I den egna sovsalen stod hon ensam. Skuggornas närvaro var förvisade långt bortom deras förmåga att bidra med stöd och närhet. 
Hon förtjänade dem inte. Var inte värdig deras mjuka viskande eller betryggande sus. 
Tassarna grävde sig ner i golvets is. Det skrapande ljudet var nästan ensamt; bara skarpa andetag som sällskap i det ekande tysta rummet.
Huvudet hängde. Ögonen var slutna i en mask av allt annat än vila. 
Djupt ur strupen rev ett morr sig fram. En spegling av monstret inom henne som ville göra allt för att slita och förstöra. Morret var det enda hon lät komma fram. Allt annat var bara ytterligare ett tecken på svaghet. 
Tassarna spändes krampaktigt igen.
Hon hade misslyckats.
Misslyckats.
Ett yttrande av smärta slet sig fri, ett ljud obeskrivligt men ilande. 
Det slog sprakande gnistor från tassarna, och pälsen stod på ända. Laddad. 
Nyaldi märkte inget. 
Det stack i ögonen när tårarna grävde sig fram. Brände i ögonen när den statiska pälsen reagerade med vatten. 
Istället rev tiken hårdare i isen. Smärtan från en blödande klo var inget i relation till vad besvikelsen innebar. 
Känslan av absolut tillintetgörelse. Av att ha bygg sig upp till ett värde, en nivå av självkänsla, bara för att falla nerför branten. 
Hon hade blivit arrogant. Hade trott sig bättre än vad hon var. Nyaldi hade själv börjat tro på sina lögner. Lena viskningar om att hon var viktig. Kanske till och med viktigast. 
Ett hest skratt kravlade sig fram. Någon gång under tänkandet gång hade hon hamnat på marken. Delar av den slingrande pälsen på frambenen var fastfrusen i blodet från en bruten klo. Nyaldi hade aldrig varit viktig. Hon hade bara trott det. 
Åter igen var hon inget. 
Utan Hielo var hon inget. 
Styrka välde upp i bröstet. Hielo var allt. Hon må vara inget. Hon må vara komplett värdelös. 
I ljuset av Hans kärlek hade hon allt trots att hon misslyckats.