[Utspelar sig mellan Locura och Angelus, privaaat ;D]

Det var i nattens mörker hon vandrade, alldeles intill Itrozos gränser. Höll sig till Silverpile, om än så nära rosenskogen hon kunde komma. Men hon vågade inte korsa gränsen, hon hade fått en varning när hon gjort det tidigare. Och det var också den enda varningen hon skulle komma att få, för ifall det hände igen skulle hon brännas till döds. Det hade den vita lovat henne. Och trots att Locura var både sinnessjuk och inte brydde sig det minsta om de dödliga så älskade hon sitt liv allt för mycket för att riskera det.
Hon hade smugit här ett par nätter nu, väntat på att den långbenta skulle komma förbi. Men det hade han inte gjort. Dock spelade det ingen roll, hon hade tid att vänta. Faktum var att tid var det enda hon hade, i all evighet. Så han behövde inte skynda sig. Dessa saker måste ta tid, annars skulle det aldrig lyckas.
Och just denna natt hade hon tur.

När hon väl uppfattade hans doft kunde hon inte hindra ett leende och ögonblicket senare susade hon framåt. Det dröjde endast minuter innan hon stod framför vrenen med ett brett flin på läpparna och den silkeslena rösten hälsade honom.
- Angelus, så trevligt att mötas igen.
Bisterheten i vrenens ansikte gick inte att ta miste på, och det syntes i hans ögon att han började fundera ifall det hade varit så smart att vandra till Silverpile denna natt. Trots allt hade han inte velat möta en vampyr.
- Vad vill du?
Frågade han kort. Att hon visste hans namn spelade ingen roll, det som irriterade honom var att han inte visste hennes.
Ett kort skratt kom från vampyrens strupe då hon hörde hans ord.
- Är det så man hälsar på dem man är skyldiga sitt liv?
Hon hade räddat honom. Båda två mindes det klart. Hon hade offrat sig, kastat sig in i elden och tagit den strid han aldrig skulle kunna vinna, det var ett faktum. Men när de nu möttes kunde Angelus inte låta bli att undra varför hon hade gjort det, som han undrat enda sedan det hände, medan Locura var här för att inkassera den skuld han hade till henne.

Vrenhanen svarade henne inte, rörde inte en min. Han gillade inte hennes sällskap, gillade inte faktumet att hon ens var här. Hennes närvaro... Den borde inte finnas. Hon borde hålla sig långt borta från Treontha och alla de som var medlemar i den flocken.
- Jag är inte här för att slåss... Ifall du inte har förstått det, så är vi på samma sida. Minns du? Jag räddade dig från Diablo.
Hon flinade.
- Vad vill du ha för det?
Vampyren kunde inte hålla tillbaka ett skratt när hon hörde hans ord.
- Åh, så snabb att döma och så ivrig att göra mig till den onda... Du har fel, min vän. Fel. Jag kom faktiskt endast för att tala, men nu när du talar på det viset kanske det är lika bra att jag beger mig iväg. Mitt sällskap verkar inte önskat.
Angelus fnös åt hennes ord, och den kyligt blåa blicken såg på vampyren med ett uttryck fyllt av avsky.
- Du har ingenting att göra på dessa marker. Försvinn.
- Du förstår inte, min vän... Du har ingen rätt att säga sådana saker åt mig, för jag befinner mig inte på den vitas revir. Dessutom är du skyldig mig en tjänst...
Det kalla flinet i vampyrens ansikte fick det att krypa längs ryggraden och Angelus skuggor susade med ryckiga rörelser runt hans tassar, viskade varnande ord. Han borde ge sig iväg från denna plats. Men skulle vampyren verkligen låta honom gå?
- Det här är mitt förslag... Jag har hört talas om en viss Acier, någon du inte kommer överens om. Vad skulle du inte göra för att få honom ur vägen, så att du kan ta hans plats?
- Acier är mitt problem, inte ditt.
- Nej, visst har du rätt i det. Men jag säger bara att alla kanske inte skulle se det på samma sätt som du gör. Din ledarinna kanske till och med skulle se det som förräderi ifall du satte en av dina... bröder ur spel, endast för att kunna överta hans plats.
En tveksam min gled över vrenens ansikte, men den var borta lika fort.
- Murder skulle aldrig se det så.
- Hur kan du vara så säker? Känner du henne? Nej, det tror jag inte att du gör. Och även om du gjorde det finns det ingen förlåtelse för svikare. Och det är var du skulle bli. En svikare. Inte ens Gudarna skulle vilja ha dig, då de vet vem du verkligen är.
Han borde inte lyssna till hennes ord, till och med skuggorna sade honom det. Men han kunde känna hur även dem, liksom han, kände en viss tvekan då vampyren talade. Tänk om det hon sade var sant?
Och hon kunde känna hans tvivel, hon visste att hon hade sått ett frö hos honom. Ett frö som med tiden skulle växa.
Snart skulle det vara han som kom till henne.
- Men för all del, du kan ju ha rätt. Jag säger bara att det är inte alltid en sådan längtan uppskattas hos alla andra...
- Försvinn härifrån.
Vrenens röst var iskall, men den fick endast Locura att flina. Hon hade fått honom att börja tro exakt det hon ville. Han trodde att han skyddade sin flock, det han älskade. Men sanningen var att om allt gick enligt planen skulle det vara han som kom att splittra den, inifrån. Och sedan skulle hon med hjälp av en annan slå till utifrån. Den vita solvargen skulle inte ha en chans, och Locura skulle med stolthet kunna visa sig värdig. Demetri skulle inte längre kunna säga att hon var patetisk då.
- Ifall du så önskar... Tänk bara över mitt erbjudande. Och jag är säker på att vi kommer ses igen.
Ögonblicket senare var hon borta, medan Angelus stod kvar. Han litade inte på henne, inte det minsta. Hon hade något motiv med det hela, det var han säker på. Men samtidigt hade det där fröet med tvivel börjat växa, och han kunde inte hindra det.
Vad ville vampyren?