(Detta är ett roll från förra sidan som vi fortsätter med nu.

Han såg på henne och log vänligt vagt men vänligt då hon uttalade orden och nickade. De kändes bra att ha henne i flocken och han hade en känsla av att han skulle trivas bra i denna flocken bara den växte sig lite starkare. Han svepte mjukt med svansen och de isande blå kalla ögonen mötte hennes violetta klara ögon och trotts den kyla hans blick utstrålade kunde man även ana en värme i dom nu. Han lade huvudet på sned och betraktade henne tyst. Kluven över de han kände för henne och över hur starkt han börjat känna på kort tid. "Violet" Började han men sedan tystnade han igen.

Hon släpper honom inte med blicken denna gången. Möter de isande blå ögonen. De är faktiskt vackra. Ett litet omedvetet leende letar sig fram på hennes läppar. Hon var inte säker på vad hon kände. Kanske försökte hon förneka det hela. Men det är något som växer inom henne. Känslor hon inte känt på mycket länge och som faktiskt skrämmer henne. För hon vågar inte tillåta sig att känna något. Inte efter det som hände förra gången.
Öronen klipper till och leendet bleknar sakta när Tocho uttalar hennes namn. Öronen spetsas framåt.
"Vad är det?" Frågar hon honom och tippar huvudet lätt på sne så att hon ser åter in i de isande blå för att Tocho lade huvudet på sne. Svanstippen guppar till vid hennes tassar. Öronen lägger sig för en stund osäkert mot nacken. Men hon tvingar dem att spetsas igen. Hon väntar tyst på vad det kan vara han vill säga. Eller så kände han bara för att uttala hennes namn helt enkelt. Men det vore lite skumt.

Tocho såg på henne en stund, sade först inget utan bara mötte hennes violetta blick. Sedan klippte han med den tofsprydda öronen men vek inte undan med blicken. "Jag är glad att jag träffade dig" Sade han helt enkelt sedan. Det var sant. Han var glad att han mött henne och att han börjat lära känna henne även om de var lite skrämmande att känna så som han gjorde. Ovana känslor som fick honom att fundera på saker han aldrig ens tänkt på förut. Då han mötte hennes blick var de som om något inom honom brast och en varm känsla spred sig. Han ville skydda henne, vara nära henne. Han ville ge henne de liv hon ville ha även om han ännu inte visste vad hon ville. "Du ska veta att jag inte bara är din ledare, jag är din vän och jag kommer finnas här som din vän så länge du vill det" Vän och mer därtill tänkte han stilla i sitt huvud.

Hon blir glad över hans ord. Att han är glad över att ha träffat henne. De orden har hon inte hört på länge. Inte med en sådan äkta ton. För det känns äkta. Öronen klipper åter till på hennes svarta huvud när hanen åter talar. Glädjen sprider sig till en närmast löjlig nivå men hon döljer det bra. Leendet ligger dock kvar på hennes läppar. Och nog kan man skymta mer värme i hennes blick.
"Och jag finns här så länge du vill det, min vän". Säger hon och lutar sig försiktigt fram mot honom. Hon det känns som att hon inte styr sin egen kropp. Men hon har faktiskt inget emot det hon nu håller på att göra. Tocho är så mycket större än henne. Hade hon varit lite större hade hon nog kunnat trycka sin nos mot hans. Istället smeker hon mjukt pälsen på hans hals. Detta är något hon aldrig skulle få för sig att göra. Men ändå gör hon det. Sakta drar hon tillbaka huvudet och ser lite oskyldigt på Tocho. Kanske han inte alls uppskattade det där.

Han blir glad då hon besvarar hans *känslor*. Han log mot henne men då hon sedan flyttade sig närmare och rörde med nosen vid hans päls på halsen så blev han stel. Detta var en beröring han inte alls var vad vid och först blev han förvånad men snart slappnade han av lite och han gillade hennes lätta beröring. Han log vagt men vänligt mot henne och sänkte nosen mot henne och lät den lätt och försiktigt röra vid hennes kind. Han kände den silkeslena? svarta pälsen på hennes kind mot hans nos. De tofsprydda öronen klippte till innan han drog undan huvudet. Oförmögen att säga något just nu.

Den första stelheten hos Tocho vid hennes beröring fick henne först att ångra det hon gjort. Såklart han inte ser på henne på det sättet. Hon är inte ens säker på hon hon vill att han ska se henne på det sättet. Men en röst inom henne säger åt henne att det är så det ska vara. Och hon vet om att hon vill det. Kanske hon har fått en andra chans att göra allt rätt. Att inte spela på någon annans känslor utan att även hon känner likadant.
När Tocho sen sänker sitt huvud och med nosen smeker hennes kind mjuknar Violet. Känslan som sprider sig känns så bra. Men hon vågar inte förstöra stunden genom att säga något. Hon vet inte ens vad hon ska säga. Så hon sitter tyst kvar och ser in i de där vackra isblå ögonen.

Han iakttog hennes reaktion då han rörde vid henne och hon verkade ta det bra så han log mot henne. Hon sade inget och han sade inget utan såg bara på henne och kände vinden smeka deras svarta pälsar. Hörde vinden susa i trädens lövverk. Allt var bara så fridfullt på nått sätt och han kom på sig själv att han önskade att denna stunden inte skulle ta slut. Han mötte hennes blick en lång stund innan han åter igen lät nosen lätt röra henne på kunden sedan nafsade han henne mjukt vid örat innan han drog sig undan lite och åter tittade på henne, undrade djupt inom sig vad som höll på att hända.

Hon lyssnar till vindens sång med löven i trädens kronor som höjer sig likt ett tak över dem. Platsen är underbar. Ett perfekt hem. Och sällskapen känns bara så rätt. Hon kan inte sluta se in i de där isande blå ögonen som istället för kyla skänker henne en förunderlig värme som sprider sig i hennes kropp. Åter rör han vid henne. Nafsar henne lätt i örat. Öronen klipper till på hennes huvud och hon lutar sig lätt fram mot honom igen. Snusar för en stund i pälsen på hans hals. Smeker den med sin nos. Hon kommer på sig själv med att vilja vara nära honom alltid. Hon drar försiktigt tillbaka huvudet. Förvånas över smärtan i brösten över mellanrummet emellan dem. Hon vill inte känna så här. Det är fel. Det är rätt. Hon vill inte känna något annat. På utsidan syns inget av det hon brottas med på insidan. Hon ser in i hans ögon igen. Är hon förlorad?

Han möter hennes intensiva blick och försöker förstå sig på denna hona som väcker så underliga känslor inom honom. Han känner något som han inte känt förut. Han hade visserligen aldrig känt nått för nån tik på så vis så han kunde inte jämföra de han känner nu med nått. Han ser på henne och ler och då hon rör vid honom igen så ilar de i kroppen på honom. Då hon slutar så är han nästan på väg att sätta sig tätt bredvid henne för de känns som om minsta lilla mellanrum mellan dom är som en hel avgrund men han sitter kvar. Osäker på om de vore rätt. Osäker på allt. Så kluven men utåt visar han inte det. Ler bara mot henne och möter lugnt hennes blick.

Varför gör det så ont? Det känns som att hon slits åt två håll. Eller är det det? Nej, det gör ont för att hon sitter så nära honom, men ändå känns det som att han är så långt borta. Hon vill flytta sig närmare honom. Men samtidigt vill hon inte verka vara den lilla svaga individen som söker skydd hos någon annan. Hon kan klara sig bra själv. Hon behöver ingen alls. Men innerst inne vet hon att hon inte vill vara ensam. Hon vill inte stå utanför och se in på alla andra. Hon vill vara där. Hon har smakat på det livet förut. Det kändes bra. Även om det till en början bara var en lek. Men den här gången är det ingen lek. Hon har fallit. Det är ett faktum. Men hon vågar inte riktigt erkänna det för sig själv. Kanske är hon rädd för att andra ska se ner på henne som de alltid har gjort. Hon har försökt bevisa att ensam är stark. Men om sanningen ska fram så är hon inte så stark när hon är ensam. Hon bara gömmer sig själv från allt som hon vill ha. Men vad vill hon ha då? Nej, det är inte rätt sätt att beskriva det. Varför ska det vara så komplicerat?

Sliten åt två håll, dels var han ung och oerfaren då de gällde tikar. Han hade aldrig haft nått intresse av tikar förut. Mest sett dom som svaga patetiska individer men Violet hade ändrat det och han började inse att han inte ville vara utan henne. Han ville INTE se henne med andra hanar. Bara tanken fick det att koka inom honom och han fick skaka lite på huvudet för att släppa dom tankarna. Han såg på henne och lade huvudet lite på sned. Log mot henne då an såg hennes vackra uppenbarelse. Så mörk i pälsen med så tydligt violetta ögon, så intensiva ögon och så hade han sett att hon inte var någon svag liten tik utan hon hade varit till stor hjälp vid jakten. Hon hade bevisat sig värdig en plats i flcoken. Var hon då även värdig att bli mer för honom? Jo de var inte ens en fråga för honom längre. Hon var mer än värdig och att han ens tänkte i dom banorna visade hur han kände. Han insåg att det var det han ville. Han ville dela flocken med henne. Ville ha henne nära. ville ha henne och han ville vara hennes. Hur hon än valde skulle han inte kunna vara med någon annan även om hon valde att gå sin väg.

(Hehe delvis är de hennes kraft som påverkar honom ;-P)

Hon kan inte sluta se på honom. Snart borde någon av dem öppna mun. Annars vore det bara fånigt. Men det får gärna vara fånigt ett tag till. Även om det känns både rätt och väldigt udda att bara sitta där och se på varandra. Hon vill veta vad det är som rör sig i hanens huvud. Hon undrar om det han känner är äkta, eller om det bara beror på något som kommer från henne. Hon är på ett sätt medveten om vad hon gör med hanar. Vad hon kan få dem att känna. Hon vill inte att Tocho ska vara som den förra hanen hon var med. Hon vill inte göra så mot honom. Men hon är inte så medveten om sin kraft att hon kan kontrollera den och till och med stänga av den. Det går inte. Hon vet inte vad hon ska göra. Lite sorgsen känner hon sig över detta. Men hon visar fortfarande inget sådant på utsidan.

[hihi. Det är sött i alla fall. <3 Violet's känslor är äkta. Men hon är förvirrad. :P]

Han börjar känna sig lite fånig att bara titta på henne och lite rastlös. Kanske skulle de göra nått mer än bara sitta och titta på varandra. Han ville så gärna säga som han kände men han hade inte riktigt de modet. Det rycker lite i hans svans och han reser sig upp. Buffar henne mjukt på sidan av halsen. "Kom med" Sade han med en mjuk stämma. Han började ta sig ner från stenen och såg bak mot henne för att se till att hon hängde med. Han hade ingen aning om vart han skulle ta henne. Kanske bara gå runt och se vart de hela ledde.

Han avbryter den kompakta tystnaden som lagt sig mellan dem. Och hon känner sig lite tacksam för de. För själv kunde hon inte riktigt tänka klart för att komma på något tillräckligt smart att säga. Han reser sig och ger henne en puff på halsen. Violet reser sig även hon och hoppar därefter ner från stenen de suttit på och följer efter Tocho. Både nyfiken och lite misstänksam på vart det är han vill att hon ska följa honom. Hon vågar inte tänka på något alls. Hon följer tyst efter honom. Ler lätt när han ser på henne.
Hon håller sig vid hans sida men inte för nära. Men heller inte för långt bort. Och heller inte för långt fram. Det är han som leder. Hon följer honom. Det är en känsla som hon gillar faktiskt. Att följa honom.

Han ser att hon följer med men hon håller sig inte för nära och går lite bakom honom. Han är trotts allt ledaren även om de känns lite skumt att hon ska följa honom. Han ville dela det med henne men ändå inte. Känslorna stred inom honom, förnuftet sa en sak, hjärtat ett annat och så vidare. Han går lite planlöst mellan träden och sneglar då och då på henne. Ler mot henne och sveper mjukt med svansen. Han vet inte vad han ska säga. Han går bara och njuter av sällskapet och skogens lugn.

Hon undrar vart de är på väg. Om det är på väg till någon särskild plats eller om de bara går. Inget henne emot. Det är skönt att röra på benen efter att ha suttit stilla så länge. Hon ser på honom då och då när han ser på henne. Besvarar hans leende ansikte.
"Ska vi någonstans?" Hon förbannar sig själv så fort orden har lämnat hennes läppar. Varför skulle hon fråga för? Vinden sveper i hennes päls. Sprider den luktlösa osynliga doft som hennes kropp utsöndrar. Även om hon är omedveten om just det vill hon kunna göra någonting åt det. Hon vågar inte lita på sina känslor om hon inte vet att Tocho's känslor är likadana. Om de är äkta. Det är de väl inte. Det är bara hon som får honom att känna sådär. Inte hon personligen utan något som kommer från henne. Om hon ändå visste vad det var. Om hon ändå kunde ta reda på om han känner som hon gör. Om det inte bara är något som påverkar honom. Nej, hon vågar inte känna något alls. Hon vill inte bli skadad igen. Smärtan vill hon inte genomlida igen. Hon är nöjd bara hon får följa honom.

Han gick en bit under tystnad och sedan såg han på henne. Han stannade upp och mötte hennes violetta blick. "Nej jag har inget mål just nu, kände bara för att röra på mig och det är trevligt att ha sällskap" Han såg lugnt på henne med de isande blå ögonen och log vänligt. "Du kanske har någon stans dit du vill gå?" Han vände blicken mot himlen. Solen hade börjat närma sig slutet på sin bana för dagen och snart skulle natten vara över dom. Man kunde ana hur fukten och den svalare nattluften letade sig in mellan träden. Kanske borde de återvända till hjorden de fällde och äta sig mätta och sedan återvända till lyorna men han ville inte bossa för mycket över henne. Han gilalde inte att bossa över henne hade han upptäckt.

Hon ser på honom. Nickar lätt. Hon förstår. Och även hon uppskattar sällskapet mycket.
Sen skakar hon lätt på huvudet. Nej, hon har ingen stans hon vill gå till just nu.
Hon trivs där hon är just nu. En tanke som hon inte riktigt vet vad hon ska tycka om.
"Nej, jag har ingen särskild stans som kallar just nu". Svarar hon honom.
Den violetta blicken letar sig upp mellan trädtopparna mot himlen.
Hela dagen har snart gått. Det var länge sedan hon varit med någon annan
så här länge. Öronen klipper till på hennes huvud. Det rycker lätt i nosen.
Sen ser hon på Tocho igen.

Tocho ser på henne och nickar stilla då hon svarade och han lade huvudet lite på sned då hon höjer blciken mot trädtopparna. Han slogs än en gång av hur vacker hon var denna lilla tik. Han log mot henne och tog ett steg närmare henne och drog lätt med nosen igenom pälsen på hennes nacke. Han var väl inte riktigt beredd på sitt beteende men då han hade gjort det var de redan för sent. Han såg på henne med isande blå ögon, kalla till färgen men varma i blicken. Han svepte mjukt med svansen och betraktade henne stilla. det var åratal sedan han hade haft sällskap av en annan varg i mer än ett dygn. Han sade inget utan tittade bara lugnt på henne.

Hon står stilla när han stryker sin nos mot hennes nacke.
Hon är så obekant med fysisk kontakt numer. Det är en lustig
känsla som sprider sig i hennes kropp. En bra känsla.
Bara av att vara nära honom. Det är lustigt.

Hon ser på honom. Ler lätt. Vänligt. Varmt.
Så olikt henne. Eller så är det den hon är. Kanske är den hon
varit i alla år bara ett skådespel. En fasad. För att hon inte
vågade släppa någon nära. Men nu?
Vad hände nu. Hon kan inte komma på något att säga.
Vill inte låta fånig eller på något annat sätt nedvärderad i
hans ögon.

Hon vill inte se liten ut i hans ögon. Inte liten till storleken.
Det kan hon inte göra mycket åt. Men liten i allmänhet.
Den violetta blicken möter den isande blå.

Han ser på henne då han drar undan nosen och han möter de violetta ögonen. De kändes bra att vara nära, att röra vid henne. En känsla han aldrig upplevt förut. Han ler vänligt mot henne och lägger huvudet lite på sned. Vad avr det emd henne som fick honom att känna så här? Hur kunde hon påverka honom på ett sånt sätt? Han svepte mjukt emd svansne och lade huvudet på sned. Vad de än avr hon gjorde så kändes det bra för honom.

(HAr otrolig IT just nu)

Att bara stå och se på honom. Varför känns det så bra?
Som om allt annat i världen inte har någon betydelse.
Men hon vågar fortfarande inte komma fram till något.
Att bara följa känslan har aldrig varit smart. Hon måste
tänka. Måste tvinga hjärnan att tänka.

Hon skulle kunna berätta. Vad hon vet. Om kraften eller
vad det nu är. Något hon inte kan kontrollera. Men skulle
han då fortsätta se på henne på samma sätt? Kanske om
hon istället lyckades lära sig mer om vad det är. Lyckas
kontrollera det. Kanske till och med lära sig att stänga av
det. Om det går.

Då kanske kunde hon få reda på om det Tocho känner
är äkta. Men om det inte är han som känner då? Om det
inte är på riktigt. Vad gör hon då?

Inget av hennes förvirrade inre syns på utsidan. Hon ser
på honom som vanligt. Med ett lätt leende på läpparna ser
hon in i de där isande blå ögonen. Är hon förlorad?

Han möter hennes blick. Står bara där stilla och ser på henne. Känslan som stiger i kroppen på honom är förvirrande, den känns så bra men även farligt på nått sätt. Óvant. Allt han vill öra är att ara nära henne. Dela allt emd henne. Skulle han säga det högt? Skulle hon skratta åt honom om han sade vad han känner? Allt vae så svårt för honom nu. Åter sträcker han fram nosen och rör vid hennes lena svarta päls. Han tycker att allt med henne är underbart. Han låter nosen strycka henne över nacken ner mot manken innan han åter låter den leta sig uppåt och bakom ena örat. Mjukt nafsar han henne bakom ena örat. Ville se hennes reaktion. Ville förstå sig på sin egen reaktion på henne.

Hans beröring bränner. Det är faktiskt en känsla som känns bra.
En pulserande känsla som hon förut varit så rädd för. Men nu...
Han får det att kännas så bra. Han. Örat rycker till och ett fnitter
undslipper henne när han nafsar henne bakom örat. En reaktion
hon själv inte förväntat sig. En ovan reaktion.

Hon vänder på huvudet. Utan att tänka stryker hennes lilla skära
tunga över hans kind. Öronen lägger sig lite osäkert mot nacken när
hon ser på honom igen. Osäker på sig själv. På det här. Allt.
Det är så ovant. Men varför känns det så rätt.

Hon måste skärpa sig. Hon kan inte hålla på så här. Men det går inte
Det är som att kroppen och sinnet har ställt in sig på att det ska vara
så här nu. Just för att det känns så bra. Kan hon verkligen tillåta sig
det här. Är hon verkligen värd det?

Han ler lite då hon fnittrar så ött efter hans lilla nafsning men sedan då hon vänder på huvudet och plötsligt känner han hennes tunga mot hans kind. Aldrig hade han blivit slickad på kinden av någon annan än hans mor då han avr väldigt liten så denna känsla som han får nu är helt ny för honom. Dock var de en känsla han verkligen gillade och han log mot henne. Han levde just nu bara i nuet. Tänkte inte på något annat än vad som hände där och då. Inga tankar på om detta var rätt eller fel. Inga tankar på att de kunde vara något konstigt med detta utan allt han tänkte nu var att de kändes bra, de kändes rätt. Han sänkte huvudet mot henne och återgäldade slocken på kinden. Öronen klippte på hans huvud då vinden fick löven att prassla ovanför dom.