Rosie Q hade gått igenom en lång och grotesk förändring. Tanken hade varit att ta sig till Silverpile, vilket han försökt göra för ett bra tag sedan nu, och den snabbaste vägen gick genom Ken-Yak. Det var enda vägen han kom ihåg att Duva nämnt. Ur Ken-Yak skulle Rosie Q aldrig irra ifrån. Någonstans under dag två i området - vars mark han redan från början varit skeptiskt men envist inställd till att beträda - hände det som han aldrig riktigt väntat sig. Han var liten, snabb på vingen, men tydligen inte tillräckligt snabb. Någonstans på vägen stötte han på en hemskt ful, vidrig, ruttnande och illaluktande främling. Något Rosie Q aldrig sett förut. Han hade inte lyssnat på Virel som sagt att Ken-Yak var farligt, han hade helt glömt bort att något konstigt väntade i den stilla, smutsiga luften. Han hade tagit till vingen, lyckats skaka sig loss från greppet zombien tagit om hans högra, bakre tass - men då fanns det naturligtvis ingen återvändo. 

Tiden gick. Han insjuknade. Först förstod han inte vad som hände. Smärtan var olidlig. Snart insåg han att han förändrats till något oigenkännbart. Likmaskar började ohämmat förtära hans kropp efter hans hjärta slutat slå. När han på nytt reste sig, som en ny individ, en själlös individ - så började hans kropp på riktigt ätas upp. Hans vackra, färgstarka vingar vittrade bort, de förmultnade. En dag var hans kropp sönderfallen till den punkt där hans ben inte bar, och tarmarna tappats på vägen, sakta lämnade han kroppsdelar på sin vandring utan mål. Han hade inga tankar i sin multnande hjärna, inga känslor och ingen smärta. Han gick under i ett skick som man förhoppningsvis aldrig själv behöver se någon i. Han, som blivit en skugga av sig själv, föll sönder ganska bokstavligt. Det blev sista kapitlet i silannins sagobok. 

[Ful bild kan ses här ur Rosie Q:s mellanskede i zombietillståndet, på egen risk. Svara inte på detta inlägg förresten.]