[Reserverad för Gavin.]

Kriget var över, men Kaiito visste inte utgången. Hur hade det slutat, vem hade vunnit? Hur många döda kroppar hade det lämnat efter sig? Han visste inte, det var svårt att säga. Skadad som han varit hade han staplat mot Lövskogen, övergivit sina stridande kamrater. Men vad annat hade han kunnat göra? Hans kropp hade varit utmattad, inte en´gnutta energi hade varit kvar i den. Han hade inte kunnat göra något, hade endast blivit dödad ifall han hade stannat kvar. Nu kunde han endast hoppas att Tocho och de andra i flocken inte skulla döma honom allt för hårt efter hans beslut.
Han låg nu stilla under en grönskande björk med ögonen slutna. Bilderna från kriget spelades upp i hans huvud, striden i luften med de två fakargerna och sedan mötet på marken med Damon och hur de tillsammans hade kämpat för att släcka elden. Hade de lyckats? Han mindes inte, minnesluckorna blev fler ju mer hans energiförråd hade tömts.

En suck lämnade ungvargen. Han var inte gammal, men han hade varit med om mycket under sin korta livstid. Kanske allt för mycket, men han kunde inte ändra på det nu. Det var sådant han fick lära av, sådant som han var tvungen att ta med sig i livet. Och nog kunde han ta med sig en del visdom från livet. Allting hade inte varit förjäves. Livet var till för att läras av, och även om han önskade att hans liv inte hade varit lika kaotiskt kunde han inte låta bli att känna sig tacksam för att han nu visste sanningen om saker som förut hade varit dolda för honom.

Skogen ahde avrit i uppror länge nu. Den unga vita hanen kunde känna skogens oro. Hans jordkarft växte sig bara starkare för var dag som gick och han kunde känna hur skogen ogillade vad som höll på att ske på slätten. Han förstod inte riktigt vad ordet krig betydde men han kunde känna hur allt runt omkring for illa av det. De isande blå ögonen betraktade stilla skogen då en doft letade sig in i hans känsliga svarta nos. Han svepte till med svansen och började sedan röra sig mot doften. De vita tofsprydda öronen klippte och han anade att något inte stod riktigt rätt till. Ju närmare doften han kom desto mer säker blev han på att det avr någon han itne behövde vara rädd för utan någon som tillhörde hans hem. Snart föll de isande blå ögonen på den bruna vargen och han gick närmare. Stannade dock på respektfullt avstån från avrgen och inväntade att denne skulle se honom.

(Luddigt svar men ahr inte rollat på länge)

Kaiito märkte att någon närmade sig honom. Först kom doften och sedan ljudet av tassar som tog i marken. De blåa ögonen öppnades, ett ljusare och ett mörkare, och såg rakt på den unga hanen som hade stannat upp och stod och såg på honom. Blicken granskade den andre, kände igen denne och snabbt kunde Kaiito konstatera att den var en från flocken. En ung hane, säkerligen en valp från medlemarna. Och sedan lyftes huvudet och det var med anstränga rörelser som han satte sig upp.
- Hej du.
Ett svagt leende kunde anas i hans ansikte, men det var ansträngt. Han hade ont, det gjorde ont att röra på sig. Revbenen var fortfarande krossade, ena frambenet kunde han fortfarande inte stödja på och på kroppen hade han fullt med sår. Pälsen var ihoptorkad av levrat blod på sina ställen. Det syntes att han hade varit med i striden.
Vad hade han egentligen gjort där? Stöttat sin flock, såklart. Slagits för det rätta. Men han kunde inte se någon anledning med det. Och efter kriget hade tankarna börjat komma, en undran ifall detta verkligen var hans plats i världen? Skulle Cierzo ha en allians med Qu visste Kaiito inte längre ifall han kunde tillhöra flocken. För alliansen betydde att han var enad med sin far, något han inte önskade. Han tvekade, visste inte längre om det var rätt. Och inte heller kunde han glömma, för varje rörelse han gjorde orsakade honom smärta, påminde honom om kriget som hade planerat de tvekande tankarna i hans huvud.

Gav såg på den skakade unga hanen och lade huvudet på sned. "Du har varit med i... striden" Han visste inte riktigt vad krig var men han såg att denne hade slagits och var skadad. Han klippte till med öronen och för första gången i hans korta liv var hans blick itne fylld av den glädje han kände inför livet. Han kände en sorg över att se vargen så skadad och han undrade om hans far var lika illa däran. "Du är skadad för att far kallade på er" Han suckade. Varför hade hans far utsatt sin flock för detta. Varför skulle andra lida för andra de inte ens kände. Han skakade på huvudet. "Du ahr ont" Allt han sade var mer konstateranden än frågor eller något man behövde svara på. Den vite vände sig om och gick iväg en bit. Där började han gräva i marken och sedan drog han med tassen över marken. Då han kom tillbaka till hanen hade han en rot i munnen och en grön växt som han alde enr framför hanen. "Du borde äta dessa... De kommer att hjälpa mot de värsta onda och kanske påskynda att du blir bra igen" Han backade undan och satte sig ner. "Vad heter du?"

Kaiito granskade den unga hanen medan denne talade. Inga ord verkade behövas som svar eftersom att det som kom ur den vitas mun var konstateranden, inte frågor. Men han nickade kort, för att visa att allt som sades stämde. Inte för att det kanske var så svårt att gissa sig till, men det visade också att den andre var uppmärksam och kunde lägga ihop det ena med det andra. Två egenskaper som inte var helt fel att ha.
Ögonen smalnade av en aning med Kaiito såg hur den vite vandrade iväg en bit, grävde upp en rot ur marken för att sedan ge den åt honom. Misstänksamheten var tillbaka, den som han kände emot nästan alla. Det var ingenting som han kunde rå för, det var sådan han var. Och blicken gled från roten till den vite, sedan åter till roten. Han tvekade, skulle den verkligen hjälpa? Men å andra sidan hade han inget särskilt att förlora på att äta den. Han tvivlade på att den andre försökte förgifta honom. Tanken var nästan lite roande.
- Tack.
Huvudet böjdes till marken och han slukade den lilla växtdelen snabbt. Inte för att han var ivrig, mer för att han inte direkt gillade smaken den utsöndrade i hans mun. Lika bra att få det överstökat.
Sedan vändes blicken åter mot den ljusa hanen.
- Mitt namn är Kaiito. Och ditt?
Det verkade som att detta var en vänlig själ, men han kunde inte låta bli att ändå inte visa särskilt mycket glädje. Han var inte en sådan varg som kände sig glad särskilt ofta, delade sällan ut leenden. Han var mer den allvarliga typen som grubblade över olika mysterium i livet. Och han hade inte planerat att ändra på det.

Gav betraktade vargen då denne först verkade tveka innan han ¨t upp roten. Gav visste inte hur den skulle smaka för han ahde aldrig smakat på den men han visste på något sätt att den skulle lindra smärtan en del och kanske motverka infektiuoner till viss del som kunde upstå vid sårskador. Han betraktade den brunas ögon och lade huvudet lite på sned. "Jag heter Gavin... Mor och far kallar mig dock bara för Gav" Han kände sig dyster till sinnet. Kanske avr det skogens ogillande som påverkade honom eller kanske avr det vetskapen om att hans far utsatte familjen för fara som gjorde honom dyster till sinnet. "Vi har inte direkt träffats förut" Han suckade kort. Det avr många i flcoken han inte träffat. "Lever far ännu?" Han belv lite smått orolig då far inte kommit tillbaka men denne var tillbaka.

Kaiito släppte inte den andre med blicken då denne talade och han lyssnade uppmärksamt till varje ord som sades.
- Gavin... Son till Tocho och Violet.
Det var mer som att bekräfta det för sig själv som hade sade orden. När han hörde den andres namn så kom han på vem det var. Gavin, han hade sett denne förut. Det var Violets son. Att han inte hade märkt det förrän nu. Han måste ha haft för mycket annat i tankarna för att komma på det direkt.
- Nej, det har vi inte. Kanske det är lite underligt då Violet råkar vara en mycket nära vän till mig. Men hon har väl mycket annat för sig så hon hinner inte presentera mig för alla i hennes närhet.
Han log smått vid orden, tänkte tillbaka på första gången han och Violet hade mötts. Deras relation hade börjat med ett ganska kraftigt gräl, men när de väl hade förstått varandra så hade det blivit en helt annorlunda atmosfär mellan dem. Och nu kände Kaiito att Violet var en av de få vargar som han verkligen kunde lita på. Hon var, vad vissa skulle kalla det, hans bästa vän. Den första vännen han egentligen någonsin hade haft bortsett från hans mor och syskonen.

Han rycktes ur tankarna när den ljusa oroligt frågade efter fadern. Tocho... De blåa ögonen vändes bort för några korta ögonblick med Kaiito tänkte tillbaka, försökte lösgöra de sista bilderna han hade av ledaren. Det var svårt, allt var så förvirrat.
- Ja, sist jag såg honom klarade han sig bra.
Blicken vändes tillbaka till Gavin och det var ett smått tröstande uttryck som fanns i hans ansikte. Han visste inte hur Tocho hade det, men sist han hade sett honom hade ledaren klarat sig bra.

Då Kaiito bekräftade hans mor och far så kändes det lite bättre. Och då denne talade om att han avr en nära vän emd hans mor log han svagt. På något sätt kändes det bra att denne varg var vän emd hans mor och detta gjorde att han ville lära känna den brune bättre. "Nej mor har väl haft mycket att göra, passa mig" Han log vagt. Visste att han kunde vara en handfull ibland. "Jag är väl kanske inte den lydigaste valpen i flcoken... Men ibland är det bara jobbigt att måsta hålla sig nära lyorna då alla andra får komma och gå som de vill" Han skakade lite på huvudet. Ville inte låta som en bortskämd liten valp som inte hade värre problem än så. "Tack för att du berättade om far" Även om hanen menat väl hjälpte det föga för att stilla hans oro.

Det syntes på den andre att de tröstande orden inte hjälpte, och inte kunde Kaiito klandra honom. Han visste själv hur det var att oroa sig över nära och kära, hans mor var en av dem som han hade varit orolig över. Också fadern och vad som hade hänt denne innan han fick veta sanningen om det hela. Nu spelade det inte längre någon roll, det fanns inte lika stor anledning att oroa sig över saker och ting. Och kanske var det lika bra så.
- Jag tror inte att du behöver oroa dig, Tocho vet hur man tar vara på sig själv. Han kommer att klara sig fint.
Åtminstone bättre än vad Kaiito hade klarat sig. Ärren som han skulle ha efter kriget skulle inte komma att vara endast psykiska utan även fysiska, minnen av de saker han hade upplevt den där dagen på Numoorislätten som vanligtvis var så vacker. De erfarenheter som livet hade att bjuda på var inte alla lika vackra och trevliga att uppleva. Och visst hade han hört historier om storslagna krig och legendariska hjältar och som valp längtat efter att själv få komma ut på slagfältet. Visst var han en krigare, visst stöttade han sin flock och visst ställde han upp. Det var bara det att han inte längre kunde se någon mening med det hela.
Han brydde sig inte om att säga något mer om Violet, rörde lätt på sig istället. Märkte att det inte gjorde lika ont. De växter som den lille hade givit honom verkade ha hjälpt på något mirakulöst vis.
- Var har du lärt dig om läkekonst?

Den yngre valpen tittade på den bruna hanen och lade huvudet lite på sned. Ja hans far borde kunna ta vara på sig själv. Han ruskade lite på sig och log vagt mot den bruna. Han föröskte tröstaq honom och även om orden inte gav den effekt de borde så avr hanens omtancke det som hjälpte. Även om hans far skulle dö så hade han en flock att sätta sin tillit åt. "Tack Kaiito. Jag är glad att vi tillhör samma flock" Återigen log han men större denna gången. Han lade huvudet på sned då hanen sedan frågade om läkekonst. Han hade hört sin far tala om helandet och den kraft hans far bar men Gav hade ingen sådan kraft. "Jag vet inte.. Jga bara vet vad man kan äta för att de inte ska göra ont eller vad man kan lägga på ett sår som blöder för att blodet ska stoppas" Han skakade lite på huvudet. "Jag bara vet på något sätt..."

Ögonen smalnade av en aning, men inte på ett misstänksamt sätt. Mer ett fascinerat och fundersamt uttryck tog sin plats i Kaiitos ansikte medan han lyssnade till den andres ord. Det verkade inte vara någon kraft, men inte heller hade något lärt den unge hanen om läkekonst. Kaiito hade aldrig hört talas om något liknande. Visst kunde väl alla uppleva känslan av att de bara visste någonting, men när det kom till detta var det annorlunda. Fel växt kunde ta död på någon. Det kanske var någon sorts förmåga trots allt.
- Vad det än är så kommer du har säkert ha stor nytta av den kunskapen. Du borde vara tacksam, precis som jag är för att du gav mig det du gav mig. Smärtan börjar faktiskt avta.
Kanske inte läkemedlena skulle hjälpa honom helt men Kaiito började sluta känna sig helt bedövad av smärtan. Växterna hade varit lindrande, och han hade behövt det.


[Fantasibrist xD]

Han satte ner och betraktade den andre och då denne sa att roten hade hjälpt log han. Han avr glad att han had ekunnat hjälpa honom emd smärtan. "Du kanske borde leta reda på mitri... Far har sagt att hon kan hela... Då skulle du slippa ha ont" Hna såg sig omkring och undrade var Mitri tagit vägen. Han hade inte sstet henne på länge. Han betraktade kaiito och klioptpe lite med öronen. "Far borde kunna hjälpa dig emd dina skador då han återvänder...."

Kaiito nickade. Ja, de hade duktiga helare i flocken. Det nekade han inte till. Men på något vis hade han inte kommit sig för att be om hjälp. Tocho var förövrigt fortfarande borta vad han visste, men Mitri hade inte varit med i kriget. Borde han då inte söka upp henne? Han visste inte varför han inte hade gjort det, men det kändes som att han ville ha kvar dessa skador ett tag... Kanske för att straffa sig själv eller för att inte glömma. Det var svårt att säga hur Kaiito egentligen tänkte i det läget.
- Hjälpen kommer att komma i sinom tid, men då jag inte har bråttom någonstans och dessa skador inte kommer att ta död på mig ser jag ingen mening med att stressa på deras läkande. Åtminstone inte ännu. Ifall jag behöver bli av med dem vet jag vart jag ska vända mig. Men tack för din omtanke.
Ett litet leende lekte på den bruna hanens läppar, denna gång ett vänligt leende. Det var trots allt endast en valp han hade sig, men ifall han hade blundat hade han nog gissat att Gavin var betydligt äldre. Han var så kunnig för sin ålder.

Den vita valpen såg på honom och lade huvudet lite på sned och nickade sedan. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Varför gå med sådana skador om man kunde undvika dom? Han såg sig omkring innan han åter igen lät den isande blå blicken falla på kaiito. "Jag hoppas du inte går med skadorna om du inte måste"

Kaiito kunde inte låta bli att le då han hörde den unge hanens ord. Måste han gå med skadorna? Nja, det skulle han väl inte påstå. Och visst önskade han att dem skulle försvinna, åtminstone så pass mycket att han kunde anta örnformen och flyga som han älskade så mycket att göra. Men för det kände han ingen stress. Det fick ta den tid det tog. Ifall det var tänkt att skadorna skulle helas så skulle han väl snart stöta på en av dem i flocken med helande krafter, eller en varg utanför flocken kanske. Han skulle nog märka det.
- Tack igen. Jag märker att du har fått den omtänksamma sidan från både din mor och far.
Inte för att Violet kanske hade varit så omtänksam första gången de hade mötts, men det gällde bara att lära känna henne. Hon var en udda karaktär, men Kaiito gillade henne för det. Det gjorde henne annorlunda.