| Paxat till Mithrile |

Solen hade gett upp hoppet om att kunna kramla sig kvar på himlavalvet, de sista strålarna hade sjunkit ner bakom horisonten och lämnat plats åt månen och mörkret.
En mörkbrun varelse gick med mjuka steg fram över det gulnande gräset och de första fallna löven. Hösten var här, det gick inte att undvika mera.
Hälften av alla träds löv var redan nere på marken.
En kylig vind drog mellan trädstammarna och löv virvlade upp,
tiken stannade och höjde huvudet.
Vinden kom bakifrån och fick håren på hennes svans att dela upp sig och blåsa åt varsitt håll frammåt om hennes sidor.
När vinden lagt sig föll den tunna luggen ner mellan hennes ögon, den klarblå blicken såg rakt fram.
Lugn men tom.
Nosen vibrerade på sitt ställe på jakt efter dofter, men kom inte åt något annat en skogens redan bekanta lukter.
Svansen svepte till bakom henne innan hon satta benen i rörelse och fortsatte frammåt.
Hennes väg styrde mot Kaiwood, mot sin flock.

| usch, blev inget vidare... men måste sticka på träningar.. |

Lukten av hanvarg nådde hennes vibrerande nos, hon stannade upp och höjde huvudet. Ingen flockmedlem iallefall.
Hon fortsatte gå och såg snart en grå skepnad, ännu en gång stannade hon upp och betraktade den andre på långt håll.
Måntatueringar, prydde honom, också tre stycken svansar som piskade till bakom honom.
En turkos lugg syntes som en fläck på håll i hans panna.
Svansen svepte till bakom henne, ett hånflin drogs upp på hennes svarta läppar.
Hon höjde en brun tass just ovanför markytan och höll den där dinglande en stund innan hon satte ner den lite längre fram.
Hetta strömmade ner till trampdynan, som en våg inom henne.
Hon började med värdiga lugna steg gå mot hanen.
Hon var inte säker men tyckte sig känna igen hanen från en beskrivning, det va rlänge sen och hon hade nästan gett upp hoppet på att finna denne varg.
Speciellt då hon i flera veckors tid vandrat runtom Kaiwood efter den hane Blossom beskrivit.
Denne var farligt lik, men hon var inte säker. Kunde aldrig vara riktigt säker.
Men en flockmedlem var det inte, så om den nu fick en skråma borde det ju inte vara så farligt.
Flinet blev bredare och ögonen glittrade till i kyla.
En isande vind svepta fram över marken, fick fallna löv att virvla upp, fick hennes tunna lugg och blåsa uppåt och bakåt.
Hårremmen ville dela sig och följa med vindens drag, men deras fästning i hennes skinn hindrade den.
Demethra stannade ett tiotals meter bort, inväntade den andres "närvaro" för händelsen.
Hennes huvud låg lite på sned, blicken var ond och full av grym leklust.
-Vem strosar här, hennes röst skar genom tystnaden med hånande ond och kylig stämma.
Hennes kropp var stilla, svansen låg ner utan svepningar och rörelser.
Men klorna röde sig, grävde sig ner i det daggiga gräsets rötter, ner i jorden. Hon fäste dem där, stod stilla, inväntade den andres reaktion.
Hennes sinne för detta möte var att detta kunde bli kul, skadeglatt.
Bokstavligen Skade-glatt.

| oh god, sicksick |