[Fortsättning på "Röda bär" ]
 
Arno rörde sig så tyst och försiktigt som hans trötta kropp förmådde. Hans päls var blöt, trots att han hade försökt ruska det mesta av vattnet ur fällen. Ett lätt duggregn hade börjat falla över skogen, vilket han hoppades skulle dölja faktumet att han hade tagit sig förbi en närliggande bäck och doppat sig i den på väg tillbaks till platsen där hans föräldrar sov. Han var fortfarande lite för blöt för att helt skylla på regnet dock, men han kunde alltid hoppas att det skulle hjälpa. Han skakade i alla fall inte längre, och förhoppningsvis hade det mesta av urindoften försvunnit. Det hade varit olidligt pinsamt att komma tillbaks och tvingas förklara vad som hänt. Pappa skulle bli så arg på honom. Arno vände bak öronen och sjönk i hållning vid tanken på hur Zayev skulle skälla på honom. Han ville inte ha mer problem i natt. Han ville bara gå tillbaks till platsen där de andra sov, kura ihop sig och sova bort resten av natten i hopp om att kunna glömma det som just hänt.
     Arno var inte arg på Dimitrij för det som hänt, även om han inte var säker på varför hon gjort som hon gjort. Visst hade han blivit biten och tillrättavisad förut när han gjort något dumt, men det här var inte samma sak. Han hade fortfarande inte lyckats förstå hur hon hunnit vända på honom innan han lyckats reagera. Hade hon inte sovit? Han hade alltid tyckt att hon var läskig, med sitt sätt att veta vem som kom bort till henne utan att ens vädra åt deras håll. Hade hon vetat att han var där? Varför hade hon inte bara sagt något och låtit honom gå utan att behöva göra bort sig? Det var hans eget fel, han var säker på det. Både att hon vänt på honom, och att han låtit sig upptäckas i första taget. Han skulle inte ha gått med på vadet. Hur skulle han förklara för de andra att han hade misslyckats, utan att behöva berätta att han blivit skrämd och gråtit? Han var rädd för att ledaren skulle berätta för hans föräldrar, eller se ner på honom för att han hade kissat på sig. Det var så oerhört pinsamt.
     Långsamt och motvilligt närmade sig Arno den lilla ytan mellan träden där han lämnat sina föräldrar. De befann sig på en del av reviret för långt ifrån lyorna för att de skulle kunna sova där, så de sov ute tillsammans allihop. Han stannade upp en bit innan han kunde se de andra, och drog ett djupt andetag i ett försök att få hjärtat att sluta trumma så nervöst i hans bröst. Han bad innerligt om att alla fortfarande sov. Duggregnets tysta smatter fick tystnaden runtom honom nästan att kännas än mer påtaglig än om det hade varit torrt. Han blev med ens väldigt medveten om hur han såg ut och kände sig när han stod där. Hade han blivit av med färgen från bären över läpparna? Den sura smaken fanns kvar långt in på tungan, där han inte lyckats bli av med den. Med öronen vinklade bakåt tog han ett steg närmare sovplatsen, innan han stannade upp igen. Hjärtat hoppade nästan över ett slag i hans bröst när han tyckte sig se sin mamma blad träden. Skit.

Innan valparna hade Naira kunnat sova igenom en natt helt ostört, men nu tycktes det som om det minsta av ljud väckte henne. Då någon rörde sig i närheten hade hon ryckt till och långsamt öppnat ögonen. Kort därefter kom hjärnan ikapp. Hon kände igen sinnet som sonens. Sömndrucket kastade hon en blick på Zayev. Som vanligt sov han djupt vidare med. Oberon låg tätt intill honom. Hon log mjukt åt de båda innan hon återigen lade huvudet på framtassarna. Att någon av de yngsta vaknade till om natten och gick ut för att antingen dricka eller göra sina behov var inte någonting som tillhörde ovanligheten, även om de tillfällena blivit färre med tiden. Med en djup suck somnade hon om igen.

Hon ryckte till då någonting gav henne en hård knuff i sidan. Trött blängde hon på Zayev. Visst älskade hon honom, men hon önskade att han kunde ligga still om nätterna. Hon hade fått sig en knuff fler gånger än hon kunde räkna. Tiken ändrade ställning och lade sig på sidan istället. En kort stund blev hon liggandes med känslan av att någonting inte stämde. Hon höjde huvudet och såg sig om. Arno var fortfarande inte tillbaka. En oro slog hastigt rot i hennes bröst och ögonen sökte bland träden. Plötsligt klarvaken ställde hon sig tyst upp och lämnade de båda sovande. Hon rös till av den plötsliga temperaturskillnaden. Den kalla nattluften och duggregnet hade inte känts lika påtagligt intill hennes pojkar. Naira nosade efter den försvunne sonen och fann ett färskt spår. Hon följde det i skritt med nos, sinne, öron och ögon konstant sökande. Efter en tid låste sig hennes telepatiska trådar vid välbekanta tankar. Hon andades lättat ut. Han var åtminstone okej, om än skamsen. Hon satte av i trav i sonens riktning.
    "Arno!" sade hon mjukt då hon kom närmare.
Hon slickade honom mellan ögonen innan hon gav honom en sträng blick.
    "Du får inte skrämma mig så. Var tog du vägen?"
Hon granskade honom. Visst regnade det men så blöt som han var blev man inte av duggregn.
    "Och varför är du så blöt?"
Nattliga upptåg och en blöt valp. Vad hade han egentligen haft för sig?

När Naira kom fram till honom och slickade honom i ansiktet så satte sig Arno ner. Hennes stränga blick fick honom att vända ögonen mot marken, och hans läppar spändes i ett tunt streck. Hans öron pressades hårt mot nacken när hon frågade var han tagit vägen. Vad skulle han säga? Han kunde inte erkänna att han hade gjort bort sig helt. Det var alldeles för pinsamt. Tänk om hon skulle skälla på honom för att han hade stört Dimitrij. Eller för att han hade blivit så rädd. Eller för att han slagit vad med de andra valparna. Han satt på sin egen svans då han hade den vänd in mellan benen.
     "Förlåt. Jag... jag ramlade i bäcken." Han försökte att se upp på sin mamma, men kunde inte hålla hennes blick utan såg ner i marken igen.

Hon kunde känna skammen han kände utan att ens försöka, men hon ville inte säga någonting om det. Kunde hon luska ur honom varför utan att ta till det knepet skulle hon det. Då han försökte lura i henne att han ramlat i bäcken höjde hon skeptiskt på ögonbrynen. Hon behövde inte använde sin kraft för att märka att han ljög: det stod skrivet i hela hans ansikte och kroppsspråk.
    "Älskade hjärtat mitt." började hon och nöp honom försiktigt i örat. "Du vet vad vi tycker om att du ljuger för oss."
Hennes blick var fortfarande hård men mjuknade snart. Hon knuffade varsamt omkull honom och kittlade hans mage med tänderna, noga med att inte nypa honom. Naira skrattade åt hand fnittrande och gled ner i liggande ställning.
    "Vad hittade du egentligen på i bäcken?"
Det var allt för sent på dygnet för att ta sig ett dopp.

Arno pep till när Naira nöp honom i örat. Han vågade fortfarande inte se på sin mamma när hon sade att han ljög. Det var omöjligt att lura henne, han var säker på det. Men han var rädd att hon skulle bli besviken på honom om han berättade vad som faktiskt hänt. Han ville inte att mamma skulle bli besviken på honom.
     När Naira knuffade omkull Arno så stelnade han först till. Han kunde inte riktigt hålla tillbaks ett lågt fnitter när hon kittlade honom på magen, och han sparkade lite med benen i ett försök att rulla runt på rätt håll igen. För ett kort ögonblick dämpades nervositeten i hans kropp, men när Naira talade igen så rullade Arno över på mage, och sänkte blicken till marken igen. Han låg tyst en liten stund, osäker på vad han skulle säga. Skulle hon bli besviken på honom? Skulle hon bli arg? Skulle hon berätta för pappa? Zayev skulle garanterat skälla på honom då. Han ville inte det. Arno kunde känna hur tårarna hotade i ögonen, och vände bestämt bort ansiktet från Naira med spänd min i ett försök att dölja det.
     "Du får inte berätta för pappa", pep han mellan hårt spända käkar. Pappa skulle bli så arg. Han brukade alltid vara så sträng med Arno. Han fick inte göra någonting utan att Zayev var där och sade till honom. Åtminstone tyckte Arno att det kändes så.

Hon såg oroligt på Arno. Hans ord tog henne hårt och skulle säkert krossa Zayevs hjärta om han hörde dem, men hon kunde förstå sonen. Hans far kunde vara lättretlig, framför vad gällde valparna när de inte uppförde sig ordentligt. Och framför allt när det kom till Arno. Hon hade sagt till honom att han behövde förklara varför han var så otroligt rädd om honom, men han vägrade. Hon önskade innerligt att han skulle ända sig. Kunde han se hur rädd hans son var över att få skäll hade han kanske gjort det. Och vad det än gällde var det säkert ingenting allvarligt. Arno var inte skadad och mådde bra.
Hon gav honom en kärleksfull puff med nosen.
    "Jag lovar."
Hon tyckte inte om att potentiellt behöva ljuga för någon av valparna, men hon var väl medveten om att detta var någonting hon kunde behöva ta med Zayev.

Han såg försiktigt upp på Naira med blanka ögon när hon lovade att inte berätta för Zayev. Blicken sjönk ner i marken snabbt igen, och en rysning av tillbakahållen gråt spred sig genom hans kropp. Med ett lågt gnyende kröp han nära sin mamma och tryckte ansiktet mot henne.
     "Jag kissade på mig", erkände han och kved in i hennes päls. Skammen var uppenbar i den skälvande rösten. Han började skaka när han inte längre kunde hålla tillbaka gråten, och han hickade mellan andetagen. "Mamma..." Ordet försvann i ett pipande.

Det skar i henne att se honom såhär. Varsamt strök hon sin tunga över hans rygg då han tryckte ansiktet mot henne. Hon pausade mitt i en rörelse när han lyckades kvida fram anledningen. Hon höjde huvudet och såg ner på sonen.
    "Men lilla gubben..." sade hon och försökte hålla tillbaka ett litet skratt. "Det är sånt som händer."
Hon lade ena tassen om honom och drog honom närmare. Försiktigt slickade hon bort tårarna som rann längs hans kinder.
    "Jag kan förstå att det är pinsamt, men ingen av oss blir arg på dig för det. Dessutom..." hon såg sig om och sänkte sedan rösten till en viskning. "...så tror jag att pappa också kissat på sig någon gång."
Hon log mot valpen och hennes röst återvände i normal samtalston.
    "Jag har också gjort det då jag var yngre."

Han snörvlade och pep när Naira drog honom närmare sig och slickade bort hans tårar. Han mötte hennes blick för ett ögonblick innan han tryckte sig in i hennes famn. Lättnaden över att få vara nära henne fick honom att släppa kampen mot gråten. Tårarna droppade från hans kinder och rann längs hans nos. När hon sade att pappa också hade kissat på sig någon gång så såg Arno upp på Nairas ansikte. Hur kunde pappa ha kissat på sig? Han blev ju aldrig rädd, pappa var modig. Han var så stor, han behövde inte vara rädd.
     Arno tryckte sitt huvud mot mammas bröst. Hon var inte arg på honom. En oerhörd trötthet letade sig in i hans darrande kropp så snart som han lät sig slappna av och gråta. Han ville bara gå och lägga sig och glömma det som hade hänt. Somna medan hans mamma var där och tröstade honom. Han sneglade upp på henne efter en liten stund.
     "Jag tror inte pappa kissar på sig", pep han lågmält. Han trodde inte mamma heller kissade på sig. Han hade svårt att föreställa sig det. Hon var för fin för att kissa på sig.

Hon vaggade honom fram och tillbaka. De skulle kunna ligga där hela natten om det var så. När sonen talade lät hon ett kort skratt slippa ut.
    "Kanske inte längre, men både mamma och pappa har varit valpar en gång i tiden."
Det var länge sedan hon var valp nu, men hon hade aldrig riktigt passat in i sin familj. De hade varit hårda och tuffa medan hon alltid hade varit mjuk. Rädd. Mesig. Hon tvingade undan tankarna. Hon ville inte minnas det. Med vänlig blick såg hon på Arno. Oavsett vad som hänt henne kunde hon alltid ge sönerna den uppväxt hon aldrig riktigt fick.
    "Ska vi gå tillbaka till pappa och Oberon?" frågade hon med en kvävd gäspning.
Att någon av dem saknade henne trodde hon inte: de sov säkert djupt båda två. Det skulle vara om den Oberon av någon anledning vaknade till och saknade henne, men hon trodde inte det. Både han och Zayev var duktiga på att sova.

När gråten långsamt började mildras frågade Naira om de skulle gå tillbaks till de andra. Trots att han fortfarande snörvlade en del så kändes det mycket bättre än innan. Han var glad att mamma inte hade blivit besviken eller arg på honom. Arno snyftade mjukt och såg upp på henne innan han nickade. Han reste sig upp med Naira och följde efter sin mamma tillbaka till Zayev och Oberon.

[Avslutat]