D E M E T R I

Demetri. En varg född för över 500 år sedan, numera dömd till att vandra bland det levande som ett evigt straff. Född till vren men dömd till att förbli en vampyr. Den här varelsen viker inte undan för någon, han vet vad han vill ha och får det för det mesta. Han anser ingen vara värd hans uppmärksamhet och ser ner på sina offer, han visar dem inte ens respekt eller nåd. Alla vargar är hans offer. Då det kommer till vampyrer ogillar han dem så länge det inte han själv som skapat dem. Dock betyder det inte att han gillar sina egna slavar heller, utan ser dem endast som skräp. Demetri är även enormt självisk och allt som for ur dennes mun är för det mesta lögner, enbart för att locka till sig nya offer. Men trots denna hemska fasad kan han uppfattas som vänlig eller mystiskt vid ett första möte, men det är bara en lek för honom. Ett sätt att få tillit ifrån den andre för att sen sätta igång sin jakt. Han är en jägare och slutar inte sin jakt först den utvalde faller död.

K O R T    H I S T O R I A

Den här vampyren besökte Numoori först på 300-700 talet då det var landets mest mörka tider. Han stannade i några år med sitt slavfölje men begav sig senare av igen för att återigen komma tillbaka till landet.
Den här gånge för att stanna.

K R A F T E R

Han har inte längre sina vanliga krafter som han en gång i tiden hade. Istället har dom ersätts utav psykiska samt mentala. Med hans nuvarande krafter kan han höra andras tankar, samt tala till dem via sinnet. han kan även blockera andra vargar ifrån att läsa hans egna tankar.
Hans mentala krafter gör även att han kan bygga falska minnen hos sina offer, visa dem bildspel som egentligen aldrig existerat. Han är även onaturligt snabb, har ett sjukt skarpt luktsinne och perfekt syn - precis som alla andra vampyrvargar.

 

T I D E N   B A K O M   H E L V E T E T    O C H    D E S S    B Ö R J A N

Det började inte här, utan i ett helt annat land för över 100 år sen - ingen vet exakt när. Demetri har inte alltid vart den han är idag, för det finns ju ingen som föds till vampyr, utan vampyrer skapar varandra. Innan denna hjärtlösa själ var han inte mindre lik någon annan, en ståtlig vren i en flock. Ifrån att vara en utmärkt jägare till beta. Han var starkt respekterad inom flocken och fann sin sanna kärlek i en redan ung ålder, trots att hon tillhörde dom med lägre rank, de som tidigare varit utstötta. Vashti, nu ett allt mer bortglömt namn.
Demetri höll ständigt ihop med tiken och vakade över henne likt en hök och så fort någon försökte sig på henne fanns han där. Hon var verkligen orsaken till livet, hon var hans hjärta, och därefter skaffade de sig 5 friska valpar som Vashti själv var tvungen att fostra - med tanken på att Demetri var tvungen att hålla sin position inom flocken. Allt rullade på som vanligt, men sen var det en natt då han höll vakt som en helt ny och främmande doft kom som ett slag. Eftersom deras flock låg så avskilt kom det ofta som en chock då andra vargar tog sig hit. Vem va så dum att gå emot en hel flock? Instinkterna bad honom backa, men hans nyfikenhet ledde honom rakt i fällan.

Genom att följa den främmande doften en hel kväll hade månen till slut placerats mitt på den svarta natthimlen och det enda som nu kunde höras va vindarnas viskande varningar, och innan han visste bättre stod nu en mycket större, smalare varg framför honom med ett brett flin. Vargen talade till honom men han kunde inte uppfatta orden, bara se munnen röra sig och inom ett par sekunder hade denne tagit sig fram på ett onaturligt sätt för att sen hugga rakt emot Demetri. Dock fick sig denna varg en fight, en som nästan aldrig verkade få sig ett slut. En röd färg fyllde snabbt gräset och kämpandes lungor ekade genom natten. Främligen skrattade, sade något om att detta inte var nått han hade räknat med, han började tala i gåtor.. Sade saker som Demetri inte förstod nått utav och det var precis då han kände hur luften tog slut och att någon slöt sina käftar om hans strupe, tröck till, och sen var han ett levande bevis på att giftet faktiskt kände, han kunde verkligen känna smärtan efter att giftet långsamt spred sig genom hans blod. Dom hade vart två och han hade inte blivit varnad.. Sakta stängdes hans silverfärgade ögon och de sista tankarna gav han bort till sin älskade.

Men han var inte död, för lika snabbt vaknade han. Nu var solen nästan uppe på himlen, endast ett fåtal strålar ifrån solen brände hans ben. Va vad det som hade hänt?
Kvällen direkt efter kom främlingen tillbaka, vampyren, han talade fortfarande på ett underligt sätt men gjorde det klart för Demetri att detta va hans nya flock och att han skulle tjäna dom, han va deras nya slav. Förvirrad över allt valde han att inget säga, han bad inte ens om att få se sin älskade igen för han ville inte blanda in henne i det hela. Dock hade vampyrena något annat i tanken, de stormade flocken under natten och Demetri kunde bara stå och se på hur en efter en långsamt gick till en plågsam död, men när dom sen försökte ge sig på hans älskade röck han in.

Det bröt återigen upp ett stort slagsmål men nu verkade det som om Demetri fått nya krafter ifrån ingestans. En efter en slet han i stycke, borrade fast sina käftar i för att sen slänga bort likt skräp. Han va inte sig själv, snarare så att han njöt utav striden.. vinsten. Men även om han nu vunnit kunde han inte stanna, men innan han hann ge sig av hade hans älskade kommit fram och sagt att hon skulle följa honom och det gjorde hon. Dom lämnade allt gammalt bakom sig och skulle skapa ett nytt liv tillsammans. Det flesta utav deras avkommor va döda, några kom undan..

Tillsammans vandrade dom under nätterna men hade pauser under dagarna, och allt svagare blev Demetri i brist på vargblod. Vashti förstod det och erbjöd sig söka efter en varg, men han vägrade, vägrade bli en sådan bisarr varg att han skulle äta utav sina egna, han skulle minsann kunna klara sig på andra djur. Det höll i cirka 2 månader innan hans hjärna kopplades ur, han hade svårt att kontrollera sitt humör och röt ofta åt sin älskade, anklagade henne över det mesta och lät henne aldrig ta till ord. Hon var även snart tvungen att börja be om tillstånd innan hon talade, och hon fick absolut inte tala till någon annan. Han skulle va centrum, hon blev hans fånge.

Efter 3 månader började han sen jaga andra vargar och dricka dess blod, och denna gången njöt han och verkligen trivdes att känna den makt han nu hade fått. Även om han förlorat vindens krafter. Dock var det endast en sak som störde honom, att han hade börjat höra Vashti's tankar, och dom va inte direkt så önskade ifrån hans sida. Hennes tankar ekande i hans huvud och han låg hela tiden vaken under morgonen i skyddet inne i grotton och bara väntade på det som tiken snart skulle göra.

Hon hann inte mer än att resa sig upp innan Demetri själv for upp och högg efter henne. "Vad håller du på med!?" Hennes mörka blick såg osäkert in i hannens och han kunde nästan höra hur hon började skaka. "Varför lämnar du mig?" "Lämnar dig? Älskade, det skulle jag aldrig göra." "Ljug inte för mig." Tystnaden uppstod mellan dom båda innan Demetri drog på sig ett brett flin så det vassa tänderna blottades. "...För jag kan höra dina tankar." Tiken tog fart och hade planer på att fly ut ifrån grottan, men Demetri va snabbare. I ett dödligt hugg greppade han tag om tikens nacke för att dra tillbaka henne så att det verkligen knakade då tänderna fick sitt grepp. Inom några få sekunder var hon död, och just då brydde han sig inte utan drack enbart hennes blod och njöt - men när kvällen kom drog den även med sig ångesten och hatet emot hannen sjäv blev bara större .

Genom att ha lärt sig att vända all sin hat emot sig själv , till alla andra , så har han blivit en hjärtlös själ - vandrande död som inte alls hör hemma i denna värld. Han samlade även på sig nya vampyrer på vägen, endasr för att få känna makten i att bestämma och kunna strya andras liv.