På en varm fäll av mammut låg den unga tiken i tystnad. Matförrådet var ensligt. 
Hennes nos var fri från blod, orörd av hjortens smak. Hon hade avstått hjortköttet, så att de andra kunde njuta i hennes ställe. Kött i den stora allmänheten intresserade henne sällan, och allt smakade samma sak på hennes tunga. Bättre låta de som uppskattar gåvan ta del av den, i hennes mening. 

Tiden hade gått sedan kampen. Konungen hade beordrat vila, och vila gjorde hon trots att musklerna darrade och sinnet var på helspänn. 
Dela hel spelades som en film framför hennes ögon, kampen som de vunnit tillsammans. Konungens ord till henne ekade mellan öronen. 
Var beredd. 
Det var hon. Men när? Var? Skulle hennes förberedelser ta henne tillräckligt långt? 
En känsla av hopplöshet grävde sig från de mörka hörnen. Skuggorna runt omkring henne väste som om ett fysiskt hot närmade sig. 
Faran fanns bara i hennes sinne. Det visste hon; en falsk illusion om att inte duga. En oro som trotsade kungens egna ord. 
Honan slöt ögonen, lade sig lite bekvämare på den varma fällen. Ett djupt andetag drogs, hölls, och släpptes. 
Hon var redo. 
Redo för vad?
Fortfarande platt mot fällen, huvudet vreds uppåt och ögonen fästes på taket ovanför henne. Ett tyst ekande av avlägsna steg studsade mot isens väggar. Kunde vara vem som helst, på väg vart som helst. Genom isen kunde mycket resonera. 
Det var lugnande att lyssna på. Nästan melodiskt. Som droppande smältvatten.
Honan slöt åter ögonen, öronen spetsade men sinnet avslappnat. 

(Utspelar sig samma dag som flockrollet, bara några timmar senare. ;D )

Ira vandrade fram och tillbaka genom gångarna. Hon hade inte fått veta varför och det drev henne till vansinne. Hur skulle hon kunna göra något bättre om hon inte visste vad hon skulle rätta sig efter? Hon fattade inte. Men hon förstod att Nyaldi hade något som hon själv inte hade och det gjorde ont. Hon ville också utvecklas bli bättre, hon tränade och tränade. Visste inte vad med hon kunde göra. Större och starkare hade hon blivit och hon visste att hon vad bland de starkaste här, ingen tvekan om saken. Hon behövde utvecklas, visa vad hon kunde mer. Kanske såg inte Hielo hennes potential? Nej så kunde det inte vara, det var något hon saknade. Men vad? Så funderade hon över den högstes ord, hon skulle inte ta det som en förslut. Hon var visare, starkare och mer skicklig än tidigare. Allt träning var en vinst och hon levde vardag för att kämpa sig in i nästa. Simpla känslor tillhör simpla vargar, hon var ingen sådan. Hon var en del av något större.

Hon ruskade av sig de löjliga känslorna och vandrade i riktning mot Nyaldi. Hon hade lärt sig skilja på alla rekryters krafter den senaste tiden och Nyaldis var lättast att särskilja. Hon hade känt henne längst. Hon sökte bland väggarna och fann henne, på en av djurbäddarna. Med lugna steg ändrade hon sin riktning åt det hållet. Hon hade egentligen inget att säga sin syster mer än grattis, men kanske behövde Nyaldi sällskap en stund. Ira har alltid vetat att systern har en oros sida, så kanske behövde hon lite stöd i detta nu. Nu då framtiden för hennes syster såg oklar och osäker ut. Ingen av dem kunde faktiskt veta vad som skulle ske. Ännu ett test för sin syster, så intressant och det skulle hjälpa Ira på sin egen väg i samma riktning.

Skuggorna viskade avslöjande i hennes öron när stegen kom allt närmare. 
Ira.
Nyaldi lät huvudet ligga kvar på fällen, ögonen slutna för omvärlden. 
När stegen kommit så nära att de måste ha varit framme i rummet lät hon äntligen öppna ögonen och vrida huvudet så att hon kunde se på sin syster. 
Kort undrade hon om Ira skulle vara arg. Eller sur. Eller sårad. Det var en delad dröm, att duga och vara värdig, och att ha blivit utpekad först kanske kunde ha tagits fel. 
Nyaldi kände tvivlet stiga inom henne. Ira var mycket bättre på så mycket mer saker. Hon var starkare och smartare, och i ärlighetens namn så borde hon och hennes lag ha tagit striden om inte Nyaldi haft tur med sin plan. 
Det borde vara Ira som skulle vara beredd. 
Hela Nyaldis kropp låg tryckt mot fällen och pälsen buffades upp och trasslades lite där huvudet var vridet. Svansen slog lite trött, men glatt välkomnande. Inbjudande.

Nog stack det lite i henne, att Nyaldi tagit platsen före henne. Valts först. Men det var egentligen inte huvudsaken, utan hon skulle fokusera vidare på att lyckas och bli bättre, samtidigt som hon ville stötta sin syster i detta. I detta som ännu var oklart för dem båda. När skulle Hielo kalla systern, när skulle hon vara redo? Vad skulle hon vara redo för? Ja det var säkerligen frågor som skulle gnaga hennes syster in i det sista. Det fanns inget säkert svar på dessa frågor, endast tiden kunde utvisa detta. De fick helt enkelt vänta, tillsammans. Hon fortsatte stillsamt framåt, musklerna fick den tjocka pälsen att våga sig över kroppen då hon rörde sig. Nog skulle hon vara redo för det mesta, men hon jobba mycket med sin skicklighet. Den smidiga biten och att alltid kunna vara explosiv, eftersom hennes storlek och stora muskelmassa jobbade en aning emot henne. Hon må vara stark som berget själv, men hon skulle också behöva smidigheten i en strid mot en mindre motståndare. Jobba på de svaga punkterna. 

Lojt svepte hon med svansen bakom sig några gånger då hon tog sig närmre systern, mest för att visa att hon inte var ute efter blod. Systern hade lyckats väl och dennes plan hade helt enkelt varit bättre än Iras, det var okej. 
- Hello sis. 
Sa hon och log lite svagt, sträckte på sig och stannade till en bit ifrån den mörke. Hon gav denne utrymme om så behövdes. Systern låg ner, var hon trött kanske? Ira var fortfarande på allerten sedan utmaningen. Hon hade fortfarande lite svårt att tagga ner, det var en nackdel då energin gick åt fortare. Men samtidigt var hon alltid redo. 
- Congratz!

Nyaldi låg stilla kvar på fällen, men ögonen öppnades för att ta in av vad hon kunde se av Ira. 
Hon log svagt, nästan lite trött, lättad över att Ira inte varkade vara arg eller bitter på något sätt. Hon kände systern bättre än så, visste att Ira inte skulle visa ilska utåt, men någon spänd del av henne hade ännu inte släppt matchens is och sprakande intensitet. 
"Hi" sade hon, rösten lätt. Huvudet höjdes från fällen vid systerns nästa ord. Den mörka pälsen stod komiskt ut vid huvudets ena sida och på den andra var den fullständigt platt.
"It still so unreal." sade hon som svar. Log ursäktande. Det var ingen lögn  på något sätt. Både att det var hon själv som lett sin grupp till seger, och att hon gjort det mot Ira. 

[Sry, kort ^^' ]

- You deserved it.
Sa hon och log varmt mot sin syster. Det var många saker som detta rike hade plockat fram hos henne. Känslor, men inte bara de ilskna som hon enkelt tog till utan även de varma som fanns så långt där inne att hon aldrig tidigare visat dem för en levande själ. Här var det inga problem, de var en familj och hon var dem lika lojal och respekt full som emot konungen. Hon skulle gå in i döden utan att blinka för sina bröder och systrar. De kunde tjivas ibland, de bodde trotts allt ganska tätt inpå varandra och träffade aldrig nya personligheter direkt så visst gick de henne på nerverna ibland, men det spelade ingen roll för dem var hennes riktiga familj. De tidigare var blott ett minne. Elphaba och Leviathan var inte längre hennes syskon och de hade slutat vara det dagen hon lämnade flocken på eget bevåg. 
- You are so much better working with a group than me. 
Sa hon och nickade uppmuntrande emot systern. Hon hade inga problem med att se sina egna för och nackdelar så länge det inte handlade om hennes temperament. Där tålde hon endast kritik från honom. Det var svårt, men hon hade alltid haft kort stubin, alltid varit kall och hårt fram tills sista droppen rinner över bägaren. Och så Explosion! Det var svårt att komma till insikt och förändra det beteendet.

Hon gav Ira ett bländande leende, vilket i kombination med den tillrufsade pälsen i ansiktet fick henne att se ganska komisk ut.
Att Ira sade att hon förtjänat att vinna gjorde henne varm innombords, att veta att Ira på något sätt uttryckt att hon gjort bra ifrån sig. 
Svansstumpen slog lätt.
Det kändes nästan lika overkligt att ta emot komplimanger som det kändes att vinna, så när Ira påpekade en annan av hennes förmodade styrkor kände hon hur det hettade under pälsen. 
"I was just lucky." sade hon, försökte bortförklara sin vinst. Skulle de göra samma övning igen skulle Nyaldi inte vinna, det visste hon. 
Dessutom var Ira så duktig på allt. Hon var snabbare, starkare, större, bättre. 
Bäst.
Nyaldi var bara.. meh.
O så hon önskade att hon kunde vara Ira ibland, önskade så hårt att skinnet kliade och hjärtat sved, men hon visste att hon aldrig skulle bli som Ira.
De var olika, för olika, men det skulle inte hindra henne från att försöka vara lika duktig som Ira.
"I'm still surprised you didn't win. Most time you have no trouble beating me in..well.. everything." sade hon, och leendet hade återgått till en något mer normal mungiperyckning snarare än en megawatt lampa.

Ira log tillbaka, systern blev glad för berömmet och nog förtjänade hon det allt. Nyaldi var en fantastisk lagkamrat med en förmåga att leda ödmjukt. Ira behövde definitivt öva på den punkten. Dessutom behövde hon lära sig att inte ta för givet att alla vet var de ska vara. Alla har det inte lika lätt som Ira själv att tänka steget före i en jakt eller strid, så hon glömde ofta att ge instruktioner i tid då hon förväntar sig att alla redan vet. Det var dumt, det visste hon, men det var svårare att ändra på än vad man först tror. 
- Nah, I'm just a bad teamplayer. 
Sa hon och skrattade lite roat åt systern. De båda hade en del att jobba på, de var nog aldrig någonsin fullärda. Däremot så kände hon att träningen gav ständigt resultat. Hon byggde upp muskler och kondition ganska fort, nu höll hon det uppe bara och tränade tekniker, smidiga drag och reaktion snabbhet. Hon hade enkelt för allt det fysiska, hon var en bra kombination mellan styrka, smidighet och uthållighet. En ytterst seg varelse att strida emot både i närkamp och på avstånd. Däremot så hade hon inte lika lätt med tålamodet, eller med andra. Hon hade fler svaga länkar än de flesta kunde se. 
- Another time sister. No I don't, I'm just lucky.
Sa hon och flinade retsamt emot henne. Självförtroende hade hon gott om, men hon kände med sin syster och att skryta om sig själv skulle inte hjälpa systern med sitt egna självförtroende. I vanliga fall hade hon njutit av synen och trampat runt ovan på Nyaldis redan dåliga självförtroende, men inte längre. Här hade hon lärt sig att uppskatta sin familj, sina nya syskon. Det var en fantastisk plats.

[Skall vi ta och avsluta detta eftersom det utspelar sig såååå långe sedan? x'D]

Nyaldi uppgav ett mild skratt. Vad gjorde man inte för sina syskon? För sin familj?
"Tomorrow then? I'll look forward to my usual beating." sade hon med glittrande ögon. Hon var fortfarande inte säker på vad som hade gett henne segern denna kväll, utöver valet av lagkamrater, och deras fantastiska kamp. Även den lilla getingen hade visat sig en värdig kämpe, någon hon hade haft sina funderingar över.

[Ja det vore väl på tiden ;) :D]

Ira log brett och nickade emot systern.
- Tomorrow.
Sa hon och flinade smått samtidigt som de giftgröna ögonen glimmade till lite extra. Hon såg fram emot morgondagens träning lite mer än vanligt. Hon önskade att hon kunde göra mer framsteg, otålig som hon är. Hon reste sig upp och började med lugna steg strosa ut genom en av is tunnlarna som ledde henne till en annan del av slottet. 

[Avslutat]