Träden täckte stjärnorna som blinkade bakom trädkronorna. Månljuset kunde man vagt se ibland mellan träden men utom det var det helt mörkt. De svampar som hade klätt Ötamons marker hade nu försvunnit. Kalla vindar flög genom grenarna och skapade en susande melodi.

Den ljusgrå pälsen som klädde Xerxes långa, starka kropp var för en gångs skull gömd i skogen. Det var bara hornen som knäckte grenar då och då som gjorde så att man kunde upptäcka honom. Likt ett monster som bara var ute efter förstörelse gick han genom skogen och lät hornen misshandla miljön. Huvudet höll han högt och svansen släpades bakom honom, utan att trassla in sig.

Skogen som hanen gick igenom, skogen som hanen förstörde, kände han igen. Men namnet ville tungan aldrig uttala, hjärnan samarbetade inte med kroppen. Innerst inne var han frustrerad men den isblåa blicken förblev oberört iskall.

Området tycktes komma till liv då inkräktaren tog plats. Lugnet försvann och tystnaden bröts av ett par massiva horn. Kajorna kraxa vilt då dom lämnade sina grenar, skrämda av förstörelsen.
Mellan det taniga träden stod den vita vrenen, öronen var spända och blicken följde raganan som blint hade passerat honom. "Två, tre, kanske fyra steg till. Sen är du min." Tanken fick det stela ansiktet att spricka i ett brett grin.
Raganan hade nu tagit sig in i skogen en bra bit, rakt i nästet. Vrenen var inte sen med att dra igång jakten.
- Buga. Ni skall buga inför min skog. Ni skall buga inför mig.
Sade han med en kylig hes stämma, och innan raganan skulle hinna vända sig om för att skymta honom så hade Demetrius redan förflyttat sig och stod nu framför betraktaren. Huvudet var höjt och det långa öronen låg tätt bakåt slickat mot nacken. Men han morrade inte, han såg knappt hotfull ut. Men ack vilket monster som dolde sig på insidan.
- Dominans. Heh. Kliv aldrig in på främmande mark med ett sådant respektlöst drag.. Jag kan ju misstolka dig för en utmaning?
Öronen vinklades återigen fram och vrenen klev fram ett steg mot raganan. Blicken var död, stirrade psykotiskt på den behornade vrenen.
- ...Du förstör min skog. Du skrämmer mina underståtar. Hur skall ni gottgöra mig Smutsblod? Allt har sitt pris.

"Buga. Ni skall buga inför min skog. Ni skall buga inför mig." Xerxes stannade till, men han vände inte blicken till individen som talade till honom. Först tittade hanen   rakt framåt, på marken långt framför honom. Snart stod två vita tassar framför hans ögon. Långsamt tittade hanen upp mot hanen som verkade vilja visa Xerxes dess dominans. Öronen kunde hanen inte se så väll, men skymta dem kunde han, i alla fall början på dem. De gömde sig bakom den andras nacke. 

"Dominans. Heh. Kliv aldrig in på främmande mark med ett sådant respektlöst drag.. Jag kan ju misstolka dig för en utmaning?" Öronen hade vinklats fram på främlingen och det var då Xerxes mötte hanens blick. Död på utsidan, men något såg ut att leva på insidan. Blicken var inte helt död, den uttryckte något. Fara. Psykopati. Xerxes suckade mentalt. "Why is it always me who gets to meet the ones with no signs of intelligence..." Nonchalant slickade Xerxes sig i mungipan, ännu inne i hans egna tankar.

"Du förstör min skog. Du skrämmer mina undersåtar. Hur skall ni gottgöra mig Smutsblod? Allt har sitt pris." Xerxes svarade ännu inte hanen utan la bara huvudet på sne en kort stund innan han sedan rätade på det. Hanen verkade inte som den men empati men ändå brydde han sig om skogen vilket var ett tecken på empati trots allt, eller gjorde främlingen bara det för att se Xerxes, som var dominant själv, gå ner på knän med svansen mellan benen. Det var något som Xerxes aldrig skulle göra, och absolut ingen som kallade hans ras smutsblod, vilket främlingen kallat honom. Nej, istället vred han långsamt på huvudet, ända tills hornen ännu en gång tog tag i en gren. Grenen knäcktes och ljudet ekade mellan träden. Långsamt rätade han på huvudet. Grenarna och löven hängde från de stora hornen. I en minut höll han den andras blick, såg in i dess ögon med en kall och nonchalant blick, oberörd. Utan förvarning skakade han på huvudet och lät grenarna och löven flyga iväg runt Xerxes. Var grenarna hamnade brydde Xerxes sig inte om. Efter grenarna försvunnit från hans magnifika horn höll han främlingens blick ännu en gång innan han vandrade förbi honom med svansen höjd i en båge likt en hästs, ytterst nära främlingens kropp. Så nära att hårstråna ströks mot varandra. Ännu hade Xerxes inte sagt något.