Värmen. Törsten. Elden.
Det kändes som om någon andades eld på honom när vinden slog mot hans kropp. Sanden fastande i hans långa päls som för länge sedan trasslat ihop sig. Sanden under hans rosa trampdynor brände något förfärligt. Det var som att gå på lava. Det hade varit värre förut, då hans nerver inte var sönder brända.
Hans kropp brann. Han var ett med elden. Elden styrde honom. Förstörde han kropp. Åt honom. Elden var öknen. Elden var solen. Cry blev ett med öknen, kanske skulle han snart bli lika död och tyst som den. Drakvargen kanske skulle bli död och tyst fast levande.
Tungan hade liksom dragit ihop sig i munnen och kändes som sandpapper. Hans kropp gav inte ifrån sig svett längre. Trots att han för länge sedan slutat leta efter vatten var törsten fortfarande kvar, men det kändes som om den började domna bort. Varje gång han såg ett döende djur gick han bara förbi dess panikslagna blick. Det var som om hans instinkter försvunnit och han blivit en zombie, vars enda riktning, enda mål, var mot öst.
Trots värmen som plågade honom kände han sig så fri. Den psykiska smärtan han hade haft kunde han inte känna för att han var så upptagen med att känna hur solen brände bort hans hud. Han log, stort, visade tänderna. Hans ögon tittade rakt fram, tomt. Han såg ut som han var påväg att bli sinnessjuk. "Ha." Sa hanen lågt till sig själv. "Var jag än är..." Började han lågt samtidigt som han ögon fylldes av tårar. "Så är jag i smärta." Tårarna började rinna. Hans leende förblev lika förstelnat.
Sanden blev torrt gräs, till slut. Framför honom gick stora och små djur; elefanter och antiloper. Vattnet blänkte i solen. Hanen fortsatte gå, gråtandes och med ett leende.
[ 
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
Rubrik: Distressing. (Ensamroll) 