Bakom de lummiga trädkronorna sjönk vårsolen. Himmelens klarblå färg började sakta översållas med mörker samtidigt som skuggorna i skogen växte sig djupare. Dunklet som skymningen tog med sig var glatt välkomnat av den blekgråa varghanen. Ljus var något han alltid föraktat tillsammans med värme, den tunga kroppen tydde sig inte i hetta. I trädtopparna ekade fågelsånger tillsammans med nattens väsande insekter. Ett annat slags liv väcktes när den stora himlakroppen försvann bakom horisonten.
     Vinterhalvåret hade fört med sig en svalka som fått vargen att stanna i dess trakter. Istället för att spendera sin tid åt att vandra hade han med Rikandas hjälp lärt sig mer av nordspråket. I många år hade han inte funnit något intresse för det, men när rastlöshet slagit honom så såg han inte längre någon anledning till att neka demonens hjälp.
     Den grova varghanen stod med frambenen i en vid flod och huvudet sänkt emot vattenytan. Vattendragets lugn lämnade efter sig ett svagt porlande som sköljde honom med ett lugn. Efter att ha mättat törsten rörde sig den stela kroppen upp ur floden igen, och där slog han sig ner vid vattenbrynet. Den metalliska blicken fäste sig i skuggorna på andra sidan vattendraget, de som växte sig större och kraftigare med varje passerande minut.

Hela vintern hade han tillbringat uppe i bergens råa kyla. Det hade varit en lång vinter i en evig ensamhet, och han njöt av den så otroligt mycket, men varmare tider hade långsamt börjat krypa över bergsåsarna och fått snön att smälta bort i bäckarnas väv runt stenen. Pälsen hade tunnats ut i takt med de stigande temperaturerna, och till slut hade alla spår av vintern sopats bort och det var vår. Nu, gick tiden mot sommar. Värmen var obehaglig, men Othello kunde stå ut. Däremot, hade han valt att lämna Raukakekedjan bakom sig då de ändå inte gav honom den kylan han saknat så mycket längre. Han hade nått nya marker nu, Byoomi. 
  Othellos kallt stålgrå blick vilade på vägen framför honom. Tassarna rörde sig i ett taktfast mönster, långsamt och vilande. Den tunga kroppen fördes över på tassavtrycken, som gick djupt ner i den tjocka mossan där den fortfarande var blöt efter nattens regn. Hans hållning var låg, som vanligt, huvudet i en rät linje med ryggraden. Svansen var stilla, uttrycktslös, bakom honom. Det var inte mycket som rörde sig i hans huvud, förutom tankarna på hur vindens viskande lät och hur melodin av droppande blad tedde sig. För tillfället var han tom.
  Blicken letade sig ut mellan trädstammarna, mot synen av en glittrande flod mellan trädstammarna. Någon befann sig där, och han visste om det sedan länge. Han trängde sig igenom ett buskage, ruskade lätt på kroppen, och höjde huvudet tills ögonen kom i jämnhöjd med en storväxt individ på andra sidan. Deras ögon var lika grå, om än Othellos något kallare i nyansen. 
  Han sade ingenting, utan drog bara upp läpparna någon millimeter i en ytterst lågmäld morrning, absolut inte mer än en antydan. Sällskap var ingenting han sökte, men kanske kunde främlingen ge honom vissa hintar om vad som fanns vidare vägar fram.

[OJ OJ, jag har saknat att rolla med Othello! Det är en utmaning varje gång. Så kall, så tom..]

När den tvåfärgade gestalten slet sig ifrån de mörka skuggorna och äntligen trädde fram i synfältet var unghanen inte speciellt överraskad. Rikanda hade för ett tag sedan gett honom en förvarning om vad som väntade på andra sidan floden.
     Den uppenbart äldre hannen morrade lågt åt honom. Inte på ett sätt som Saeculi fann fientligt, mest bara varnande. Den här vargen var inte ute efter vänner – tacksamt nog var inte han heller det.
     Saeculi grymtade åt hans morr och såg bort. Där fanns ingen ilska någonstans i den grova kroppen. Bara en likgiltighet. Rikanda höll sig på avstånd i tanken och bara betraktade det som skedde. Men demonen försvann aldrig helt från hans medvetande.
     ”Where are you headed?”, ekade den tomma stämman över bäckens vaga porlande. Mörkret blev allt mer påtagligt ju längre solen kom horisonten. Om inte allt för länge skulle den lummiga skogen ligga under en dunkel slöja.

Den främmande individen vred så småningom undan blicken. Det var ingen gest i undergivelse, utan bara ett minspel av rent ointresse. De båda vargarna var tvillingsjälar i det avseendet - de var inte ute efter sällskap, och ägde samma kalla maneér. För Othello, var det behagligt. Väldigt, bekvämt. Överemotionella ungtikar och övriga ungdjur hade han aldrig stått på god kant med, men trots att främlingen på andra sidan floden inte verkade mycket äldre än en pojkspoling så verkade han så långt ifrån emotionell man bara kunde komma.
  "Where are you headed?" 
  Gråblodsvargen hade nästan börjat överväga att strunta i sin fråga, innan den ljust leverfärgade hanen själv tog till orda. Othello hade ännu inte släppt honom med blicken, om än att den svalnat något och bara visade på ett ännu större, orubbligt lugn. Nimorian? Det var länge sedan han fått använda sitt andra hemspråk. Tungomålet kändes behagligt välbekant i samklang med hans rosslande, om än inte obehagliga, röst.
  "South." Blicken vandrade långsamt mot sagda riktning, som om rörelsen hade varit omedveten. "Any information?"

Samma stela ansiktsuttryck höll sig kvar ansiktet när främlingen svarade. Återigen grymtade han, som ett kort skratt.
     ”Marshlands. Bloody marshlands”, började han med en tydlig avsmak i stämman. ”A dead man’s land. But I don’t think the loneliness would bother you that much, eh?” Ett roat, smalt flin trädde sig över hans läppar. Ensamheten som kärret gav var inget som störde Saeculi heller, nog för att han aldrig var ensam. Men det sjunkande landskapet lämnade inte mycket till föda. Om man klarade sig därifrån var det med nöd och näppe, antingen dog man av svält eller fastnade man någonstans i kärret.

Träskmarker? Oddsen var verkligen inte på hans sida. Det hade visserligen varit en chansning, att bege sig ner på den okända sidan av berget. Men att det var träsk hade han väl inte hoppats på - speciellt inte då viset främlingen sade det på knappast fick det att låta som någon liten moddig göl. Snarare var det sankmark av en betydligt större omfattning.
  "Marshes?" Othellos blick hade blivit en aning vass i irritationens tecken då han spottade ur sig ordet, men det bleknade snabbt bort. Inget sade att han behövde fortsätta söderut, det fanns kanske för honom bättre anpassade vidder åt något annat väderstreck. Han hann inte fråga först.
  "A dead man's land. But I don't think the loneliness would bother you that much, eh?"
  "Aye. It wouldn't." Othello besvarade inte ungvargens stela leende. Det var ändå inte avsett för honom. "What's to find east, then? West?"

”What’s to find east, then? West?”
     ”If you continue east, you will enter a jungle. And that’s even worse than the bloody marshlands”, sade han och grymtade likt tidigare. Djungeln var verkligen inte en miljö för honom – den kvava luften och den rastlösa atmosfären. Dessutom var det nästan omöjligt för en tung kropp som honom att jaga där.
     ”West is probably the best option you have, mate. There’s a forest, quite like this one. But it looks like it’s always fall. The trees are in the color of fire”, förklarade han med en något frånvarande stämma. ”If you continue through it, you will eventually find steppeland. Which is probably the best piece of land you can find on this side of Numoori”, fortsatte han i samma ton. Det fanns egentligen inte i hans intresse att hjälpa främlingen, det var blott rastlöshet som fick honom att tala.

"West.." Ordet uttalades som ett svagt mummel då hanen långsamt vände blicken mot sagda riktning. Ja. Väst, fick det bli. Djungelmarker, det var inte ett aternativ. Fuktig, överdriven värme. Omöjliga tanke.
  "Thank you for your time, pup." Kyla i rösten. Det var ingen idé att dröja kvar längre - sällskapet var ändå inte önskat av någon part. Othello satte omedelbart benen i rörelse, runt mot andra sidan Byoomifallet, och försvann gradvis in mellan växtligheten. Stegen var tunga, sega, men kraftfulla. Blicken återigen tom på känslor.

[Avslutat?]