Det kändes som att Nadie bar tyngden av hela Numoori över skuldrorna. Hon kunde inte röra sig, för så mycket som ett andetag skulle rubba balansen och krossa henne totalt. Trots det kämpade hon, försöka flytta sina tår millimeter för millimeter framåt. Niara brann framför henne, precis som då, men de var helt ensamma. Den enda som kunde hjälpa henne var Nadie. Skriken av smärta blev allt högre och högre, men Nadie var helt värdelös. Precis som då.
     Den gula blicken, som varit fäst på sina kämpande tassar, flög plötsligt upp igen när Niaras skrik tystnade. Nu stod silvervargen upp, vänd bortåt. Nadie stapplade framåt när trycket plötsligt släppte och hon kunde röra sig igen.
     "Niara?" Den silverfärgade pälsen var vacker och orörd. Hur? För bara en sekund sedan hade hon krälat bland lågorna. "Nia-" Silvervargen vände sig om och Nadie tystnade. Visserligen log Niara, men det var något allvarligt fel med hennes ansikte. Det såg ut som att hon hade fått ett hårt slag över nosen och all päls hamnat fel. Nadie öppnade munnen, men hann inte säga något innan Niara började smälta av kroppen. Smälta var inte rätt ord - det såg snarare ut som en mjuk päls som glider av en glatt yta, men hon var så förskräckt av den morbida scenen att hon inte kunde tänka ordentligt. Nu log Loiana mot henne och skakade av sig de sista slamsorna av Niara, innan även hon började halka av. 
     Nadie snubblade bakåt medan lager efter lager av de hon älskade bar varandra som pälsar, bara för att se nästa växa fram. Pälsslamsor började hopa sig runt deras tassar. Hon såg sina syskon, sina syskonbarn, alla med skeva leenden och förvrängda anleten. Oberon, Arno, Sixten, Loke, Beat-
     "Nadie?" Hon ryckte bakåt, totalt desorienterad, och mötte Rens oroliga blick. Solen stod högt. Han borde egentligen sova. När hon frågade honom ryckte han på axlarna.
     "Du grät, så jag ville bara hjälpa dig." Hon såg sig om efter Sixten. Han brukade hålla sig nära henne, speciellt för sådana här ögonblick, men nu var han spårlöst försvunnen. Hon måste ha väckt Ren istället.
     "Är du okej?" Nadie vilade huvudet mot tassarna och suckade. Tårarna började torka på kinderna, men hon kunde inte släppa drömmen. Det skulle hon aldrig kunna, speciellt inte när den återkom. Om och om igen.
     "Nej, det är jag inte. Men ibland är det okej att inte vara okej. Det hjälper själen."
     "Jag vet det." Ren tystnade. "Jag är inte ett barn längre." Det fanns något trotsig i hans röst, och Nadie frustade till. Hon kunde inte hjälpa det, trött och sliten som hon var.
      "Åh, Ren." Hon drog honom till sig i en omfamning och han protesterade inte. Valpen, som en gång så lätt passat mellan hennes framben, började växa till sig. "Jo, det är du. Ha inte så bråttom att springa ifrån barndomen." Hon älskade de här valparna som om de vore hennes egna, och det smärtade henne att se vilken värld de skulle växa upp i. 
     "Så säger man bara när man är stengammal, Nadie." Hon frustade till, och kände honom fnissa mot hennes bröstkorg.
     "Då kanske jag är stengammal, då." Sixten kom tillbaka. Nosen glittrade av vattendroppar, så han måste ha varit vid bäcken. När han såg dem log han, och slog sig ner på andra sidan av henne. 
     "Samma dröm igen?", viskade han. Hon nickade. Sixten la en tass över hennes sida och drog henne till sig i en kram. I tryggheten hos honom, med Ren mellan frambenen, lyckades Nadie tillslut slumra till. Hon drömde inget mer det dygnet, men hon visste bittert att drömmarna inte var långt borta.

[Ensaminlägg mellan Ren och Nadie (+ Sixten).]