Tyst drogs blicken över platsen, studerade den tyst, hon hade kommit vandrande, i sin ensamhet ifrån det så kallade okända. Den plats som ännu inte riktigt fanns på kartan, som ingen riktigt brytt sig om att söka igenom och markera ut. Men hon visste vilket helvete en del utav stället bestod av, döda och kala träd som sträckte sig flera meter upp i luften, där väldiga ormar slingrade sig uppåt, långsamt, för att sedan ligga där och invända dem innan de bet de förbipasserande, snabbt men smärtsamt. Mycket lik hennes egen teknik faktiskt.
Men då blicken fastnade på en rosenbuske, trots att hon redan skådat flera likadana i skogen, släpptes tankarna på det förflutna och gångna. Tankarna flöt undan och hon lät blicken noggrant granska de vita rosorna som prydde busken, mycket riktigt, de rosorna som växte på den taggiga stjälken var vita. Det var antagligen det som lockat varginnans intresse, det såg så rent, så oskuldsfulla ut där de, vackra som få, växte.
Men hon visste bättre än så, aldrig att den allra vitaste ros var oskuldsfull. Antagligen var den fullproppad med gift, vilket var anledningen till att den var så underbart vacker, den lockade till sig sitt byte, som förblindades av dess skönhet och bara skulle vilja ta en närmare titt, om och om igen, tills den kom alldeles för nära inpå. Då skulle bytet stupa, giftet skulle döda den oskyldiga och blomman behålla sin oskuldsfulla vita färg. Även detta påminde henne så om henne själv.
Lockade dem, med ett gift, en charmerande aurora som låg kring henne och fick henne att lysa. De skulle älska henne högt innan hon slet huvudet av dem, hon skulle visa dem ett svek, en lögnaktighet och sedan kort därpå låta dem försvinna och tonas bort ifrån denna värld.

Alla dessa tankar på mördande, svek och jakttekniker gjorde den nätta varginnan hungrig, tyst drog hon åter blicken över skogen, trots att hon inte förväntade sig finna något att sluka emellan sina käftar, hon skulle kunna jaga lite senare, om det ens fanns att jaga i dessa snåriga marker, men det borde det göra. Denna plats borde locka byten, både av dessa tja, charm och vackerhet, men även det faktum att det ändå borde finnas gått med mat åt vegeterianer, bytesdjur vill säga, och en del gömställen.

Men hennes jakt fick alltså vänta, hon låg tyst och studerande kvar på den väldiga grenen några få meter ovan mark. Bara andades, bara var.

Pax Diablo

Hennes blick dröjde sig kvar vid en speciell trädkrona, dess blad tycktes krökas till en cirkel, hon studerade dem en kort stund, inte för att de egentligen intresserade henne, mest för att få henne att sätta igång tankarna, få henne att börja göra någonting av tiden. Hennes sekunder av att bara vara var nu över och hon skulle sätta igång hjärnan igen.

En skarp doft slank snart in i hennes nos och hon spände plötsligt sin kropp och kastade en vaksam blick omkring sig, för hon var ej längre ensam. Tanken på att någon främmande rörde sig i närheten av henne och omkring henne, ja den tanken skrämde henne på sätt och vis, den var irriterande och hon visste att hon aldrig skulle vara stark nog att försvara sig själv, nej inte än i alla fall.
Blicken möttes snart av en rörelse i ögonvrån och hennes blick fördes ditåt och hon lät ögonen snabbt dra sig över en mörk varelser, men röda ögon, med ett uttryck som om han ville sluka henne, men den främmande tycktes för stor och tung för att han egentligen skulle vara någon match för henne så länge hon höll sig på avstånd.

OFF
kort, men det får räcka C:

Diablos blick var fäst på honan som fortfarande låg synlig på den lagomt tjocka grenen. Men egentligen var det inte nödvändigt att döda henne.. han var bara beroende, att döda vargar och sedan dricka deras blod, äta deras kött hadde blivit som ett beroendeframkallande grej för Diablo. han var ingen vampyr, nej verkligen inte. Men ibland, kunde man ju undra varför han från början ens började med denna kannibalism. kanske var det för att få känna njutningen av sina segrar, eller den energi och kraft ifrån blodet som hans offer ägde. Den skära tungan fuktade läpparna och samt nosen då den gjorde en snabb rörelse. Hursomhällst, vad spelade det för roll om de svaga dog? ingen skulle endå sakna dem. Diablo log brett och yttrade sig tillslut till den vita varginnan. -vad gör en så liten varginna helt själv här ute? hmmm~? Diablos röst var lite tillgjord, men mild och vänlig. (Rösten lät ungefär som Scar i lejonkungen då han gjorde till den) Diablo's blick var lurig, men avslappnad på utsidan. Insidan var den utan tvekad iskall och ytterst hård.

[Gomenasai! D: men mitt internet har cpat sejj så jag inte har kunnat svara tidigare. hoppas detta duger ^^'']

Hon fnös åt den svartas dumma ord, liten flicka? Var han någon typ utav idiot eller? Även om hon inte var knappt hälften så stor som honom betydde det inte att hon behövde vara ensam och inte kunna klara sig på egen hand, hon var stark, egensinnig och klarade sig. Då var man väl trots allt ingen 'lite flicka' som denne hade uttryckt sig? Hon ruskade till lite på det vita huvudet innan hon kastade det åt vänster så att den ljust lila luggen lade sig endast över hennes vänstra öga. Sedan drog hon in en hel del luft i lugorna och gav ifrån sig en djup suck och himlade lite med ögonen innand e föll ned på den svarta med kyliga ögon.
- Liten flicka? började hon med en vacker röst, som dock var kall som is. Jag är inte någon 'liten flicka' bara så du vet, du borde tänka innan du kallar främlingar för sådana saker.
sade hon och fnös åter igen till och vred bort sin blick, han såg inte trevlig ut, inte heller verkade han trevlig. Bara som om han ville förnedra henne, håna henne. Hon ville helst slippa hans närhet, men om hon skulle gå nu, skulle hon likna en svag lite fegis. Så var det alltid, bara för att man störde sig på någonting eller något och ville lämna det så kunde man verka rädd, så som det alltid varit förr i tiden, stack man var man feg, svag. Stannade man hade man ungefär 5 % chans att överleva, och vilket var bäst för någon i hennes blodsband? Att stanna såklart, att visa sig svag var ett nederlag större än döden.
Ett dumt sätt att se på saker, det visste även den vita på trädgrenen, men inte kunde man väl säga emot sättet man var uppfostrad, sättet man hade levt på hela sin barndom, ja faktiskt hela livet?
Nej det gick liksom inte.
Så hon fortsatte att ligga där, för han verkade trots allt för stor för att komma och göra henne sällskap.

Hon skakade lite smått på det ljusa huvudet samtidigt som ett leende slank över hennes ansikte, ett på något vis otäckt leende trots att det var vackert som få. Kanske var det just det som gjorde det otäckt nog att många inte ville se det, eller inte kunde sluta.
Hennes blick låg nu djupt försjunken in i hans blodröda ögon. Likt hennes leende såg de på honom med ett otäckt och vackert sätt, någonting skapades bakom henne, en hypnotiserande charm, om hon skulle sätta denna svarta i hennes våld, genom att låta honom charmeras på ett onaturligt sett, det återstod att se, beroende på vad han hade tänkt göra härnäst. Orden han precis sagt hade hon funnit som ett hot, trots att hon inte hade beodrat den andra något, hon hade bara berättat för honom vad han borde tänka på, vad han borde fundera över innan han agerade. Det var så livet var, täkte man innan fick man ut så mycket mer, man visste vad man ville. Då frågan ställdes emot henne växte leendet sig en aning, han ville att hon skulle komma ned. Men hon rörde sig annars inte, stannade uppe på sin gren och svarade honom med en lugn och samlad, nästan lite oförstående röst.
- Jag ser ingen anledning till att stiga ned, jag har det så trevligt och kan samtala med dig trots att du är nedanför mig.
När hon nämnde de sista orden lät det nästan som om hon menade att han var sämre, längre ned i näringskedjan. Som om hon hade en högre rank i världen än denna mörka. Leendet dämpade sig då hon lät blicken studera honom ingående en gång.
- Hurså?
Lät hon sedan en fråga fällas emot honom och vred bort blicken samtidigt som den åter igen föll på de lockande rosorna.

Hon höjde lite svagt på sitt ögonbryn, vilken vek anledning till att be henne att komma ned, fanns det inget med som han ville henne? Nehe, då kunde hon väl stanna här ovan honom, då fanns det inte heller någon anledning för henne att gå ned för att han vad henne. Orkade inte kolla upp, stackarn.
Hon lät blicken dra sig tillbaka till honom, han hade nu lagt sig ned nedanför henne och blicken hade han sökt sig iväg med, bortåt. Hon lät blicken dra över den kanske en aning övermusklade kroppen, för att det faktiskt skulle vara hennes smak av egen kroppsbyggnad, hon trivdes bättre som snabb, lätt och smidig. Men det var såklart oliga från varg till varg hur man trivdes att leva och röra på dig. Hon reste sig upp på grenen, den rörde sig inte en milimeter trots hennes ganska plötsliga rörelse. Hon smög ut, närmare den mörka, eftersom hon nu låg snett över honom bestämde hon sig, helt utan anledning, för att röra sig längre ut på grenen och lägga sig ovan hans huvud, eftersom grenen sträckte sig ut över honom.
- Skulle du ha något emot att tala om för mig vad som fört dig till denna vackra plats, hrm ?
Sade hon mjukt emot honom, medan blicken drogs över rosbucketterna som prydde buskarna i deras närhet. Trots att hon hade fått trevliga vibbar utav den främmande ifrån början så var det ingen anledning till att samtala lite smått, se om han bar på någon eventuellt intressant information, även om han såg ganska trist ut - alldaglig. Stor, mörk och lite sådär ondskefull helt enkelt, men vad visste hon, kanske fanns det något intressant där inne ändå?

Jaså där ser man. Han hade alltså inget ärende i denna skog, vad synd. Inte fanns det förmodligen då något intressant djupare in heller, även om hon inte skulle ha något emot att ta en närmare titt allt djupare in bland rosor och deras taggiga blad.
Då hon hörde frågan komma tillbaka la sig leendet tryggt över henne, hon kunde inte låta bli att låta sig le åt sig själv, som om hon log emot någon annan för att den var så hemskt korkad. Hon log alltså förnedrande emot sig själv medan hon sa.
- Någonting lockade mig hit, kanske var det rosorna, men något lockade mig hit och lockar mig djupare.
sade hon lugnt, kanske tyckte den mörka att hon pratade rappakalja, bara sa dumma och onödiga saker, men vissa hade den synen på saker och ting, och vad skulle han kunna göra åt det?
Hon fortsatte att le emot sig själv en kort stund innan det tonades bort till ett suddigt litet leende som sedan föll ned till en neutral och ganska stel min. Ville hon nu ta reda på något fick hon väl ställa rätt frågor till denna främmande, inte slösa tid på onödiga saker, fråga honom på ett döljande sätt, de frågor som han kunde ge intressanta svar på.
- Vet du något om denna skog? Är det någon som har beslagtagit den, markerat ut den som deras mark, deras revir till exempel?
sade hon, en enkel fråga som förmodligen skulle få ett enkelt svar, beroende på hur väl han kände till sitt land, sitt hemma.

Hon hörde hans ord, och struntade i att svara på första frågan då hon antog att svaret redan var funnet utav den andra i frågan från början. Hon lyssnade därför vidare och fick snart svar på frågan, Treontha alltså? Endast hade hon hört lite svagt om denna flock, inget mer bara flockens namn nämnt i en mening för länge sedan. Hans kommentar om flocken gjorde dock Aeshma själv lite nyfiken. Hon klippte till med öronen och tog till ord igen.
- Åh, så du gillar inte Treontha?
sade hon med ett leende och fortsatte snart.
- Skulle du ha något emot att svara på, Varför?
sade hon emot honom och la sig ned över grenen och lät den ganska långa svansen slängas ned och hänga fritt i luften, trots att den svepte fram och tillbaka långsamt på grund utav att hon ändå kände någon typ utav behag i främlingens närvaro nu. Han bar information, det var tydligt, så hon såg därför ingen anledning att lämna honom ännu, och eftersom hon började känna att hans sällskap ändå blev trevligare gjorde även det att hon inte kände för att gå riktigt än.

Hon lyssnade nyfiket till hans historia, och nickade lite smått då han berättade, faktiskt hade han lyckats fånga hennes intresse, trots att han rabblade namn som hon inte hade en aning om vilka det var. Men hela den där förvandlingsgrejen gjorde henne nog mer intresserad än hon skulle vara utan dem. Men mest intresse fann hon dock i de fighter som han verka ha beblandat sig i, hon drog lite i mungiporna sedan log hon emot honom, roat då han talat klart.
- Jag beklagar, och hoppas du får slå tillbaka på dem.
Hon lät orden klinga vacker samtidigt som hon gav honom en början till ett leende som var vackert utan att verka otäckt, men det var endast en svag vink. Inte mer.
- Jag förstår, så det skulle inte vara så illa som blev alltså?
Sade hon och lutade huvudet på sned, han behövde inte svara på hennes fråga egentligen, det var snarare mer som ett påstående för hennes del, men ville han kunde han se det som en fråga. Det fick han välja själv.

- Du sa att du tillhörde en flock?
sade hon plötsligt, eftersom hon inte tänkt på det själv förens nu. Hennes blick som åter igen hade drömt sig iväg återvände stålfast till honom. Men såg inte mer hotande eller rädd ur för det. Men det fann hon även i intresse, om han nu tillhörde en flock kanske han kunde ge henne information om vart nu den flocken befann sig, då den inte verkade underbar att komma på kant med, mestadels med tanke på att de alla kunde vara som denna. Och hon ville inte störa dem som hon antog att denna Angelus hade stört den främmande framför, eller snarare under, henne.

The Dark Nation? Den flocket hade hon hört om, ordet ekade kvar i hennes huvud ett tag medan hon redde ut vad hon visste om flocken. Om hon inte hade helt fel hade det en ledarinna kallad Key, och hade sitt revir längre söder ut, om det inte var vid lavaöknen ?
Hon hade aldrig varit där, men vissa saker fick man helt enkelt reda på ganska snabbt, via rykten och liknande. Hans fortsättning gav henne också en tanke, prövning?
De testade alltså honom till att se hur mycket användning han kunde bli för flocken? Det lät faktiskt ganska logiskt, det skulle vara korkat av dem att ta emot någon med öppna armar utan att sätta denne på prov först. Men hon hade en känsla av att denna varg skulle klara sig, han skulle nå sitt mål att jobba sig högre upp. Det var bara ett intryck hon hade fått helt enkelt.
När han reste sig upp sjönk ett besviket uttryck över henne, hon trodde med ens att han skulle lämna henne, tycka att han helt enkelt hade sagt för mycket. Men en lättnad la sig över henne då han helt enkelt skulle presentera sig. Hon log tillbaka emot honom, lättat på något vis. Hon hatade känslan av att bara bli lämnad, utan att riktigt veta varför.
Hon la snabbt namnet på minnet, Diablo. Och nickade innan hon besvarade hans fråga.
- Jo, jag kallas Aeshma...
sade hon med leendet lekande över hennes ansikte. Det slog henne då han presenterade sig att man brukade fråga efter namn, man brukade tala om vad man kallades, även om hon själv inte brukade bry sig om att fråga förens det behövdes. Men kanske kände den andra som ett behov att veta, hon visste att vissa ville veta. Och det var egentligen inget konstigt, det var snarare konstigare att hon inte brytt sig om att fråga.

Hon log emot honom, då han kommenterade hennes namn, kanske borde hon själv kommenterat hans, kanske inte. Det spelade väl egentligen ingen större roll.
- Tackar.
sade hon, fullt tacksamt, helt ärligt.
Hon kunde se på honom att han tänkte och gav sig själv inga planer på att avbryta, hon skulle låta honom tänka, hade inget emot det eftersom hon själv kunde spekulera fritt i sina egna tankar. Som mestadels rörde sig kring hur detta land kunde vara bildat, hon hade rört sig ifrån en främmande del utav landet, utan namn, ' det okända ', därifrån hade hon ju endast tagit en liten titt på några skogar, lava öknen och ett vattenfall, vad var det nu igen det kallades? Byomifallet om hon inte misstog sig.
Hon hade planer på att dra söder ut nu, längre nedåt landet och se vad som fanns att finna där. Även på att vandra rakt över landet - till dess östra sida. Men vissa saker kunde komma i vägen för planer, och hon trivdes ganska bra med att agera inpulsivt, utan att planera allt i minsta detalj, man visste aldrig riktigt när något kunde störa ens planeringar - då var det nästan bättre utan.
Hon släppte sina tankar då hon hörde Diablos röst och tog inte lång tid på sig att ge honom ett svar.
- Nej, jag är ny i dessa trakter, jag vet ännu knappt vilka flockar det finns. Jag har endast hört om några få...
sade hon, även om hon hade haft tankar på att sluta sig till en flock om hon nu fann någon som kunde locka henne, se samma som henne. Inte vara som hennes gamla, fasta i en underlig syn på världen och därmed tvinga henne till detsamma. Nej, då skulle hon behöva en flock som henne, som ställde krav på henne, utan att tvinga henne att ändra sig efter deras behov. En flock som helt enkelt lät henne passa som hon gjorde.
Kanske kunde det bli svårt, kanske fann hon en sådan direkt. Tja, livet kunde göra sina vändningar så hon fick helt enkelt låta bli att planera som sagt. Hon skulle ta det som det kom, den dagen det kom, om det kom - helt enkelt.
- Men skulle jag finna någon som jag tycker verkar bra, som kan låta mig se saker och världen som jag ser den. Skulle jag nog inte tacka nej om de erbjöd mig en plats.
Sade hon utan att låta hemskt intresserad. Som om hon inte ville anstränga sig för att de skulle vilja ha henne, även om hon skulle göra det.

Frågan fick det att dra lite i mungipan på henne, att finna ett bra svar på den frågan men lät sig helt enkelt tala det som kom, utan att behöva tänka på det något vidare.
- Jag tror på gudarna, men ser ingen anledning att behöva dyrka dem. Alls. Varför dyrka och älska några som inte gör någonting. De bara finns, knappt det. Det är för mycket böner som är obesvarade för att de ska existera, typ.
började hon, osäker på om detta skulle förändra hans syn på henne.
- Jag tror inte på slumpen, inte på rättvisa. Den starkaste överlever, tar allt. Tur tror jag knappt heller på, jag tror på strategi och styrka. Intelligens. Vargar har endast kommit på turen för att finna hopp för sig själva, för att de vet att de är för svaga, men inte vill sluta hoppas att de kan leva.
sade hon, och lät själv osäker och fundersam medan hon talade, tänkte inte de två samma kanske det kunde förstöra något, kanske kunde båda två känna att det inte var någon mening att tala vidare mer om de nu hade allt för skilda åsikter. För var denna varg en dyrkare till gudarna var hon nog körd inom hans umgängeskrets.
Hon gav ifrån sig något som liknade en suck medan hon försökte tänka vidare, men det var svårt att finna ord att beskriva hur det var för henne.
- Det är svårt att förklara.
sade hon sedan och bestämde sig för att ställa samma fråga till honom.
- Och du? Hur se du på vår värld?
sade hon mjukt emot honom.

Hon nickade lite halvt till hans fråga, ungefär. Förmodligen fanns dem, men hon tänkte inte på dem, ägnade dem inte tankar, det var inte hennes skyldighet.
Hon lyssnade sedan intresserad till hans ord, nickade bara lite smått, men sa eller gjorde inte mer. Hon sparade informationen hon fick, han trodde alltså vid guden kallad Chaibos, dödens gud? Men resten hade ingen mening för honom?
Intressant.
Hon nickade lite smått, hon hade glömt namnen på gudarna då hon slutade tillbe dem, försöka få dem att hjälpa henne, då hon hade fått ta tag i saker själv. För det är väl så världen ska vara, man får göra det själv. Inte be någon förmodligen icke existerande gud.
- Intressant Diablo. Jag tycker inte din teori låter så konstig som du själv verkar påpeka... Det är svårt att förklara våran tro, för tja. Vi vet egentligen inte om vi har rätt. Vi har inte fakta, inte facit.
sade hon tillslut med leendet lekande över hennes läppar.

OFF
kortkort men det fick gå.. Fel karaktär också (A)

Hon lyssnade till hans ord, och visste inte riktigt hur hon skulle svara. Precis som hon trodde om de andra gudarna trodde hon att han kanske kunde existera, men i så fall långt bortom vårt medvetande, inte alls så nära som alla trodde. Hon såg fundersamt på honom innan hon gav honom ett svar.
- Typ ja. Chaibos finns säkert för att ta emot de själar som lämnar sina tunga kroppar, men jag låter mig inte fälla honom mycket tankar, han finns knappt han heller för mig...
sade hon, funderade över sina ord. De lät fel, men de var sagda och hon orkade inte lägga ner ytterliga ord på att förklara vad hon menade, han fick ta det som han tog det. Nästa fråga svarade hon snabbt på, för det fanns egentligen inget riktigt svar.
- Jag vet inte, jag tror inte jag är något, jag bryr mig inte heller. Jag är inte en ond, kallblodig mördare, men ingen god, vänlig och varm vän till alla inte heller tillhör jag båda. Jag är något annat, jag är en mördare, men endast då jag måste. Jag är en vän, men endast till de som visar sig värdiga. Jag vet inte riktigt hur man skulle klassa mig.
sade hon och lät blicken ligga fastklistrad vid honom, han var så mycket trevligare än hon förväntat sig, även om hon borde lära sig att sluta döma efter första anblick så kunde hon inte låta bli att vara förvånad, samtidigt glad, över det.
- Och du?