Det var en vacker dag och solen lyser klart på himlen. Fiskmåsarna skränar som vanligt och slåss om någon fisk som de jonglerar mellan sig uppe i luften. Luften doftar av det salta havet och här och där kan man höra dämpade samtal mellan individer.
Den unga svarta havsvargen hade tagit sig till Himmelsgrottan. Hon står mitt på den vita sanden och ser upp genom hålet i taket långt där uppe. Då och då droppar det ner fukt från taket men innanför cirkeln är sanden torr och varm.

Svansen med den långa böljande stjärtfenan piskar till rakt upp i luften och ungtiken sätter tassarna i rörelse och rör sig ut mot cirkelns kant. Sen svänger hon av och travar längst med den. Håller sig fortfarande på den torra delen, innanför den solbadande cirkeln som skapas av det stora hålet i taket. Hon travar på tills hon har tagit sig runt halvvägs. Där bryter hon av och traskar in i skuggan. Hon stannar vid trappan som leder i en stor spiral längst med väggarna rör sig upp mot hålet i taket. Kanske ska hon ta sig upp den vägen? Hon är sugen på det. Hon överväger det snabbt och bestämmer sig och börjar skutta upp för trappstegen.

[PAX TILL MONONOKE]

Noke låg stilla och dåsade i den varma solen. Hon sträckte ut sina långa framben, spretade med tårna och slängde sig ner på sida och rullade sig njutningsfullt i den tunna gräset. Högljudda flämtningar lämnade henne och snart gav hon ifrån sig en nysning och rullade runt på mage igen. Hon ruskade omskakat på huvudet och slickade sig om den snoriga nosen. Enbart när andra inte var närvarande betedde hon sig såhär, vanligtvis förde hon sig som en drottning. Hon levde efter mottot "dansa som om ingen ser dig" på det vis att hennes sätt var som en graciös dans vart hon än styrde tassarna, men fuldans var inget för henne. Hon var en balettdansös i vattnet och en framskridande drottning på land.
Med en lätt otålig min och en gäspning reste hon på sig och började gå mot himmelsgrottans stora gap. Väl framme kikade hon ner i det stora hålet och en kittlande känsla spred sig i mellangärdet. Det hände varje gång hon såg ner i den vackra håligheten, aldrig vande hon sig. Med ett nöjt leende på de svarta läpparna började hon röra sig ner för trappan. Så såg hon plötsligt någon som fick hennes ansikte att skina upp och hade det funnits plats på den smala, hala trappen hade hon troligen tagit ett skutt av glädje. Få saker kunde få henne att uppföra sig så onobelt, men det här var just en av dessa få saker. Karma. Hennes syster, inte via blodsband men likväl som hugget i sten. Hon ökade på stegen ner för trappan, tassarna rörde sig vant över stenen och hon behövde inte kolla vart hon placerade dem. Då hon kom fram slog den långa svansen från sida till sida och hon sträckte fram en svart nos för att slicka sin syster i öronen.
"Vart för dina tassar dig idag då syster?"
Skrattade hon fram med en förvånansvärt mogen röst.

Hon försöker räkna trappstegen. Ett för varje steg. Hur många är det egentligen? Det är något hon vill ta reda på. Men det går bara till en viss gräns och sen tappar hon räkningen igen. Tusan. Frustrerat fortsätter hon ändå framåt. Ingen idé att gå ner igen och börja om. Det tar för lång tid och hon skulle förmodligen få hålla på i en evighet innan hon tillslut har räknat alla stegen. Hon får helt enkelt börja om nästa gång.

Hennes butterhet är dock som bortblåst nästa stund då hon hör en välkänt stämma tilltala henne. Hon höjer nosen och fäster den isblå blicken på en vit havsvarg som stannat framför henne i trappen.
"Hej, Nok-Nok!" Utbrister hon och fnittrar glatt när den äldre tiken slickar henne i öronen.
"Det där kittlas". Får hon fram mellan fnittret.
"Jag tänkte gå upp och se mig omkring där uppe lite". berättar hon. Svansen viftar glatt bakom henne.
"Men det blev mycket roligare nu". Lägger hon till. Ungtiken smiter fram och kör in huvudet mellan frambenen på den äldre tiken och nafsar henne i armhålan.

Nok-nok. Noke himlar med ögonen men ler sedan överstrykande, hon har fått vänja sig vid detta smeknamn. Det betyder inte att hon gillar det. Likväl stämmer hon in i den andres skratt med ett lätt fnitter, som ökar i både inlevelse och volym då syster börjar nafsa henne i armhålan. Med en busig uppsyn  backar hon några steg för att komma undan.
"Akta så vi inte ramlar ner o slår oss till fördärvet båda två"
Får hon fram mellan skrattattackerna. Hon sneglar bakåt upp mot den klara himlen och de friska havsvindarna.
"Jag kan följa dig upp, om du inte vill följa mig ner"
Säger hon med ett leende, att vara i systerns sällskap var viktigare än vad det än var för något som först hennes tassar ner mot grottans botten.

Med ett oskyldigt leende på läpparna backar hon ner två steg och lägger sig ner på trappstegen under sig. Hon fnissar lätt och tungan smiter ut mellan läpparna och blir hängande där en stund.
"Förlåt". Säger hon men menar det nog inte i grunden. För det är kul att busa med Mononoke. Även om trappan inte är den bästa platsen.

"UPP!" Utbrister hon och svansen vaggar vilt bakom henne. Hon har ingen emot att gå tillbaka ner men hon är på väg upp. Det känns udda om hon ska gå ner igen. Inte en tanke på att Mononoke kanske känner likadant mot att gå upp igen.

Ungtiken tycker väldigt mycket om att spendera tid med Mononoke. Det är så kul och de hittar på så mycket roligt. Och hon kan bli den larviga lillasystern och det är okej.
"Du vet att jag tycker om dig". Säger hon och ler sitt största söta leende och tippar huvudet näpet på sne. Allt för att charma syrran.

Mononoke skrattar hjärtligt och tittar på sin nära vän och syster, som gjorde sig förbaskat söt. De är så olika varandra, den andre helt orädd för att folk skulle se hennes fånerier, med en ren glädje till livet. Hon påminner så mycket om Nokes biologiska syster att det ibland gör ont i henne.
"Då går vi upp"
Säger hon och vänder sig om för att åter börja röra sig upp för de oändrligt många trappstegen. Först verkar det som att hon ska låta systerns kommentar förbli obesvarad men sedan vänder hon sig mot den yngre och buffar till henne med sin mjuka nosrygg.
"Det är klart jag vet, och du vet att jag tycker om dig med eller hur systra mi?"
Säger hon med len röst. 
De går jämsides upp för trapporna och snart börjar vinden blåsa i deras pälsar. Fisk- och skrattmåsarna välkomnar dem upp till jordytan med sitt eviga skränande och en tydlig saltdoft slår emot deras nosar. Hon sträcker på sig i vinden och ruskar på den smala kroppen, tentaklerna på hennes huvud krusar sig och rullar upp sig i den kyliga höstvinden.
Två fiskmåsar som slåss och en krabba fångar hennes uppmärksamhet och hon studerar fåglarna som kastar den stackars gröngråa varelsen mellan sig. Tungan smackar mot gommen och hon tänker att vargar inte är mycket bättre än fåglar egentligen, iallafall inte vissa vargar. Att äta fisk och smårov var normaliserat för hennes sort - men egentligen var de inte bättre än någon annan asätare. Den svarta blicken stirrade ut i fjärran med ett avlägset uttryck. Så ryckte hon till och skärpan återkom i de svarta ögonen.
"Det är sannerligen en vacker höstdag vi har idag syster."
Säger hon med inlevelse och kastar lite med huvudet i den tilltagande brisen.

Hon nickar ivrigt och tassar sedan efter den äldre tiken upp för trappan. Trappsteg efter trappsteg. Det är minsann en lång trappa.
När de väl är uppe på ytan andas hon in den friska saltdoftande luften i lungorna. Det är härligt. Det här är otrolig plats att bo på. Hon skulle inte vilja bo någon annanstans. Men hon har hört fars berättelser om landet Numoori. När hon blir äldre skulle hon vilja ta sig dit och utforska. Kanske Mononoke vill följa med henne. Men hittills har ungtiken hållit sådant för sig själv. Fars berättelser är hennes sagor.
Hon gör utfall och morrar busigt åt en skrattmås som kommer för nära. Den skränar surt och tar till väders. Vargen skrattar triumferande och piskar till med svansen innan hon vänder sig mot Mononoke igen.
"Sant". Svarar hon och nickar. Hon vänder sig om igen och ser sig omkring. Den isblå blicken sveper över ön så långt hon kan se. Sen fullföljer hon piruetten och vänder sig mot den äldre tiken igen.
"Låt oss springa ikapp!" Utbrister hon och skjuter ifrån med bakbenen och susar med ett livligt skratt förbi Mononoke.

Vanligtvis skulle inte Noke sänka sig till sådana lekfulla impulser men idag känner hon sig lite gränslös. Och den andre tiken tycks alltid kunna läsa av hennes känslotillstånd. Med ett litet fnitter sätter hon av efter systern med långa spräng, kommer snabbt ikapp henne och springer sedan jämsides med henne med ett busigt uttryck.
"Vart är mål då?"
Ropar hon och ökar på sprången lite så hon avancerar ut framför den mörka yngre tiken.



[sorry för kort, måste sova!]

Hon springer så fort benen bär henne. Hon ska vinna. Men Mononoke är snart ifatt henne. Karma räcker ut tungan åt henne och flinar.
"Det finns inget". Svarar hon och skrattar. Det är bara kul att springa. Att faktiskt springa på land och inte bara simma runt i vatten. Fast man är mycket friare i vatten. Där kan man simma hur djupt man vill. Ända ner till botten. Och när man är på botten kan man simma upp ända till ytan. På land finns det bara ett plan. Man kan gå ner i grottor eller upp på kullar och berg. Men det finns inte mer. Om man inte kan flyga som fåglarna då.
Det är så kul att få fart i Nok-Nok. Att se den äldre tiken springa och leka runt som en valp trots att hon är mycket äldre och helst för sig mer stelt.
"Kom igen slöfock". Säger den mörka lilla havsvargen och spurtar på. Lyckas vinna lite mer fart och kommer om Mononoke igen.

Utan mål kan ingen vinna, något som Karma inte verkar ha tänk på. För trotts detta avancerar systern för att komma förbi Noke och verkar satsa på just det, vinsten. Men Mononokes ben var länge och hennes muskler starkare så längre fram än jämsides kom inte den yngre honan. Noke hade dock inga planer på att krossa den andres självförtroende genom att vinna, utan höll sig, med ett lätt ansträngt ansiktsuttryck, vid sin syster sida. Då syster yttrade sig igen fnös hon till.
"Slöfock va?!"
Ropade hon med en skådespelat kränkt röst och kastade sig samtidigt åt sidan för att tackla den mindre. 
"Du ska få se på slöfock!"

Hon fnittrar glatt när hon springer. Mononoke håller sig vid hennes sida. Måste hon ha så långa ben? Fnittret blir lätt hysteriskt när ungtiken känner mjölksyran i benen men fortsätter ändå springa. Med ett lätt tjut försöker hon undvika Nok-Nok's tackling och hoppar åt sidan. Hon tappar balansen och står på nosen i backen. Hon gör en kullerbytta och tumlar runt innan hon blir liggande på rygg. Det ömmar lätt i nosen men hon ligger där och skrattar. För det hela var mer kul än det gjorde ont.

[Kort. :3]

Mononoke skrattar till då syster ramlar och stannar till. Med ett ögonblick av oro väntar hon på hur systern ska reagera, hon har ävl inte gjort illa henne? Men all oro sköljs bort av Karmas glada skratt och Noke kastar isig ovanpå systern och breder slappt ut sig över henne.
"Här har du en slöfock!"
Skrattar hon fram och ligger envist kvar ovanpå den sprattlande tiken.

Hon huffar till när hon får tyngden av den andra vargen över sig och börjar vilt att sprattla.
"Huff! Du är tung!" Klagar hon skrattande och fortsätter sprattla. När hon efter en stund inser att sprattlet inte leder någon vart för söker hon sig på en annan taktik. Hon börjar nafsa lätt efter Noke's tentakler som pryder hennes huvud. De är väldigt fascinerande. Det har Karma alltid tyckt. Hur de rör sig sådär. De är lustiga och väldigt roliga att nafsa efter.

Noke skrattade glatt medan systern sprattlade för att komma loss från hennes tyngd. Så tog den yngre till en ny teknik. Tentaklerna ovan hennes huvud drog upp sig för att undkomma nafsandet men de lyckades bara halt. Envist ryckte o slängde hon med huvudet för att komma undan men fick tillslut ge upp och resa på sig.
"Okej okej du vinner"
Fick hon fram och drog loss en tentakel från Karmas mun. Hon ruskade på sig för att få allt i ordning igen och log varmt emot systern. Ett gäng havsfåglar hade samlats på en klippavsatts och satt med förundrande blickar och tittade på dem. Antagligen undrade dem vad i helskotta de två vargarna höll på med. Noke kunde inte beskylla dem för det, hon och systern uppvisade helt klart ett egendomligt beteende. Det var olikt henne men Karma gjorde något med henne, med henne släppte hon den lilla valpen inom sig fri. Hon la sig ner bredvid den andra och viftade på den långa svansen.
"Vad ska vi hitta på nu då?"
Sade hon mellan leende läppar och lade sig på sidan. Njöt i den gassande höstsolen.

[Förlåt för supersegt svar. D:]
[Jag har bytt utseende på Karma. :P Hon ser mer ut som en korsning mellan varg och utter nu. :3]

Karma skrattar högt och glatt när Mononoke har rest sig från henne. SEGER! Den gråbruna lilla vargen börjar sprattla lite till innan hon blir stilla på mage. Huvudet höjs och den isblå blicken fästs på Mononoke när systern lägger sig ner jämte henne.
Vad ska vi hitta på nu?
"Vi kan jaga fåglar! Eller... eller...". Innan hon får fram något mer har hon rest sig upp och börjar klätter-kliva över Mononoke. När framtassarna är på andra sidan den andra vargen så att Karma står över henne så lägger hon sig över den äldre tikens rygg. Så börjar hon skratta igen. Att hon trivs så otroligt mycket i Nok-Nok's sällskap går inte att ta miste om. Efter föräldrarna är systern den som hon älskar allra mest.

Noke skattar glatt åt systerns entusiasm.
"Okej okej lugna ner dig"
Skrattar hon fram och rullar över på sida i ett försök att undgå Karmas klumpiga tassar. Svansen slår ständigt bakom henne och de spetsiga fenorna är utfällda runt den.
"Jag tror inte fåglarna uppskattar att bli jagade"
Nu ser honan lite nyktrare ut och smackar lätt med läpparna. Hon försökte ansträngt höja på huvudet så hon kan se sig om, men Karmas tyngd gör det svårt. Hon som vill njuta av den utsikt som hon vet finns, den gröna marken likt safir mot den azurblå havet. Hon kan känna hur den friska havsvinden leker i hennes päls och smeker mot hennes kind. Ett leende leker i mungipan och hon sluter ögonen.
"Kan vi inte ta det lugnt ett tag?"

Karma flinar.
"Fåglarna är så bra på att gadda ihop sig mot andra!" Hon tänker på hur måsarna i klungor kan göra allt för att någon annan ska släppa ett byte så att de själva kan dra nytta av det. Ena lustiga varelser är måsar. Istället för att fiska själva, som borde vara så enkelt, så ger dig sig gärna på andras byten.
"De kan nog må bra åt att bli jagade lite". Skrattar hon och rullar sedan av Mononoke.
"Ta det lugnt? Det är inte kul!" Klagar hon fnissande åt den äldre havsvargens förslag. Karma sträcker ut sig i gräset bredvid Mononoke och ålar sig lite innan hon blir stilla liggande på sidan.

Noke himlade med ögonen åt sin syster. Det smärtade lite hur lik Karma var Leia, men det var också därför hon älskade uttervargen så mycket. Hon hade tagit sig ann den lille just för att hon skulle få leva det vilda problemfria liv som Leia aldrig fick chansen att leva. Det var med glasartad blick som hon såg på sin syster.
"Okej, bestäm du vad vi hittar på!"


[Avslutar detta här?]