Hanen fnös lågmält. Så ignorant ... hennes ungdom var ingen ursäkt för det.
Han hade varit tolv då han började söka en större världsbild och mera kunskap.
Skulle han betett sig så här när han sökt upp Key .. Temeraire kunde knappt låta bli att skratta vid tanken, men kontrollerat behöll han ansiktet slätt, uttryckslöst.
"Man kan lära sig av precis allt, Mikayo. Denna kraft är till för dig, och för ingen annan - jag kan hjälpa dig med den, men det är du som måste förstå och lära dig av den."
Han gjorde inget annat än fortsatte blicka in i den unga honans klara ögon.
"Jag kan inte veta hur din kraft fungerar till fullo. Det kan ingen utom du veta. Det är du som måste ta reda på vad du vill veta - jag tänker inte servera svar på silverbricka åt en ignorant yngling bara för att hon har en kraft som är av intresse för mig."
Väste den ormlike hanen, och hans svans knyckte till som om den tänkte snärta genom luften igen, men han hejdade den.

Mikayo stirrade på hanen och de kalla blå ögonen smalnade av likt en katts puppiller i för mycket solljus. Hon väste nästan, precis som han, men höll tyst. Hon visste inte vad det var med henne, men hon hade märkt tydligt hur hon lätt förändras i olika vargars sällskap. Som om deras sinnen påverkar henne på olika sätt, ständigt. Hon drog bak öronen och höjde huvudet, men hon lyssnade fortfarande på vad han sa. Hon vände sedan blicken bort ifrån honom, funderade och hon kunde inte tänka när hon såg in i de där förtrollande gift gröna ögonen. Hon hade aldrig sett något liknande tidigare. Hon drog tankarna ur huvudet och konsentrerade sig på sitt egna i stället samtidigt som orden smälte in.
- Med andra ord kan du inte hjälpa mig..
Sa hon och ett rått, elakt flin trädde upp över henne läppar och de lömska, rävlika utseendet trädde fram åter igen. Hon stälde sig upp, svängde till med svansarna och vände en skarp, örn liknande blick emot honom. Han väckte något elakt, vildsint inom henne. Som om hon tog en del av hans inre, den inre del som han tydligt höll i kontroll för stunden. Hon höjde ena ögonbrynet och fnös sedan. Kanske borde hon lämna platsen? Gå ifrån honom? Nej, det hon gjorde var att trigga honom. Hon ville veta vilka gränser han hade. För stunden var kraften inte hennes största intresse, nej det var han.
- Min kraft lär jag mig om när jag hittar den riktiga anledningen som hindrar mig att använda den..S
a hon sedan, för visst, visste hon mer om det hela än vad hon visade för honom. Hon spelade sina spel, att leka okunnig var enkelt. Hon hade tagit reda på så mycket som möjligt under sin tid då hon vandrat omkring i Numoori. Hon hade funnit vargar som visste en del om det hela. Som Dislo. Det var också han som fått henne att utnyttja kraften för första gången. Han var en god vän, eller något i närheten av det i alla fall. Ändå spelade han inte någon större roll för henne, för allt i hennes liv kretsade omkring just henne själv. Egoistisk och elak på sitt egna vis, det är vad hon är eller har blivit.