[Roll med mina karaktärer Jaro och Malvado. Svara ej i tråden, tack :3 ]

Solen steg över träden. Långsamt, och till synes också försiktigt. Som om den inte riktigt vågade ta stegen och helt och hållet lämna horisonten. Malvado väntade otåligt på att dagen på riktigt skulle komma. För tillfället låg han vid en sten på Numoorislätten. Han hade sagt till sig själv att inte fortsätta sin vandring förrän solen tagit klivet helt över världens kant, men han var otålig på att få resa sig upp och fortsätta, men han visste att han behövde vilan. Än hade han en bra bit kvar, och nu var han nära den plats där han stötte på Qu tidigare. Han visste inte om de var honom på spåren, men han ville ogärna dröja sig kvar för att ta reda på hur pass nära de var. Även om de inte längre hade sitt revir på Numoorislätten så fanns det en risk att de trots allt var här någonstans.
"Dags att gå", muttrade han, mest för att övertala sig själv och sina ben att resa på sig.
Och med det sagt ställde han sig upp. Solen hade ännu inte helt och hållet tagit sin plats på himlen, men Malvado valde att gå emot sig själv för tillfället. Himlen färgades i eldens alla färger när solen, sakta och bit för bit, reste sig på himlen.
Han slutade lägga fokus på solen utan riktade istället att uppmärksamhet framåt, mot horisonten och de berg han tycktes skymta där långt, långt borta. För första gången på hela den här vandringen så kände han sig tom i tankarna. Det var som om han redan tänkt allt, redan föreställt sig allt, så det fanns inget mer nytt att ha i huvudet.

Han tog vägen genom Ken-Yak. Han hade kunnat ta vägen tvärs över Azhekaslätten, och om sanningen skulle fram hade det gått fortare än den väg han valde nu. Men något sade honom att gå denna vägen, men han visste inte vad eller varför. Men benen tycktes styra honom åt det håll de ville. Och han lät dem göra det. Han gick genom Ken-Yak och nådde till sist Silverpile. Här hade han varit innan, men under nattens timmar, när skogen glänste i ett vacker silvrigt sken. Sist han var här hade han varit medlem i Qu. Tanken på det stack till i hjärtat som en kniv och han slöt sorgset ögonen. Han skulle aldrig bli kvitt den skam och ånger han kände inför allting som han gjort. Något annat var han egentligen inte värd, det visste han. Trots det han tyckte om sig själv så hade hon tyckte något annat. I hennes ögon var han värd en chans till, om än det var hans sista.

När han hade vandrat lite längre in i Silverpile uppfattade han dofterna av andra vargar. Hans öron klippte till på huvudet och hans sinnen blev på helspänn när han fortstod att det mycket möjligt kunde röra sig om en flock, och vilken flock hade han ingen aning om. Lika bra att då vara på sin vakt. Han blev dock snabbt avbruten i sin misstänksamhet när en välkänd doft slog emot honom. En doft han inte känt på väldigt länge nu, även om Malvado mycket väl visste att vargen fanns i Numoori.
"Far", viskade han tyst, nästan ohörbart för även sig själv. Han log.
"Far!" ropade han, rakt ut, utan att bry sig om vem eller vilka som skulle kunna höra honom. Han stod sedan kvar, såg sig omkring, och kunde slutligen se en gestalt uppenbara sig mellan Silverpilarna. Den äldre hanen var förändrad, men Malvado visste att det var han, det rådde inga tvivel om att det var han.
"Far", sa han och log brett. Hans far log tillbaka.
"Min son", fadern log samtidigt som han gick närmre.
Nu kunde inte Malvado hålla sig längre utan sprang fram och möttes av en varm och lång päls. Han tryckte in ansiktet i sin faders långa man.
"Corazón", mumlade fadern. Malvado var inte helt säker, men han kunde svära på att fadern grät.
Han visste inte hur länge de stod så, kanske några minuter, kanske en timme, men slutligen drog sig fadern bort och såg på honom med varm blick. Han hade gråtit, det var tydligt i hans enda fungerade öga.
"Corazón", sa han varmt och skadade sorgset på huvudet. "Vad har ni gjort"
Med ens blev Malvado inkastad i en av sina mardrömmar. Han visste. Hans far visste. Helt plötsligt, utan att reflektera eller möjlighet att förhindra det, blev Malvado ett barn igen. Han slog skamset ner blicken i marken och kvävde gråten i både röst och ögon.
"Förlåt", svarade han.
Hans far skakade bara på huvudet. "Det är inte mig ni ska be om ursäkt till"
Malvados kropp skälvde till och han vände mödosamt upp blicken för att se sin far i ögonen. Det han möttes av var inte det han väntat sig. Det fanns ingen besvikelse i dem, bara en stor sorg.
"Hur...?"
"Jag må vara gammal, men det är ännu inget fel på min hörsel. Jag hör fortfarande ett och annat", svarade fadern.
Malvado skrattade roat till samtidigt som en ensam tår föll från hans öga. "Jag försöker ställa allt till rätta. Alla fel jag gjort, allt jag gjort som sårat Mivria", sade han sedan.
"Berätta", svarade bara fadern kort och satte sig ner. Malvado satte sig ner framför honom och började berätta. Han berättade om att flocken flyttat till Blodbergen, han berättade om hans möte med Mivria i Ötamon. Om hennes krav och hur han gått med på dem utan att blinka. Han berättade också om sitt möte med Qu och med Aisu, om hur Damon hade dödsdömt honom och hur Aisu avvisat honom utan en andra tanke.
"Är ni förvånad över reaktionerna?" frågade fadern när Malvado slutat tala.
Malvado skakade uppgivet på huvudet. "Nej, inte det minsta"
"Och hur hade du tänkt dig att du ska kunna välja bort till mörker?"
"Jag vet inte", svarade Malvado. Nej, ärligt talat hade han väl egentligen ingen aning. Han hade trott att han bara kunde välja bort att välja den vägen, och att inte föda den, att inte ge den någon näring. Faderns fråga vittnade dock om att det inte var fullt så enkelt. "Men ni gjorde det, ni kunde välja bort ert mörker", sade han sedan och såg hoppfullt på sin far.
Den äldre hanen suckade och skakade på huvudet. "Jag var ung. Mörkret hade inte ett sådant stort grepp om mig som det har över er", svarade han. "Ni kan göra det, men det kommer inte bli lätt. Ni kommer ständigt att kämpa, mörkret kommer ständigt att finnas där i bakgrunden, och ni kommer antagligen alltid känna av att det finns där, som ett sår som alltid kommer klia"
Malvado suckade. Han kände hopplösheten smyga sig på honom, känslan av att upprättelse var långt borta. Men vad han egentligen för val? Det enda han kunde göra var att försöka.
"Men jag har ett förslag, något jag har tänkt på sedan den dagen ni valde den mörka vägen i livet", började den äldre hanen och Malvado lyssnade på helspänn. "Kommer du ihåg mina krafter?"
"Mörker?" frågade Malvado.
Fadern nickade. "Ja, mer specifikt inre mörker, och rädslor. Kommer ni ihåg när ni var liten och var rädd, hur lätt jag kunde lugna er? Det var mina krafter som lät mig kunna göra det. Med krafterna kan jag ta bort eller skapa mörker och rädslor, och mycket mer"
Malvado förstod inte riktigt vart fadern ville komma med detta, men han lyssnade, och hoppades att något skulle vara av vikt. 
"Det finns en möjlighet att jag kanske kan ta bort ditt mörker, eller åtminstone delar av den"
Malvado spärrade upp ögonen i ren chock. Var det verkligen möjligt?
"Jag har aldrig utövat detta, jag har endast hört om det, och det med blandade resultat. Det är en risk, men det finns också en möjlighet för er - möjligheten att bli av med det mörker som tyngt er i så många år", fortsatte fadern.
Malvado nickade stumt, han visste inte alls vad han skulle säga. Han kunde inte tro sina öron. Hopplösheten skenade iväg från bröstet och ersattes med något nytt. Herregud vilket känslovrak han varit den senaste tiden. Ena stunden glad, hoppfull och med en positivt blick på framtiden, till att i nästan stund vandra omkring med en stigande oro i bröstet. Men kanske skulle oron ta slut här. Kanske var det nu han fick rätsida på allting. Kanske var det nu som allting skulle ordna upp sig.
"Gör det", sade han bara bestämt.
"Min son, jag kan inte garantera att det blir utan konsekvenser, jag har ingen aning hur detta kan komma att påverka er. Det kan bli till det sämre. Ni borde t-"
"Gör det", upprepade Malvado.
"Corazón, jag ber er att tänka över det först"
"Far, jag ber er. Gör det", han hade blivit desperat, och det var säkert tydligt i hans röst. Till och från under hela sitt liv har han försök fly från sitt mörker, men aldrig har det givit något positivt resultat. Detta var hans sista utväg.
"Nåväl", fadern nickade och log svagt mot Malvado. "Sätt er ner. Slut ögonen"
Malvado gjorde som han sa.

Jaro hade aldrig gjort detta tidigare, endast hört om vargar som gjort det. Kanske skulle det inte ens fungera, allting kunde trots allt bara varit skrönor. Men han ville åtminstone försöka, för sin sons skull. Han såg hur sonen satte sig ner och slöt ögonen. Jaro tog ett djupt andetag och slöt ögonen. Att skapa kontakt med en annan vargs inre var något han hade gjort många gånger tidigare och tiden det tog att skapa en bro till vargens inre tog aldrig lång tid, men nu skulle han göra det ordentligt. Nu handlade det inte om att ta bort vissa delar, eller plantera nya. Nu handlade det om att försöka ta bort allt det mörker som hans son hade inom sig - en procedur han aldrig tidigare gjort.
Han kände hur bron till sonens inre växte fram. Bit för bit. Han kände mörkret röra sig där inne, men någonting kändes fel. Mörkret låg inte i dvala som Jaro hade trott. Nej, mörkret rörde på sig, och snabbt dessutom, det kändes hetsigt, vildsint, som om det när som helst skulle koka över och ta över kontrollen fullständigt. Jaro kände nästan samma starka obehag som när han för första gången stötte på det inre mörkret hos en demonbesatt varg. Sonen var inte demonbesatt, det visste han, men av Mörkret att döma skulle han lika gärna kunnat vara det. Skillnaden var inte stor. Mörkret inom sonen kretsade inte heller kring hjärtat, som Jaro först hade trott. Nej, detta mörker hade sin plats i själen, den var djupt rotad och vitt spridd i kroppen.
Han försökte få tag på Mörkret, om så bara en liten del av det. Det slingrade sig, ålade sig och gjorde allt för att komma undan Jaros mentala grepp. Så fick han tag på det. Han kände hur Mörkret gjorde allt i sin kraft för att komma loss det stenhårda greppet han nu hade kring det. Men Jaro släppte inte, och långsamt började han dra ut det. Innan han hann reagera kom en enorm tryckvåg som slungade honom bakåt. Han hade fortfarande sitt grepp kring Mörkret, men han kände hur den mentala bron började ge vika, som om något aktivt försökte rasera den. Men han var envis. Åter igen började han dra, långsamt men med ett hårdare tag. Bit för bit kände han hur Mörkret gled ur kroppen och närmre och närmre ytan.
Jaro hade hållit ögonen stängda under hela tiden men öppnade dem nu. Det han möttes av fick honom först att rycka till och nästan rygga tillbaka. Sonen blödde ur både nos och mun, tillräckligt mycket för att Jaro skulle börja bli orolig. Men han var tvungen att fortsätta, och han kände att det inte var långt kvar nu. Han kunde inte se när Mörkret bokstavligt talat lämnade kroppen, men han kände det. Luften kändes med ens kompakt och den tycktes nästan vibrera av ilska. Mitt emot honom öppnade Malvado ögonen och såg sig frågande omkring, som om han väntade sig att se något. Jaro behöll taget om Mörkret då han inte hade någon aning om vad som skulle hända om han släppte. Inte heller ville han veta.
"Snart klara", flämtade Jaro ansträngt och såg sig omkring efter närmaste ställe att göra av Mörkret innan det helt slet sig ur hans grepp. Det första hans blick stannade var en Silverpil, men det kändes alldeles för stort. Innan Jaro hann reagera hade Mörkret krängt sig ur hans grepp och Jaro stod handfallen kvar. Han hade kunnat hålla fast det på utsidan, i viss mån, men antagligen hade hans krafter varit för svaga för ett mörker på utsidan. Han kände hur luften blev tunnare och återgick till det normala, och hatet som legat i luften försvann.
"Är... är det över?"
Jaro vände sig mot sin son. Han hade onda aningar om att släppa Malvados inre mörker fritt, men för tillfället ville han inte oroa sin son.
"Ja, det är över", svarade han.
Malvado förtjänade att vara ovetande ett tag.