| Det här rollet utspelar sig längre bak i tiden. Efter kriget och VE, men innan valparna ger sig av på sina uppdrag |

Skymningen hade dragit sig in över Kaiwood, och nere vid marken så tycktes mörkret tillta för var minut som förflöt. I den östra delen av reviret, inte alls långt från gränsen till Lövskogen befann sig en enslig hjort. Det hjorten inte visste var att den var förföljd, och hade varit de senaste minuterna. Den smäckra svartvita honan låg på huk bakom lite buskage och iakttog hjortens rörelser, men kanske främst dess energier. Det här var ett av tillfällena som hennes storlek tjänade henne väl. Det var nästan löjligt enkelt att gömma sig närhelst det behövdes, även om hon oftast föredrog en mer direkt konfrontation. Det gick dock inte riktigt att tillämpa när hon försökte fälla bytesdjur som var betydligt större än henne själv. Och där var nackdelen med det hela. Hon älskade dock utmaningar, och hon hade ju alltid sin fenomenala kraft till sin hjälp. Hjortens energier lugnade ner sig markant, sänkte uppenbarligen sin gard för en stund. Det här var hennes chans. Hon smög fram från buskaget och var precis på väg att attackera då en välbekant energi flammade upp inom hennes energifält. Hon stannade upp mitt i steget och lyckades snabbt urskilja vilken varg energin tillhörde. Den ena sonen. Corson. En tanke slog rot inom henne då hon sneglade mot hjorten som fortfarande inte upptäckt henne, trots att hon bokstavligt talat stod i det öppna endast några meter bakom den. Det kunde man kalla ouppmärksamt. Det här kunde vara ett ypperligt tillfälle för att träna honom lite. Hon var ju trots allt hans mentor utöver att endast vara hans mor. Så istället för att döda hjorten i syfte att äta upp den så slog hon ut den genom att först lamslå den och sedan kortsluta energin i kroppen på den. Den skulle då inte röra sig på ett tag, om än den fortfarande tekniskt sett var vaken. Det gjorde det hela bara ännu mer underbart då man plågade den.

| Paxat till Corson |

Solens fall lämnade rum för Kaiwoods skuggor att växa sig fram. De fårade träden och dess väldiga kronor hindrade värme som ljus att nå marken på de allra flesta platser. Den värmande himlakroppens frånvaro lämnade efter sig en gles undervegetation som gav fri sikt emellan de kontiga stammarna.
     Om än en vargs öga kunde nå långt, var synen inte det som avslöjat närheten av hans mor. Den telepatiska kraft unghanen ägde nådde längre än så. När Corson kände av den avlägsna, kalla närvaron av varghonan till moder, stannade han upp. Det skräckslagna sinnet från hjorten fast i hennes fattning var påtagligare än något annat. Men det gjorde honom inte modfälld, snarare intresserad. Rädslan från hovdjuret gav honom ett iver. Utan att dröja mycket mer satte han av dess riktning.
     De långa stegen förde honom snabbt genom den åldrade skogen. Ögonen letade febrilt i dunklet mellan trädpelarna, innan de slutligen lades på ändamålet. Blicken dröjde sig kvar vid den lamslagna hjorten, innan de mötte upp den vita blicken av Kali.
     ”Mor” hälsade han neutralt. Corson kunde utan tvekan varit mer tillmötesgående i sin hälsning, med något sade till honom att modern inte skulle uppskatta det mer än något annat. Det var en onödig ansträngning när likgiltigheten i hans personlighet var så markant.

Hon iakttog sonens energier då han närmade sig platsen hon befann sig på, märkte av en liten förändring i dem, en som oftast förknippades med iver och liknande. Det var bra, det var vad hon för tillfället eftersökte. Det hon hade tänkt lära ut var sådant som även hon själv varit ivrig att lära sig som ung. Förhoppningsvis skulle han ta åt sig det hela på samma sätt, inse hur användbart det faktiskt kunde vara. I så väl jakt som strid, kanske främst det senare av de två. Hon tog några steg framåt i samband med att ungvargen trädde fram mellan trädstammarna och mötte hans blick då han hälsade på henne. ''Corson'' hälsade hon med en liknande stämma som han talat med. Neutral utan några antydningar till känslor. Känslor var bara slöseri på tid och kraft i de allra flesta fallen ändå. ''Jag har en uppgift åt dig'' sade hon och gestikulerade menande med huvudet mot dem lamslagna hjorten snett bakom henne. ''Jag anade att du skulle korsa min väg då jag kände dina energier, så jag ändrade mina planer lite. Jag ska ju trots allt föreställa din mentor såväl som din mor''. Hon vände sig om och gick tillbaka till hjorten, stannade upp i höjd med dess mage där den låg på sidan. Hon lade en tass mot dess kropp och lät de röda gnistorna lamslå den ännu en gång då den börjat återhämta sig vid det här laget. Hon vände sedan huvudet och blicken mot Corson igen, ''Kom hit, jag har några tekniker jag tänkt lära dig. Om du nu inte har någonting viktigare för dig''. Hon var väl medveten om att hennes valpar i nästan alla tillfällen skulle släppa det de höll på med närhelst hon faktiskt bestämde sig för att ägna dem lite personlig uppmärksamhet och träning. Det var dock alltid underhållande att se deras oändliga vilja att vara henne till lags. Vad kunde man säga annat än att hon hade ett sjukt, skruvat sinne, med ett ännu mer skruvat sinne för humor.

Modern bemötte honom med samma likgiltighet i rösten. Öronen stod uppmärksammat på huvudet när han noga lyssnade till hennes ord. Minspelet i hans anlete var som för det mesta vilande medan blicken följde honan med precision. Corson till hörde en av två valpar som hade Kali som mentor. Fördelar så som nackdelar gick att hitta med det hela, men i överlag var han nöjd med sin moder som lärare. Stunder som fick den unge att känna sig oerhört pressad under sin mors vakande öga var den främsta belastningen, men hon skulle även få bevittna hans succéer tillsammans med övervinningar.
     Musklerna i det partåiga djuret hade svagt börjat rycka. Men energierna som blixtrade röda under varginnans tass fick de med ens att sluta. Det fridfulla uttrycket i dess anlete kunde göra det möjligt för en ovetande att missta den som sovande. Fast i Corsons sinne var det allt annat än stilla – den råa skräcken från klövdjuret var som virke för den brinnande blodlusten. Det var omöjligt för honom att hålla tillbaka ett lömskt flin.
     Den unge som stått fastrotad i marken rörde sig direkt på kommando. ”Självklart inte” svarade han tveklöst. Där fanns inte mycket som skulle kunna vara viktigare än ett tillfälle för träning med modern. Corson kunde själv inte komma på ett tillfälle som skulle vara värdefullare. Träning var allt – utan den fanns det inget för honom i hans framtid. Ungvargen placerade sig jämte henne och inväntade nästa order.

Ungvargen slöt upp vid hennes sida utan protester, så som det skulle vara. På hans läppar kunde hon urskilja ett lömskt flin, någonting som var lite tillfredsställande att se på något vis. Ett av de främsta målen hon hade haft för sina valpar sedan de föddes var att de skulle växa upp till kallblodiga, lömska mördare och krigare. Det här var ett steg i rätt riktning åtminstone, att kunna njuta av andras lidande. Om än det i det här fallet endast var ett bytesdjur, men med tiden skulle det säkerligen komma vargar att tortera och släcka livet på. ''Det jag tänkt visa dig är en teknik som jag själv lärde mig av min moder då jag var yngre''. Hon tog en kort paus och såg ner på klövdjuret bredvid henne, kunde riktigt känna de virvlande energierna i dess kropp. Energier som tydde på uppenbar stress och rädsla. Hon älskade det. ''Det går att tillämpa på bytesdjur lika väl som på andra vargar. Visserligen slår ju ingenting att göra det på en varg vid fullt medvetande så man riktigt kan höra och se smärtan det orsakar dem...''. Det vattnades i munnen på henne av blotta tanken. Å så hon saknade det. ''...men man måste börja någonstans''. Hon vände blicken mot sonen för några sekunder för att se om han fortfarande följde med i det hon pratade om. Sedan sänkte hon huvudet och tog ett fast tag om djurets bakre lår. Med två väldigt precisa knäckanden så drog hon med lätthet benet ur höftskålen. Hon tog ett steg tillbaka och slickade bort blodet från de vita läpparna medans hon begrundade det nu väldigt skeva benet. Kanske var det förvånande att hon, med sin kroppshydda, knappt behövde anstränga sig för att lyckas med en sådan teknik. Det var dock just det det var, teknik. ''Det handlar inte om styrka, det är nästan enbart teknik. Det går även att tillämpa när de står upp, men det är betydligt svårare, särskilt om benet stöds på. Bakbenen ger en ett bättre grepp, men är tyngre att lyckas knäcka, frambenen motsatsen till det. När man väl lyckats få in tekniken så spelar ingenting av det någon roll dock, men man får vara lite varsam så att man inte sträcker sin egen nacke eller käke. Frågor?''. Hennes röst hade tagit en väldigt pedagogisk ton, som ofta då hon beskrev någonting som valparna skulle träna på. Med de orden så tog hon ett steg tillbaka. ''Du kan ju testa på frambenet och se om du lyckas''. Troligen skulle han inte göra det på första försöket, men man kunde aldrig veta med säkerhet.

En fokuserad min höll sig över hans anlete när lyssnade till modern. De blå ögonen granskade hennes rörelser noggrant. Teknik handlade inte om råstyrka eller någon annan egenskap man kunde födas med – det var bara kunskap. Om än kraft och smidighet skulle kunna leda en långt, så var möjligheterna oändliga om man hade lärdom av tekniker. Därför tog han det han det med största allvar. En teknik som gått i arv – på något vis satte det mer värde i det hela än tidigare.
     Blicken var fastnaglad på den nätta modern som tagit grepp om klövdjurets bakben. Med precision och utan några som helst komplikationer hoppade benet ur led. Något häpet såg han på Kali. Det var beundransvärt hur enkelt hon fick det att se ut. Men Corson visste att det var med träning och tid som hon uppnått en sådan exakthet i sitt arbete.
     ”Frågor?” Ungvargen skakade nekande på huvudet. Om än vissa kanske skulle döma Kalis sätt att uppfostra, så kunde de inte kunna klandra hur hon lärde ut. För sonen var hon en utmärkt mentor.
     Kort nickade Corson åt hennes förslag och vände sig emot frambenet. Välplanerat positionerade han sig med benen relativt brett isär för att få maximalt stöd. Med ett stadigt grepp placerades käftarna kring den övre delen av benet. Den unge testade sig fram vart han fick bäst fäste, innan han slutligen bet ihop riktigt. Tänderna skar genom huden. Skräcken och smärtan som strålade ur den lamslagna hjorten fick honom att bita hårdare än vad han egentligen behövde – han kunde inte motstå frestelsen.
     I ett försök att efterlikna sin mor, drog han och rörde nacken så som han sett henne göra. Det första knäckandet kom som förväntat, men inget andra. Benet var inte alls lika malplacerat som det andra. Corson släppte greppet och såg begrundande på det. Djurets mentala skrik var fortfarande lika höga och gjorde honom smått mer irriterad. Vad hade han gjort för fel? De blå ögonen såg på modern.
     ”Jag prövar igen” sade han monotont. Återigen tog han tag kring frambenet och gjorde liknande rörelser. Det första knäppet kom, men det andra uteslöts. En slags frustration över sitt misslyckande börja puttra under huden på honom.

Hon iakttog sonen då han försökte sig på att tillämpa tekniken i fråga. Det första knäckandet kunde urskiljas, men inte det andra. Hon gjorde en mental notering över alla de små fel som skulle kunna underlätta för honom om han ändrade lite saker. Hon läste av hans energier, likt hon alltid gjorde med alla omkring henne varje vaken minut, och kunde känna en viss upprördhet i dem, troligen irritation över att det inte fungerade. Efter det andra misslyckade försöket så tog hon ett steg fram och lade tassen först vid ett av hans framben. ''Du vill alltid vara så rörlig som möjligt i dina leder så att du kan ta dig iväg snabbt. En hjorts sparkar kan vara dödliga om man har otur. Du får dessutom bättre momentum om du inte låser lederna, tycker jag personligen åtminstone''. Det var inte allt för ofta som hon rörde vid sina valpar nu för tiden, inte sedan hon slutat dia och ta hand om dem på heltid. Tassen flyttades sedan till hjortens ben där hon demonstrativt strök den över leden. ''Du måste läsa av hur leden är placerad och hur den böjs, det kan skilja ganska mycket beroende på djurart och fram och bakben. Tekniken blir sedan annorlunda när de står upp dessutom, så att kunna se hur leden är utformad är ganska avgörande, annars gör det dig öppen för att skadas under tiden som du försöker komma på hur du ska göra''. Det gick nästan att urskilja en ton av att hon brydde sig om hans välbefinnande i hennes stämma, men den var kort och försvann lika fort som den dykt upp. Visserligen ville hon väl inte egentligen se dem skadas, men det var sällan hon visade det. ''Så, testa igen nu, och tänk på det jag sagt''. Hon nickade menande mot benet och tog ett steg tillbaka igen. Det skulle bli intressant att se om han lyckades eller inte.

Den irritation som börjat sjuda tvingades kvävas. Det fanns inte rum för att låta den ta överhand. Att inte kunna kontrollera sina känslor var en stor svaghet. Moderns beröring fick honom genast att möte hennes vintriga blick. Fokusen låg obrytbart på henne när hon talade, försökte ta till sig hennes ord så mycket han bara kunde. Det var svårt att överföra teorin till praktik, men han skulle lyckas.
     Som Kali föreslagit, så började han bygga upp en mentalbild av hjortens skelett. Det fanns mycket han inte visste, mycket kunskap som saknades – det var ytterligare något han skulle behöva träna på. Måltiderna framöver skulle inte bara vara för att mätta utan också för att lära sig anatomin. Orden hon sade hade en slags värme som hon sällan så mycket som skymtade. Det gav honom ny styrka och ny motivering.
     När modern backade undan drog han ett djupt andetag. Föreställningen i hans huvud fick leda honom till att placera käkarna lite annorlunda. Styrkan lades inte i bettet, utan snarare i hans rörelser. Och precis som modern visat, så följde två knäckande. Ett svall triumf och stolthet sprang genom honom och han höjde huvudet för att se på sin moder. Svansen viftade försiktigt bakom honom trots att det strama uttrycket höll sig kvar över hans ansikte.
     Paniken som varit så ekande hos hjorten lugnade sig en aning, förmodligen chock. Dock var det bara ett bakgrundsbrus i hans sprudlande känslor. Han hade lyckats!
    ”Var det okej, mor?” Stämman kämpade för att dölja upprymdheten.

Det verkade som att sonen tog till sig av hennes ord. Hon kunde skymta det fokuserade uttrycket i hans blick då han återigen vände sig till hjorten, och hur han verkade ändra på sin teknik något till följd av det. Att lära av sina misstag var oftast det bästa sättet att lära sig på, det hade hon genom åren insett. Hon hade varit så ivrig att klara av allting på en gång, men det enda som det hade resulterat i var bristfälliga tekniker och ingen vidare styrka i något hon tog sig an. Det behövde ältas, tränas på och upprepas för att det skulle fastna ordentligt, tills man praktiskt taget kunde göra det med slutna ögon. Då han talade till henne så hade hon inte särskilt stora problem att höra upprymdheten i hans stämma även om han verkade försöka dölja den. Hon dömde honom dock inte, det var en ganska bra känsla av att lyckas med något för första gången. Så länge som man inte lät det göra en allt för självsäker, det var det farliga. ''Väldigt bra, Corson. Du har fortfarande mycket att träna på dock innan du kan tillämpa tekniken utan större risk för dig själv''. Beröm och kritik. Hon var oftast noga att dela ut beröm när det väl förtjänades, men det var ingenting som hon slängde omkring sig utan vidare. Kritik, både konstruktiv och negativ var dock vanligt att höra från henne. ''Träna på det tills nästa gång''. Rösten hade återgått till en mer neutral stämma och hon steg sedan upp ovanpå hjortens kropp, vände sig så huvudet var riktat mot hjortens huvud. Hon var medveten om att sonen hade telepatiska krafter, att han troligen kunde känna intrycken från hjortens sinne. Hon sneglade kort mot honom innan hon, med ett av sina bakben, riktade in en hård spark mot hjortens defekta bakben. Då hon kände hjortens energier virvla till av smärtan så lade sig ett flin på hennes läppar, och man kunde riktigt skymta vansinnigheten i det för en stund då hon slöt ögonen. ''Jag älskar hur energierna dansar av smärta...''. Rösten var betydligt lägre, och det var nog rätt så uppenbart att hon talade för sig själv. Sedan högg hon tag i hjortens strupe, punkterade halspulsådern och strupen för att sedan hoppa ner på marken igen. ''Istället för att strypa dem så brukar jag föredra att låta dem drunkna i sitt eget blod ibland, betydligt mer tillfredsställande. Ingenting slår dock att göra det mot andra vargar...''. Blicken var fäst vid hjorten, vars paralysering till följd av hennes kraft hade släppt, men som nu inte kunde röra sig av helt andra orsaker då den med diverse gurglande ord försökte andas. Hon lade en tass över ett av benen och sög åt sig av det sista av dess energier, tog vara på dem innan de falnade och släpptes lös i luften. ''Det finns mat åt dig också, om du vill ha'' sade hon innan hon lade sig ner vid dess mage och började slita upp dess skinn.

Berömmet från hans moder förstärkte bara känslan av triumf. Det var svårt att hålla tillbaka det lilla flinet som drog i hörnen av hans läppar. Leendet svalnade lite med hennes ord, men han kände sig inte mindre lyckad. Förstående nickade han åt henne. Corson tvekade inte på att hans tekniker behövde utvecklas, och han tänkte verkligen öva tills nästa gång han fick chansen att träna med hans mor igen.
     Utan att röra sig från platsen betraktade han med de vita ögonen hur Kali tog sig upp på hjorten. Smärtan och paniken som sprang genom hjortdjuret med hennes rörelser ekade i hans huvud. Men han fann inte obehag i skräcken, istället väckte det något i honom, en hunger, en iver. När Kali fortsatte med sitt framförande stod han hänfört kvar och betraktade henne. Det fanns något så elegant med hans moder, även när hon kallblodigt mördare djuret inför honom så fanns det en skönhet med det hela. Han avgudade henne.
     Corson log med hennes ord. Han tvivlade inte på vad hon sade. Makten han föreställde sig att man kände, den fick nästan hans kropp att skälva i extas. När hon erbjöd honom att äta med henne tog han sig snabbt fram till hennes sida och började hjälpa att slita upp dess buk och mage. Långsamt kunde han känna hur livet ur hjorten försvann. Hur dess ljuspunkt som var sinnet sakta tynade bort. Värmen från blodet och dess kropp runt hans käkar var behagligt, välkomnande.
     ”Tack, mor.” Blicken sökte sig till hennes kort, innan han åter vände sig åt djuret för att återuppta ätandet.

[Avslutat]