Den unga hanen hade länge vandrat, länge simmat för att ta sig till den här platsen. Han var inte helt säker vad det var för någon plats, men när han hade tagit sig till en av öns stränder så hade en hel samling av olika sorters havsvargar mött hans ljusblå ögon. En klump hade satt sig i halsen på honom. Han hade sökt efter en näst intill tom ö där han skulle kunnat få vara i fred från alla sinnen som hela tiden invaderade hans hjärna, alla flyktiga tankar som saknade sammanhang, alla intryck som han inte förstod sig på. När helst han var i närheten av andra vargar så var det en ansträngning, och inte endast på grund av sin telepatiska kraft. Han visste att han inte var som alla andra, att han var annorlunda, men han kunde inte riktigt sätta tassen på vad det var. De få vargar han kommit i kontakt med under sin vandring hade alltid av någon konstig anledning tänkt tankar om att han var konstig eller liknande. De hade alltid förr eller senare dragit sig undan även efter det att han vågat ta steget att försöka lära känna dem. Det hade lämnat ett tomrum inom honom, åtföljd av ännu en känsla han inte kunde känna igen. Han hade dragit sig tillbaka ner i vattnet, undvikit att komma i kontakt med folkmassan han sett på land. Vattnet var ett ställe han trivdes otroligt bra på, hade alltid gjort, varför visste han inte, men det kändes bra, så mycket kunde han säga. Det var som att vattnet kunde förstå honom bättre än någon varg han någonsin träffat. Förutom fadern. Han hade förstått, han hade han kunnat prata med. Bilderna av föräldrarnas söndertrasade blodiga kroppar visade sig än en gång för honom, men han slog bestämt bort dem. Där, nere under vattenytan, flöt han stilla omkring och begrundade korallrevet och allt liv som fanns där. Av någon anledning så berörde det inte honom, inte som andra vargar. Var det för att han inte kunde känna fiskarnas sinnen? Eller någonting annat? Vem visste. Lugnt och fridfullt var det åtminstone.

| Paxat till Mononoke |

Mononoke simmade runt bland korallreven. Hon simmade likt en delfin och använde hela kroppen men främst svansen som motor. Framtassarna låg vilande tryckta mot buken och bakbenen hängde utsträckta bakom henne. Små bubblor lämnade hennes nos då och då, hon började simma med större rörelser. Dansade fram igenom vattnet och tentaklerna på hennes huvud rörde sig rytmiskt i takt med simtagen. Aldrig var hon så graciös som i vattnet, och hon var inte lite graciös ens på land så det var en fröjd att se henne i hennes rätta element. Hon hade förfinat konsten simning till högsta grad. Med mjuka rörelser rullade hon över på rygg och lät ett hav av bubblor rulla ut ur mun och nos. Sedan svängde hon runt igen i en rad av piruetter innan hon dök nedåt mot de glada färgerna. Hon svepte fram över revet och duttade lite på de levande växterna som genast ryckte till och drog ihop sig. Det här var en av de ovanliga kvällar då reven var nästan helt fria från andra vargar, och Noke tillät sig njuta av det fullt ut. Med en återhållsam lekfullhet började hon följa några av de vackra fiskstimmen, gled igenom dem i en liten partnerdans. Fiskarna var inte rädda för henne, de kände av på hennes energier att hon inte var ute på jakt.
Hennes gälar jobbade bra i det friska vattnet men snart vände hon ändå nosen uppåt för att ta lite luft. Av ingen annan anledning än att hon kände för det. Mjukt snurrade hon runt i piruetter på sig snabba färd mot ytan. Hon tog i allt hon kunde i simtagen och sparkade med bakbenen för att få upp extra hastighet. Då hon nådde ytan var det med ett delfin-likt hopp och nöjd med det felfria utförandet gled hon åter ner några meter i vattnet innan hon vände nosen mot ytan igen. Tentaklerna reste sig åt alla håll då hon drog in det första andetaget frisk luft och ett bubblande skratt lämnade hennes leende mun.

Någonting avbröt hans lugna tillvaro, invaderade hans hjärna. Ett sinne, fullt av diverse uttryck och tankar som han försökte stänga ute. Han gillade inte att inte kunna kontrollera den kraften, att inte kunna välja om han ville få reda på saker från individens sinne eller inte. Nej, kraften gillade att slänga allting över honom som en flodvåg emellanåt. Allt som oftast så var det endast som en vagt porlande å, men när han minst anade det så begravdes han under allting. Den ljusblå blicken sökte sig genom det klara vattnet och fästes efter en stunds sökande vid en simmande havsvarg en bit bort. Det var hon som kommit med sina tankar och stört, om än säkerligen omedvetet. Han suckade, eller ja, så nära en suck man nu kunde komma under vattnet. Hans lungor hade förmågan att filtrera ut syret i vattnet utan hjälp av gälar som en stor del av havsvargarna hade, men det gjorde å andra sidan att han inte direkt kunde använda sin röst när han dök. Han tog sig längre ner mot korallrevet men stannade upp innan han hade kommit hela vägen fram. Han vände tillbaka blicken mot honan som nu befann sig vid ytan, kanske för att ta en andningspaus? Utan att direkt tänka över det hela så skapade han en, inte allt för kraftfull, våg som han sände i riktning mot honan för att fånga hennes uppmärksamhet. Varför visste han inte, det var ju inte som att han brukade gilla främlingar. Det var ett infall helt enkelt.

Hon trampade vatten och höll huvudet ovan ytan. Tittade på fiskmåsarna som flög över dem med ett leende och flåsade lätt. Att hålla huvudet ovan ytan var betydligt mer ansträngande än att röra sig under den. Plötsligt kände hon hur något förflyttade henne åt sidan. Som en vattenström som kom från ingenstans och lika snabbt dog ut. Lite vatten stänkte upp i hennes ansikte och hon vände åter nosen mot havets botten. Där nere såg hon en liten varghane. Det var med försiktiga rörelser som hon rörde sig lite närmre. Stannade upp och lät ett stim av bubblor lämna munnen.  Hanen verkade inte ha några havsvargs-attribut alls, förutom sin stjärtfenslika svans. Hennes nätta huvud lutade på sned och hon granskade den andra med nyfikna ögon. Sedan tog hon ytterligare några simtag närmre.
"Hej"
Fick hon ur sig genom ännu ett hav av bubblor. Snart var luften i hennes lungor slut, men hennes gälar skulle klara av att fylla på dem igen utan att hon behövde återvända till ytan. Hon var glad över att hon som strandvargskorsning ändå fått gälarnas gåva. 
"Mitt namn är Mononoke"
Hon började åter med en delfins rörelsemönster föra sig framåt mot bottnen.
"Vem är ni?"

| Hundra år senare, ett svar! *gasp* |

Hans simstil påminde mycket om den hos en haj, med några enstaka växelvis simtag med en av framtassarna för att lättare ta sig framåt och styra honom dit han ville. Tårna var utspretade för att ta tillvara på ett av få havsvargsattribut han hade, simhuden. Avsaknaden på fenor gjorde att han nog troligen aldrig skulle bli en lika bra simmare som en renrasig havsvarg, men han gjorde det bästa av vad han hade. Han ville verkligen inte ge upp vattnet. Det gav honom trygghet när panikkänslorna hemsökte honom. Isolering när omvärlden ovan ytan blev honom övermäktig. Ett hem när han som mest behövde det. Med svalt intresse i de ljusblå ögonen så iakttog han honan då hon tog sig neråt från ytan, mot honom. Måntatueringen som beklädde hans bog sken igenom vattnet som tindrande stjärnor, ledljus. Mycket användbart närhelst mörkret tog överhanden under ytan. Just nu var skenet från de två måntatueringarna endast ett dunkelt sken, men då ljuset från dem reflekterades i vattnet så blev de alldeles tydliga ändå. Honan hälsade, hon kunde till skillnad från honom uppenbarligen tala under vattnet. Orden blev något dämpade, nästan svåra att urskilja ibland, så han var inte riktigt säker på om det var en sådan eftertraktad förmåga att ha. Alla hade dock inte sitt sinne till sin hjälp, även om tanken alltid kändes konstig när den svepte igenom hans hjärna. Hur var det att inte kunna höra flyktiga tankar, känna av sinnen överallt? Var det inte väldigt tyst och ensamt? Samtidigt så drevs han ju själv nästan till vansinne av det när han mötte för många vargar på samma gång. Så kanske var det inte så dumt att slippa det. Tänk om det var alldeles tyst när man skulle sova, en sådan lättnad. Fast, skulle det vara det för honom så skulle nog tystnaden hålla honom vaken snarare. Han drogs ur sina tankar då honan fortsatte att tala. Hej. Han hade så länge han kunde minnas kunnat förmedla ord till andras sinnen. Var nästan mer naturligt för honom än att använda sin röst. När det dock kom till någonting mer än det så blev det komplicerat. I övrigt kunde han inte alls kontrollera kraften. Ephestherian, men du kan kalla mig Ephrian, om du vill. Stämman var lugn och lågmäld, nästan lite försiktig av sig. Var honan ens van vid telepatiska krafter? Visste hon vad de var? Det sista han ville var att skrämma vettet ur någon han nyss träffat.

Den nyfikna blicken smalnade av lite då hanen talade till henne genom sinnet. För ett ögonblick blev hon misstänksam, men sedan presenterade han sig och hon tillät sig anta att han bara ville henne gott.
"Trevligt att träffas Ephrian"
Svara hon honom lugnt. Tentaklerna på hennes huvud rörde sig harmonskt i vattnet, följde de lätta strömmarna.
"Du är ingen havsvarg va?"
Frågade hon honom sedan med huvudet en aning på sned.
Hon ville inte förolämpa hanen men samtidigt så var hon av en väldigt nyfiken natur. Visst kunde hon vara ståtlig, anständig och seriös, men ofta ville hon bara vara den där nyfikna hona som gömde sig bakom. Och trotts att hon var en vuxen hona tillät hon valpen i henne ta över. Kanske för att hanen var just en hane, och hon pallade inte vara stolt framför dem. Ville helst inte ge dem någon av sin tid och ville absolut inte dela med sig av sitt intellekt med dem. Hon undrade om hanen kunde känna av det förakt hon kände för alla av hans kön.

Honans ord sade en sak, intrycken som hennes sinne utstrålade en helt annan. Vilket av dem skulle han tro på? Han var inte den som gärna grävde runt i andras hjärnor utan lov, men han kunde inte hindra flyktiga intryck och sinnesstämningar från att nå honom. Han kunde inte riktigt avgöra vad exakt det var, men det tydde på ett ogillande av någon sort. Märkligt. Vad hade han gjort för att framkalla det? Han nickade till svar på hennes hälsning, smått förlorad i sina tankar för en stund. Det var först då hon ställde sin fråga som han vände tillbaka uppmärksamheten till henne. Jo, men inte renrasig. Han sneglade demonstrativt ner mot bogen, som om inte måntatueringarna var ett nog tydligt tecken på det hela till att börja med. Ett vagt leende lade sig omedvetet på hans läppar. Han hade alltid tyckt om dem, och de påminde honom på något vis alltid extra mycket om de bra minnena han hade av sina föräldrar. Varför visste han inte, då så mycket annat endast bringade honom smärta, men inte just det. Leendet bleknade ut efter endast några korta sekunder och han vände tillbaka blicken mot honan. Är du härifrån Shendu?. I brist på bättre fråga så fick det duga.