Hon kastade bort blicken och gjorde något som liknade att rycka på axlarna samtidigt som hon gav honom ett svar.
- Tja, det skulle man nog kunna kalla det.
sade hon till slut, hon var det som passade för stunden. Hon var helt enkelt hon, inte kategoriserad.
Hans svar fick henne att le, lite bredare, lite tydligare. En blodsberoende, störd kannibal alltså? Intressant. Hon vippade huvudet på sned, intresserad utav det han berättade, trots att hon inte tänkte se annorlunda på det hon redan fått veta om honom på grund utav detta. Han må vara en kannibal, men i övrigt hade han verkat... Trevlig.
Så hon hade ingen anledning att nu se konstigt på honom. I övrigt var han samma.
- Åh, jag ska inte låtsas att jag förstår. Men jag beklagar att denna.. sjuka... har drabbat dig Diablo. Men trots det ser jag något trevligt i dig.
Sade hon med ett litet skratt, insåg själv att hon gett sig ut på tunn is med dessa ord. Kanske kunde han finna dem som stötande, eller förstod han vad hon menade. Att hon menade att han var en trevlig prick, som hon inte hade något emot att tala med, trots att han nu hade någon, som han själv också uttryckt det, sjuka.
- Jag hoppas att du en dag finner ett sett att bota det. Att du kan få leva med kärlek och familj omkring dig, utan att behöva oroa dig för att förlora kontrollen.
Tro det eller ej, Aeshma visste mycket mer om detta än hon uttryckte. Hennes faster hade haft ungefär samma problem, tappat kontrollen över sig själv och låtit hennes ilska skölja ut över de andra vilket hade slutat i 7 dödsfall, på endast en halvtimme. Men hon skulle inte behöva säga det, det fanns ingen anledning till att samtala om det faktiskt.
Ett kurrande ljud nådde hennes öron och hon skrattade åter igen till, klingande, vackert.
- Är du hungrig?
sade hon sedan med ett lekfullt leende.

Hon log stillsamt emot honom, inte döma, ordet upprepades inom henne, hon hade velat döma honom ifrån början, varför? Hon ångrade det, för en gångs skull ångrade hon att hon velat döma någon och lämna det så. Annars brukade hon aldrig ångra sig, men nu... Gjorde han henne svag på något vis? Förhoppningsvis inte...
Då han sa att han skulle gå visste hon inte riktigt om hon ville fortsätta le, när någon hon för en gångs skull trivdes med skulle lämna henne visste hon inte riktigt vad hon skulle tycka. Hon nickade bara lite svagt, utan att kommentera det, även om några ord låg på hennes tunga, så lät hon bli.
Hans fortsättning fick henne glad, så det var inte så att han ville bli av med henne? Eller sa han det för att vara trevlig?
- Om du inte har något emot det skulle jag gärna följa med... Jag känner själv hunger.
hon kände det precis då hon sa det. Och det behövdes inte mycket för att mätta henne, hon ville knappt äta, men hon skulle gärna försöka jaga med Diablo, även om hon jagat själv sedan hon lämnade sin forna flock, vilket var för så otroligt länge sedan. Tanken på det fick ögonen att se lite sorgsna ut för en sekund, minnen. Hon kunde inte glömma, aldrig glömma. Hon harklade sig.
- Ja alltså... Om du då inte har något emot det eller så...
sade hon med leendet liggande över läpparna.

Diablo log åt hennes svar, fasst det syntes kanske inte. -Om jag hadde haft något emot det, så hadde jag alldrig frågat. Sa han och vände sig om med ett milt leende som visade att han inte menade något illa menat med dem ordet. hanen kollade bort med huvudet för att gäspa, han var både trött och hungrig för tillfället. Någonting som skulle sitta fint nu var en stor älg.. Fasst, han lärde ju anpassa sig efter vad hon åt, inte bara tänka på sig själv. Diablo åt vad som hällst, allätare och hadde alldrig tackat nej till något främmande djur. Alldrig, inte alls.



(sorry att det vart så kort, men han gör ju inte så mycket mer xD)

Hon log åt hans svar, han hade en poäng, men det hade känts bättre att fråga så hon hade gjort det.
- Ja, jag följer gärna med...
sade hon med en nickning emot honom och reste sig ifrån sin trädgren och mätte avståndet till marken där uppifrån, det var bara några meter ned och hon tog ett enkelt hopp ned emot marken. Hon tryckte ifrån lite extra ifrån grenen för att hon inte skulle landa på Diablo, istället landade hon någon meter ifrån honom på alla fyra utan någon större duns eller annat ljud.
Trots allt hade hon alltid varit bra på att hoppa och röra sig i träden sedan hon var ung, det hade varit livsviktigt för henne, enda anledningen till hon kom undan flera utav hennes släktingar och familj då de ville ta hennes liv.
- Vad vill du äta? Jag äter inte mycket och äter det mesta....
sa hon med huvudet vänt så att hon kunde se på honom trots att hon stod med baken emot honom och klippte till med öronen.

Hon lät blicken löpa utmed skogen, och tvivlade lite på att det fanns några större djur i dessa områden, skogen såg snarare ut att passa mindre djur och reptiler.
Hon vred sin blick emot Diablo.
- Jag vet inte vad det finns att jag här, det ser inte ut att passa älgar och rådjur... Vet du vad det finns att jaga i denna skog?
sa hon och såg lite tvekande på honom innan hon kastade till med huvudet åt höger för att slippa ha den lila luggen slängande rakt framför hennes ögon. Hon höjde sedan den mörka nosen och lät dofterna dras in och samlas inom henne, hon vädrade intensivt efter ett byte att jaga, någon att sätta tänderna i och sedan njuta utav det varma blodet och köttet som de två vargarna skulle få smaka på, om de fann någon att jaga förstås.
Det första bytet som fångade hennes uppmärksamhet var ett gnagardjur, förmodligen en kanin, det skulle inte räcka till Diablo, så hon fortsatte vädra utan att göra något större väsen utav att hon funnit kaninen.

-Alltfrån reptiler till små gnagare.. Svarade Diablo med en sökande stämma. blicken gled över området, nosen vädrade koncentrerad bort alla de onödiga dofterna.. -Äter du alligatorer? de är de största djuren som finns här. och det är ju ganska mättande. hans röst var menande, mjuk, grov, mörk..mild..
Alligatorer fanns det inte så gott om här, man fick då allt leta ganska bra om man skulle kunna hitta på någon lagomt stor för en varg.. vissa ställen var de stora som riktiga monster.. men de smakade godare än vad de såg ut som, och deras hud är hård, men det är inget problem för Diablo. Säkert inte heller för denna Varginna.
Han gick upp brevid henne, storleksskillnaden var häpnadsveckande.. han kunde inte låta bli att snegla ned på den lilla honan bara för någon sekund, men ett knakande fick honnom att skärpa sig en aning. Att ta död på denna hona, få i sig något riktigt för en gångs skull.. men han måsste vänja bort detdär, förr kunde han komma så nära dem att de litade på honnom, även om han bara känt dem i 2 dagar. men alla gör ett misstag att lita på honnom, man vet alldrig då han kan få en sjuk kick och börja döda okontrollerat. Han drog en djup suck och smalnade med blicken, sänkte sitt huvud och kollade rakt in i ormens ögon. Dem påminde om Crepsleys, luriga, kalla och helt hjärtlösa. Den väldiga ormen låg där nere i dyn, väntade bara på att dem skulle komma närmare, vilket dem inte skulle göra. Diablo var ju emun mot giftet, men var Aeshma det? -..Jag vill inte ta risken att någon av oss blir biten, vi tar en annan väg.. sa han plötsligt och tänkte vänta sig om. han brydde sig om honan, men bara för att.. nej han visste inte det själv.

(Förlåt för sent svar, men har varit otroligt slö på sistånde D; )

Alligator ? Intressant val, hon hade aldrig tidigare smakat det, någon gång måste ju vara den första, så varför inte? Det kunde väl inte vara så illa, och hon kände sig inte direkt hungrig, så det var nog lugnt.
- Visst gärna, någon gång måste man väl pröva.
sade hon med ett leende glänsande över de svarta läpparna.
Så började de röra sig igenom skogen. När hon var ovanför honom hade hon inte riktigt tänkt på hur stor han faktiskt var, men det var ganska... Sjukt egentligen. Han var säkert dubbelt så stor, eller på ett ungefär i alla fall. Det var imponerande, men hon nämnde det inte, det fanns förmodligen en hel del fördelar med det, men likaså fanns det fördelar med att vara liten och lätt. Hon stannade likt Diablo upp vid ormen. Minnena kom tillbaka, hon mindes fokuserade, fasta och luriga ögon som såg rakt på henne, inväntade att hon skulle göra ett felsteg som skulle få henne att falla död till marken, och endast bli middag till en hungrig orm. Men hon hade alltid haft turen med sig då hon stod öga mot öga med de ormarna, hon hade alltid lyckats överleva. Några gånger hade det fått kosta andras liv, andra hade hon klarat det själv utan att någon annan skulle varit tvungen att offra sig för henne. Hon stod som hyptontiserad vid ögonen, glömde Diablo, fokuserade istället på de stirrande ögonen, det var något med dem som alltid fick henne att undra, vad var det för fel på dem? Vad fick dem att se så klara, men ändå så tomma ut?
Men då Diablos röst föll över platsen slet hon bort sin blick och la den på den mörka andra och nickade lite smått. Nej, hon skulle helst undvika att någon av dem blev biten hon också, skulle ormen bära på ett gift skulle den säkert kunna ta ner även Diablo, även om ett bett nog inte skulle göra alldeles för stor skada på honom.
- Ja, kanske det...
sade hon och vände sig om med en sista blick kastad emot den långa varelsen, dess middag hade vänt om, chansen till attack var förlorad. Aeshma struntade i att vända sig om en sista gång, hon ville helst slippa se varelsen igen. Eftersom hon lite smått hoppats på att slippa se sådana på månader efter att hon lämnat sitt hem.

OFF
FÖRLÅÅÅT. har varit så oaktiv... .____.

Diablo gick med lugna steg, vädrade i luften lite då & då. Alligatorer fanns det gott om här, han hadde sätt många sådanna. Men då man letar efter dem finns de aldrig där, sjukt irriterande. Men jusst nu kändes det verkligen som om de skulle få syn på någon, det var precis dethär vädret, temperaturen och fuktigheten som alligatorerna brukade vara framme vid. Men säker var han inte. Blicken gled ned till den lilla honan, eller ska man kalla henne liten? jo för honnom var hon det, eller var de bara han som var alldeles för stor. men han älskade att vara en utav de största vargarna i Numoori, då han vart starkare, destu svårare var det att rubba honnom. han log åt bara tanken, blicken gled över stället. fokuserad på liv i denna rosbeklädda, kalla skog..



(sorry att jag inte skrev mer men jag är sjuukt trött .____. det gör ingenting :) jag är själv inte så aktiv XD)

Hon följde vid Diablos sida och höll sina sinnen på helspänn, hon skulle inte låta maten försvinna om hon fann något spår, det skulle leda till ytterligare hunger hos Diablo vilket hon faktiskt inte ville, helt enkelt för att hon brydde sig. Hon brydde sig om att han kände sig hungrig och ville låta honom slippa det, så hon skulle hjälpa honom även om hon själv faktiskt inte var hungrig.
En annorlunda doft bröt snart ut bland rosorna och Aeshma klippte till med öronen i samma stund som ett brummande ljud nådde henne, sedan något tungt som tog sig fram över jorden, förmodligen en alligator? Hon hoppades så i alla fall. Blicken vreds en kort sekund emot Diablo innan hon drog in ett djupt andetag och tog ett skutt framåt och sedan till en låg gren för att se om hon kunde få en bättre blick omkring sig och kanske se den stora reptilen, hon hade endast mött alligatorer en eller två gånger tidigare, så hon hade ingen klar blick över hur de såg ut, men hon kom ihåg en lång nos och stora kraftiga käkar som de öppnade långsamt. Blicken föll snart på en stor varelse med en lång svans som släpades i marken. Hennes blick föll då på Diablo och hon nickade snett höger och framåt där alligatorn befann sig och hoppades att han skulle förstå hennes rörelses mening.

Diablo kollade sig omkring.. Denhär platsen väckte så många minnen han nässtan önskat att han glömt. han såg på henne med en förstående blick. Han log en aning, smög sig fram, han var vrålhungrig..


(Förlåt för det ssuperkorta och supersega inlägget! men jag hadde glömt bort att de var min tur x'oo )