lagt sin svans och sin ena vinge om henne, kanske för värmens skull? Det visste hon inget om, och det enda hon kunde känna då hon sov var hans värme, endast det, men det räckte för att göra henne glad.

Solen hade nästan precis gått upp då hon hörde något flaxa iväg, hon öppnade snabbt sina ögonlock och såg sig om efter sin älskade Shikage, tur att det inte var en främling i alla fall. Eqii log för sig själv och kände att hon var ytterst lite blöt på pannan, han hade väl kysst henne innan han flög då? Så hon log bredare och längtade till nästa möte, då hon istället skulle få se honom komma tillbaka. Eqii ställde sig upp och sträckte sakta på sig, sedan vandrade hon emot ett nytt möte, kanske något lika intressant som detta? Leendet var borta och hon såg sig om innan hon försvann ut ur skogen ..

[ AVSLUTAT! ]