En olustig känsla tycks fylla upp hela skogen över bredden denna morgonen. Dimman som äger skogen känns liksom... ovanlig. Det är liksom som att det inte bara är en vanlig dimma som kan rulla in från havet utan att det är mer därtill med ett större spektrum av dimensioner. Månen hade skvallrat om den kommande dagen men det var inte mycket som Omen uppfattade. Än var krafterna inte helt utvecklade.

Hjärtat kändes svällt och sargat, som om en sjukdom tagit över hans kropp. Den unga hannen hade redan upplevt en stor sorg, och visste redan om den stundande sorgen som skulle bli den största i hans liv och skulle äga hans minne för all framtid. Imani hade berättat om dagen då det var dags att bli vuxen. Den verkade komma tidigare än vad hon menat.

[Blair c: oops skrev fel först xD]

Tystnaden var tryckande. Blair höjde huvudet mot skyn och blinkade några gånger för att få bort en hinna som lagt sig över linsen. Det var som om en monsun väntade. Han rörde sig smidigt igenom skogen. Den här gången hade han inget mål. Han planerade definitivt inte att stöta på Ronia igen. Det skulle bara resultera i fel saker. Just nu hade han ingen lust att utstå hennes kalla blickar eller hårda ord. Det enda vänliga emellan dem hade krossats. De var åter marionetter i två fiendeflockar.
   Han tog ett språng över en fallen trädstam och landade mjukt utan att komma ur balans för en endaste sekund. Blicken gled över omgivning utan uppehåll. Inget annat än uppmärksamhet gick att finna i det släta anletet.
   Inte förrän han fick syn på den ljusa gestalten en bit bort i vegetationen. Den var som hämtad från hans drömmar. Ophelia. Luften pressades ur honom i en väsning. Han backade några steg och snubblade nästan över en rot. I sista sekund lyckades han fånga upp balansen och stannade till några meter bort från den ljusa skepnaden. Hjärtat hamrade febrilt i bröstet. Vad gjorde hon här? Varför var hon så dumdristig? Han hade offrat för mycket för att hon bara skulle komma tillbaka såhär.
   Blair försökte samla sig och borrade ner klorna i den mjuka myllan för att få stadigare grepp. Han tog sig försiktigt närmare och betraktade hennes välbekanta skepnad. Samma ljusa fäll med samma mörka markering. Samma gröna ögon. Men doften stämde inte. Det luktade hane. Med svag chock mindes han brodern hon pratat om. Det måste vara han. De var så slående lika.
   "Vad är ditt namn?", fick han fram mellan hopbitna käftar. Svansen var stel som en pinne.

En utdragen suck undslapp vargen som blicken studerade den underliga dimman. Det kändes på något sätt väldigt betungande, som tjugo medvetanden gjorde sig tillkänna samtidigt och sökte tröst. Omen hade ingen aning vad det handlade om - men det gick verkligen inte att hålla tillbaka sucken. Smått skrämt ruskade han på huvudet och som stegen just skulle sätta fart igen bröt en röst tystnaden. 
Med vitt uppspärrade ögon och ett grisliknande läte kastade han sig runt, överrumplad och med ett något sårat ego. Hade han ännu inte blivit bättre på att hålla uppsikt omkring sig?! Dimman hade härskat hans sinne totalt.
"Ursäkta?! Du smyger upp på främlingar sådär och frågar deras namn..?!" med en sur uppsyn fortsätter han. "Eh.. förlåt." Moderns goda råd var alltid att vara vänlig, men hålla uppsikt på främlingar. Ena rådet var redan brutet.
"Omen är mitt namn." Blicken synade främlingen från topp till tå, speciellt kroppsspråket. Ungvargen sträckte på sig och lät öronen falla bak smått. "Vem är du?"

Det var inte Ophelia, kunde fakargen nu säkert konstatera. Det skärrade, smått grisliknande ljudet främlingen ofrivilligt gett ifrån sig lät inte alls som något hon kunde fått fram. Med lite mer kontroll över situationen kunde han slappna av, men deras slående likhet injagade fortfarande obehag i honom. Främlingen svarade, surt som det passade efter att ha blivit skrämd. Han verkade dock inse det olämpliga i att bete sig så mot folk man inte kände, och ursäktade sig. Blair vinklade uppmärksamt öronen framåt.
   "Blair.", svarade han som i förbigående. Han kunde inte stanna. Om han kunde stöta på någon från fiendeflocken här betydde det att han kunde stöta på Ronia eller Black. Ingen av dem föll honom i smaken. Händelsen vid floden hade fått honom att se upp för Isil Anar-områden; mer för att han inte ville veta av någon av dem än för att han fruktade dem. 
   Blair backade lite, men bet sig i tungan. Egentligen.. han borde lätta ungvargens sinne. Felia hade velat det.
   "Omen", sa han lågt. Det var en chansning att de faktiskt var släkt, men allt han kunde se tydde på det. "Om du lämnar Kawazatri för att leta efter Ophelia, börja vid Azhekaslätten." Det var allt han visste. Sedan vände han ryggen åt främlingen och började med långa språng ta sig därifrån.

[Aaah, kortroll sa vi la?]

Blair. Som Omen synade denna främling band han ihop namnet med hans utseende, för att i framtiden komma ihåg vem det var. Kroppen var på helspänn, för att hinna reagera utifall främlingen inte var vänligt inställd. För vad gjorde han egentligen här? 
Blicken följde skarpt den bevingade när han backade bort. Vad nu?
Som systerns namn föll på den mörkes läppar slickades öronen mot nacken, och en svag ragg restes. Hur kände han till denna information?! 
"Vad menar du med det?!" Omen förvånade nästan sig själv med den kraftfulla röst som röt fram orden. För några sekunder funderade han över om han skulle springa efter, men främlingen var nog starkare än honom. Men ett svar hade inte varit fel.

[Jodå (:]

Blair ignorerade enkelt främlingens rytande och skuttade smidigt vidare. Efter inte lång stund alls hade han lämnat mötesplatsen och försvann in i djungelns kaos.

[Avslutat!]