De hade tidigare tagit en paus, och Hyzenthlay hade gett sig ut för att få tag på mat. Hon hade insisterat på att hämta mat till dem både, och Malvado som var trött efter all vandring hade inte sagt emot. Även om det tog emot att inte hjälpa till så hade det varit otroligt skönt att bara kunna slappna av ett litet tag. Det hade inte heller tagit lång tid förrän Hyzenthlay hade varit tillbaka med ett byte, och det hade räckt till att mätta båda deras magar. Efter det hade de fortsatt sin vandring, och hade nu kommit till gränsen till Lövskogen. Under hela vandringen från Kaiwood hade han haft tankarna fulla på hur hans framtid skulle se ut. Det var också en fråga som hade gnagt i honom ett bra tag nu, och han kände att det var lika bra att ställa den, för att en gång för alla få den ur systemet.
"Hyz...", började han försiktigt, osäker på han egentligen skulle få fram allt. "När ni raderade den där tikens minnen... Var det en enkel process?" Hyz hade bara raderat ett litet minnen hos den tiken, och även om det var enkelt så var det säkert svårare att radera större minnen. "Tror ni att ni kan radera djupare, större minnen hos någon?"

[Hyzenthlay]

De var utanför Kaiwood och Hyzenthlay vad glad för det. Hela tiden hon befann sig i Kaiwood har hon varit spänd och på sin vakt, speciellt när hon var ute på jakt i TBB kontrollerat område. De skulle säkert hitta hennes vittring där hon vart tvungen att landa men tack vare vingarna var hon svårare att finna än om Malvado hade gett sig ut på jakt.

Hennes humör har blivit bättre nu när hon var i den betydligt ljusare Lövskogen och med Malvado vid sin sida.
Hannens fråga fick henne att förvånat böja på ögonbrynet och snegla mot den mörka hannen innan hon vände ansiktet mot honom.

- Rent energimässigt klarar jag av att radera alla minnen om det krävs. Hur skrämmande det än låter. Men det är tekniken som är svårast. Minnen...

Hon tystnade och funderade på hur hon skulle förklara det. Hon var självlärd och har aldrig tänkt på hur hon gör det hon gör. Hon sänkte ansiktet mot marken och tog några skutt fram till en myrstack vid ett nedfallet träd.

- Skulle du kunna sätta eld på myrstacken?
undrade hon och skyndade att lägga till.
- Jag menar inte att du ska göra det nu, bara säga om du kan.

När hon började svara lyssnade han uppmärksamt, och hoppades få höra det han ville. Han kände en våg av lycka skölja över honom när hon svarade att hon kunde, även om det likväl låg ett problem i det hela också. Men när hon avbröt sig och frågade om hans eld kollade han förvånat på henne, utan att förstå vart hon ville komma med sin fråga. Han vände blicken mot myrstacken och flinade kort.
"Utan att blinka", svarade han. Att tända eld på myrstacken hade inte varit några svårigheter alls, att sätta fyr på större delen av Lövskogen hade inte heller varit några större svårigheter. Många år av träning hade gett både kunskapen och förmågan om hans kraft fungerade och han bäst använde den. Hyzenthlays kraft kunde bli riktigt farlig den dagen hon verkligen lärde sig bemästra den, något som Malvado faktiskt var nyfiken på att få se.
"Hur så?" frågade han sedan, och vände blicken från myrstacken och tillbaka på Hyzenthlay igen.

Hyzenthlay's regnbågsfärgade ögon låg fästa på Malvado. Hon vinklade huvudet något åt vänster, hållet där myrstacken låg.

- Kan du sätta eld på en myra i denna myrstack? Så att den brinner bort men inget annat skadas?

Hon tog några steg bort från myrstacken då myrorna började känna av vibbar av fara komma från Hyzenthlay. Hon kom fram till Malvado och började åter vandra vid hans sida, hennes ena öra var riktad framåt och den andra riktad åt sidan, mot den mörka hannen.

Han rynkade på ögonbrynen åt hennes fråga, och började förstå vart hon ville komma med det hela.
"Kanske", svarade han fundersamt. Det fanns ju den enklare lösningen att bara välja en myra som inte befann sig på myrstacken, men han misstänkte att det inte var vad Hyz menade.
"Men antagligen inte", svarade han sedan, efter att ha funderat en kort stund. "Det är svårt att inte få med andra myror och en del av myrstacken på köpet", fortsatte han.

Hyzenthlay's leende blev bredare när hon såg att Malvado förstod.
Hon nickade medhållande och fortsatte.

- Inte nog med det. Våra minnen är det som utvecklar oss. Det som formar oss och efter våra minnen gör vi våra senare beslut. Ju djupare minnen jag manipulerar desto större kedja följer efter de. Om jag raderar ett minne så måste de senare också altereras för att föremålet inte ska märka av det. Jag kan så klart primitivt rycka ut minnen ur föremålet men det kommer skapa minnesluckor, det kommer genast märkas av, skapa känsla av déjà-vu.

Hon vände ansiktet mot Malvado.

- Med denna Naktaki vi såg tidigare så raderade jag endast delen där hon får reda på vart vi gick. Eftersom jag redan var i slagsmål med henne och hon fick en grad skada från mig så kunde jag inte låta henne glömma allt om oss. Hon skulle då fråga sig vad hon hade råkat ut för.

Hon hämtade andan.

- Men i framtiden hoppas jag kunna bli bra på det, radera, ändra, låsa. Föra över..kanske. Men det bästa är att se..helt klart.

Hon log lätt.

- Kan du berätta någonting?
Frågade hon sedan och såg på Malvado

Han nickade då och då när hon talade. Han förstod nu svårigheten med att radera minnen. Kanske var hans önskan alldeles för stor för henne att klara av? Den där känslan av déjà vu som hon talade om trodde han inte att han skulle ha några problem med. Om det var priset för att hans minnen skulle försvinna så fick det vara så, han skulle i slutändan vara lyckligare utan sina minnen.

"Kan du berätta någonting?"

Han kunde inte låta bli att skratta, halvt road.
"Om vad? Det finns väldigt mycket jag skulle kunna berätta", svarade han och log mot henne. Han hade sett mycket under alla sina år i Numoori, och en hel del även innan han kom hit. Båda sådana saker som han helst ville glömma, och saker, minnen, som han skulle bära med sig till döden, och längre än så. För att inte tala om all den kunskap som han samlat på sig under åren..

Hyzenthlay ryckte på vingarna och gjorde en fundersam min.

- Jag vet inte. Något intressant?

Hon flinade lätt och skrattade.

- Något om dina vandringar? Om södra Numoori? Jag har aldrig besökt södra Numoori. Ville gärna men tunga vindar förde mig till Numoorislätten.

Hon sneglade mot Malvado.

- Men jag är glad för det.

Hon såg ner mot sina tassar innan hon åter såg upp på stigen de vandrade.

- Så. Kan du berätta något om södra Numoori? Något spännande.

Hyzenthlay drog häftigt in luften och såg på Malvado med entusiasm. 

- Föressten! När vi vilade idag så passade jag på att utforska skogen lite. Jag gick inte långt men lyckades stöta på en vit ragana. Känner du till dessa? 

Hon gjorde en grimas och flinade. 

- Den jag träffade talade Nimorian och helt ärligt var han lite.. Underlig.

Han log. Någonting om hans vandringar alltså? Ja, någonting borde det ju finnas om hans liv som han kunde berätta. Innan han hann börja berätta något fortsatte Hyzenthlay att tala.
"En vit ragana?" frågade han. "Aldrig sett något sådant", svarade han. Raganor brukade ju vara mörka till färgen, och något sådant som en vit ragana hade han aldrig stött på.
"Överlag har jag inte mött så många raganor eller vrener i Numoori, och det har jag inget problem med. De har en tendens att vara lite... diviga", han skrattade kort och slängde en blick på Hyzenthlay. Han visste inte hur mycket hon visste om Numooris historia, likväl som rasernas.
"Hyzenthlay, är ni troende?" frågade han sedan nyfiket. Själv var han ju det, men han visste att det fanns många vargar i landet som inte trodde, eller bara inte brydde sig om Gudarna.

Hyzenthlay har aldrig träffat ragana eller vren men hört historier om de och skulle kunna känna igen de på beskrivning.

- Så den jag såg måste ha varit en normal då. Jag tror han ville att jag skulle följa honom. Han talade om någon flock eller liknande. Väldigt konstig typ..stora är de iallafall.

Hon såg fundersam ut och ryckte sedan på vingarna samtidigt som hon skakade på huvudet. När hon hörde Malvados fråga såg hon på honom och nickade med självklarhet.

- Naturligtvis. Jag känner enorm koppling till Windfari. Jag gissar att du själv har stor koppling till Aurinko?

Han log. Ja, stora var de, någonting annat kunde han inte säga. Han hade inte så mycket till övers för dem, men nog kunde de se riktigt ståtliga ut, med sin smala kropp och stolta hållning.
Att Hyzenthlay var troende var faktiskt något som förvånade honom. Han förväntade sig inte att världen skulle se likadan ut som när han var ung, men han gillade inte att fler och fler ignorerade Gudarna.
"Inte nödvändigtvis", svarade han på hennes fråga angående Aurinko. "Jag har väl en mer speciell koppling till honom än till de andra Gudarna, på grund av min kraft... Men jag ber till alla", fortsatte han. Lika fel som han tyckte det var att ignorera alla Gudarna, lika fel var det att endast be till en och strunta i resten. De tog alla emot olika böner.

Hyzenthlay nickade fundersamt.

- Ja, jag antar att du har rätt. Jag känner att Windfari har störst influens i mitt liv än de andra Gudarna. Men jag försöker visa respekt till alla.

Hon såg på Malvado.
'Undrar vad han ber om' tänkte hon stillsamt.

- I vår nuvarande situation antar jag att de Gudar vi ska be till är just Aurinko och Windfari.
sa hon med ett lätt skratt. Styrka och Mod, Frihet att följa sitt egen väg. Det var det de gjorde nu och Hyzenthlay var säker på att det var tack vare de två Gudar som deras väg inte har tagit slut än.

- Skulle du kunna lära mig slåss?
undrade hon efter några minuter av tystnad.
- Jag känner mig så generad av slagsmålet med den där Naktakin. Hon var ganska stor för sin ras men fortfarande så lyckades hon riva mig ganska mycket. Jag hoppas att ärret över ögonen inte förstör mig för mycket.

Hon mindes när hon första gången såg sin spegelbild i en närliggande sjö. Hur blodig och vild hon såg ut och anade hur synbart ärret över ögonen kommer bli och hur oattraktiv de skulle få henne att se ut.
Såren har nu läkt till men syntes fortfarande.

- Eftersom mina krafter inte är till någon hjälp i slagsmål kanske du kan visa mig några trick?

Hon synade Malvado's muskulösa figur och tvekade inte på att han hade sett en hel del av strid i sitt liv.

Han hummade bara lite lätt som svar. Gudarna hade varit dåliga på att besvara hans böner på sistone, de hade varit dåliga på att besvara honom överhuvudtaget den senaste tiden. Malvado misstänkte att det var för att de hade annat att göra, vilket inte var speciellt konstigt.
När Hyzenthlay sedan frågade om han kunde lära henne att slåss var det med ett smått överraskat ansiktsuttryck som han vände sig till henne. Nog för att hon hade gett sig in i striden med Naktakin, men han hade inte tagit henne för en varg som faktiskt ville slåss. Men kanske handlade det nu mest om att faktiskt kunna slåss, om man måste, snarare än viljan att faktiskt slåss.
"Visst kan jag göra det", svarade han tankfullt. Han stannade tvärt upp och såg upp mot trädkronorna. "Inga krafter, till en början", konstaterade han lugnt och såg tillbaka på henne. "...och inga vingar", fortsatte han med en bestämd ton. "Bara ren fysisk stridsträning. Kraft och flygning kan vi ta sedan", det var nästan lika bra, för det var ändå svårt för Hyzenthlay att använda sin flygförmåga bland träden. Han hukade sig en aning och flinade roat mot henne. Han hade inte slagits på ett tag, och misstänkte att han allt kunde vara lite ringrostig. Men han hade alltid funnit en tjusning i att lära andra, och ta lärdom av andra. Han tvivlade inte en sekund på att Hyzenthlay skulle kunna lära honom ett och annat också.

Hyzenthlay's ansikte lös upp av glädje när Malvado sa att han skulle kunna träna henne. Hon nickade åt hans regler och såg exalterat på honom samtidigt som hon kopierade hans hållning när han hukade sig. Hon anade att han skulle ducka undan så fort hon skulle anföll och försökte räkna ut bästa möjliga rörelsemönstret som skulle kunna överraska den äldre hannen.

Hyzenthlay hade svårt att inte automatiskt ta hjälp av vingarna, låta de knuffa henne fram snabbare. Hon flinade och blottade tänderna samtidigt som hon gjorde första försöket att underifrån gripa tag i Malvado's hals; på samma sätt som hon gjorde med Naktakin tidigare.

När hon gjorde sin attack var han beredd. Han hoppade åt sidan och vände snabbt hela huvudet mot henne, för att inte blotta sin hals allt för mycket.
"Att försöka få tag om halsen på fienden är en uppenbar attack", sade han. "Jag själv går ofta efter strupen. Men egentligen finns det andra attacker som är minst lika bra att använda sig av", fortsatte han. Han började sedan långsamt gå runt Hyzenthlay, tänkte ut sin egna attack. Sedan sköt han ifrån marken med bakbenen och sprang mot henne. Precis innan han tänkte göra sitt utfall vek han av åt höger i syfte att få in en träff vid magen. Han tänkte inte använda tänderna, utan snarare bara putta på henne med nosen, för att markera hur var han hade träffat om han gjorde det.

Hyzenthlay var inte förvånad att han hoppade undan, hon hade inte stor förhoppning för en lyckad attack heller när hon gjorde den. Det var ett av hennes misstag.
Hon följde Malvado med blicken när han gick runt henne och själv följde hans rörelser så att han aldrig kom upp bakom henne. Han sprang mot henne, hon gjorde en naturlig hopp åt sidan men var inte redo att Malvado skulle ändra riktning i sista sekund och vek av åt höger, rakt mot hennes oskyddade mage.

Ett hårt knuff som slog ut andan ur ungvargen och hon staplade med benen för att få balansen. Han var trots allt mycket större och tyngre än henne, hon var som alla fakarger väldigt lätt och med tunn skelett, att knuffa omkull henne var inte särskilt svårt.

- Vad gjorde jag för fel?
undrade hon när hon återfick andan och åter vände sig mot Malvado.

Han knuff fick henne att vackla till, vilket inte riktigt var meningen. Kanske tog han i hårdare än vad han trodde att han gjort.
"Ni gjorde inget fel", svarade han med ett leende. "Mycket handlar om reflexer, och att känna sin motståndare", fortsatte han. Han stannade upp i sitt steg. "Jag är större än er, och fysiskt starkare. Ni är mycket smidigare och snabbare. Min styrka i strid ligger mest på min fysiska styrka, er ligger hos er smidighet", han såg på henne, och hoppades att hon förstod skillnaden han gjorde mellan dem. "I en strid kan jag antagligen ta mycket mer stryk än vad ni kan, min kropp tål det, och jag kommer att behöva ta emot det då jag inte är lika smidig. Ni tål kanske inte lika mycket stryk som mig, men ni kan samtidigt undvika mycket mer attacker. Så ser man till muskelstyrka och kroppsbyggnad så kan man säga att vi jämnar ut varandra. Sedan handlar det om träning i strid - det vi gör nu", sade han. Han ville förklara för henne skillnaden och likheterna mellan dem. Med träning kunde han definitivt se Hyz som en jämnstark motståndare. De hade båda två sina styrkor och svagheter, allt handlade bara om hur man använde sig av dem.
"Så, försök med en attack igen", sade han sedan.

Hyzenthlay hade inget emot hård träning, hon var lättare än vad hon såg ut, det var vingarna som gjorde att hon såg stor ut när i själva verket var det vingarna som till största delen vägde mest på kroppen. Hon såg på Malvado när han talade och lyssnade uppmärksamt på hans ord. Hon ville lära sig att bringa skada, kunna lätt besegra fienden och inte bara fly undan attacker.

Hon såg på Malvado, hans stora muskulösa figur. Han var stark och tung. Hon skulle aldrig kunna fälla honom. Hon funderade på om han skulle kunna nå henne och hon kom ovanför, som en örn på sitt byte? Hyzenthlay spände kroppen och sprang mot honom, när hon var tillräckligt nära så hoppade hon för att försöka ta sig upp på hans rygg och gripa tag i hans nacke. Hon antog att han inte skulle nå henne om hon hade bra grepp.

Malvado var beredd på att hon skulle attackera igen, han blev dock förvånad över hur hon valde att attackera. Han hade inte förväntat sig att hon skulle anfalla från luften, även utan att ta hjälp av sin flygförmåga. Så när hon hoppade upp, i ett syfte som verkade vara för att komma åt hans rygg, så kastade han sig åt sidan. Han kände dock hennes nos mot hans nacke, och hade hon velat ta ett bra grepp så var det mycket möjligt att hon hade fått det. Hennes attack hade träffat bra om striden hade varit på riktigt, och Malvado tackade tyst sig själv för att den inte var det.
"Inte dåligt", skrattade han, och tyckte att hon borde vara väldigt stolt över sin attack.

Hyzenthlay lyckades hoppa upp på Malvado's rygg men när han slängde sig åt sidan tappade hon greppet och landade på marken med alla fyra tassarna samtidigt. Hon såg upp på Malvado som kommenterade hennes attack och log strålande mot honom, svansen bakom henne viftade. Hon var glad att hon lyckades överraska honom.

- Paus?

undrade hon och såg på honom. De borde gå vidare. Hon hade utforskat denna stig tidigare och visste att den ledde mot en flod som senare blev till sjö.

- Vad ska vi göra när vi kommer till kusten?
undrade hon sedan.

Hans beröm verkade få den effekten som han hade hoppats på. Det var tydligt att hon blev glad, och Malvado hoppades även att hon var stolt över sig själv. Hon var bra på att slåss, det krävdes bara mer träning.
När hon frågade om paus nickade han. Det fanns tid för att träna mer, förhoppningsvis. När hon sedan ställde ytterligare en fråga vände Malvado hela huvudet mot henne.
"Vi tar oss till öarna", svarade han. Det skulle bli en lätt match för Hyzenthlay, som kunde flyga, men han själv skulle vara tvungen att simma. Det hade varit så mycket enklare om hans iskrafter inte i princip helt hade försvunnit, då hade han kunnat skapa is och bara vandra över. "Jag har haft iskrafter en gång i tiden, men elden har slagit ut mer eller mindre hela den kraften", förklarade han. "Men jag tål fortfarande kyla väldigt bra, så att simma borde inte vara några problem för mig. Men det var längesedan jag var där nu, kanske har vattennivån stigit så färden till öarnarna är mycket längre", fortsatte han och avslutade med ett smått fundersamt uttryck i ansiktet. "Men vi får se när vi kommer dit!" sade han till sist. Det var ingen idé att stå och fundera över hur de skulle göra, svaret skulle bli mycket enklare när de väl var där.

Hyzenthlay nickade lättsamt. Hon hade aldrig varit på öarna eller ens sett havet med egna ögon. Hon har bara hört berättelser.

- Jag har aldrig sett havet. Våra äldre berättade om den men jag har aldrig sett den själv. Har du varit där förut?

undrade hon medans hon vandrade. Hennes blick fångande en glittrande linje, sjön hon hade sett under hennes ensamma nattvandring var de nästan framme vid.

- Se. Vattnet i den sjön smakar underligt. Vi måste simma över den.
hon synade Malvado.
- Eller ja..du måste simma över.
sa hon skämtsamt och sprang mot sjön.

"Åh, det var längesedan jag såg öarna nu", svarade han. "Men havet har jag sett många gånger genom åren. Faktum är att det finns en plats bortanför öknen som jag vill att ni ska se. Där kan man sitta vid klippkanten och se ut över havet. Det är otroligt vackert!" berättade han. Han hade gillat att sitta vid klipporna och se ut över havet, bort mot horisonten. Det var rofullt, för att inte tala om att det var otroligt vackert, speciellt vid soluppgång eller solnedgång.
När de började närma sig sjön bytte Hyzenthlay samtalsämne, och han kunde inte göra annat än att roat skratta åt hennes kommentar.
"Det ska nog gå", log han och såg efter henne när hon började springa mot sjön. Han började trava snabbare för att hålla någorlunda jämn takt med henne, men hon skulle ändå få vänta in honom på andra sidan.

Hyzenthlay såg på Malvado med ett något avsmalnad blick. Hon har aldrig varit i södra Numoori och Malvados ord om att han ville att hon skulle se havet från klipporna gjorde henne förväntansfull.

- Efter att vi ser öarna kanske vi kan ta oss dit? Själv kommer jag nog inte hitta.
sa hon halvt på skämt och doppade de små tassarna i vattnet innan hon sänkte huvudet och tog några klunkar av vattnet. Dess mineralrika smak fick henna att rynka lite på ansiktet, det var inte obehagligt men ovanligt.
- Smaka på vattnet, den är väldigt..mineralsmakande. Men släcker törsten rätt bra.

Hon tog några steg längre in I vattnet och förstod att det skulle bli en kall simtur för Malvado. Hon såg på honom med medlidande.
- Kommer du klara det? Simma? Det är ganska kallt.
sa hon osäkert och vandra upp på stranden igen. Huden på tassarna blev starkt rosa av kylan. Hon visste att Malvado höll kyla bra men det var fortfarande väldigt kallt.

Han nickade.
"Självklart", svarade han med ett leende. Han ville gärna visa henne klipporna och utsikten där. Han visste inte hur han någonsin skulle kunna återgälda henne för allting som hon gjort för honom hittills, men att träna henne och visa henne platser var kanske en början? Malvado ville i alla fall gärna tro att det var det.
Han gick fram till vattnet och böjde ner huvudet mot ytan. Han lät nosen snudda vid ytan innan han helt böjde ner nosen och började dricka. Det tog inte lång tid innan han förstod vad Hyzenthlay menat, vattnet hade en ganska distinkt smak av metall. Det gjorde dock inget, vatten var vatten och det släckte törsten. Han vandrade sedan ut i vattnet en bit, tills det nästan nuddade vid magen.
"Det är inte så farligt kallt", svarade han. "Och det är väl lika bra att vänja sig om vi ska ta oss till öarna", flinade han.