Hon hade nog förväntat sig ett hugg eller något. Det är vad hon brukar förvänta sig. Det är vad hon brukar få för det mesta. Förr i alla fall. Innan hon blev starkare. Men när han ger henne en slick på kinden hoppar hjärtat över ett slag. Det börjar värka på ett underligt vis. Hon kan inte förklara vad det är som sker. Eller vad det här hon håller på med. Men hon kan inte tänka sig något annat just nu. Hon vill inte försöka ta kontrollen för då skulle hon förmodligen häva ur sig någon dräpande kommentar. Och det vill hon inte ska ske. Hon vill inte råka såra honom eller på annat sätt få honom att ogilla henne. För faktiskt... Hon kommer på sig själv med att verkligen vilja ha hans gillande. Hon vill stå vid han sida. Stötta honom genom allt som sker. För en gång skull tänker hon inte på sig själv.

Tocho märker av den lilla förändringen i tiken då han skulle ge henne slicken på kinden. Han förstod hur hon reagerade och visade inget om det. Först nu insåg han att han inte visste mycket alls om denna tik. Inte mycket om hennes bakgrund eller hur hon planerade inför framtiden. Även om detta gnagde i honom så sköt han dessa tankar åt sidan. Han sänkte åter huvudet mot henne och drog med den svarta nosen igenom hennes mjuka svarta päls på sidan av halsen. Kvällen öll på att sänka sig över skogen och han insåg att han hade spenderat ett dygn tillsammans med denna tik och han ville inte lmna hennes sida. "Det är länge sedan jag umgåtts med någon i mer än några timmar" Han log svagt då han talade. "Du är den första som jag inte vill lämna" Han sade detta ärligt. Hur hon upfattade orden var upp till henne.

Hans beröring får hennes skinn att längta efter nästa eröring. Som om det känns tomt och ensamt om han inte rör vid henne. Hans nos som dras genom hennes svarta päls. Hon vill inte vara ensam längre. Och hennes hjärna och hjärta vill inte vara med någon annan än honom. Hon förstår sig inte på sig själv. Allt brukade vara en lek förr. Men denna gång är det på allvar. I alla fall för henne. Vad har hon dragit in sig själv i egentligen?
Hans ord. De värmer inom henne. Sen sista meningen han yttrar. Hon känner likadant. Hon vill inte lämna honom. Hon ser på honom. Ser in i de där isande blå ögon som istället för kyla sprider värme i hennes kropp. Hon ler mot honom. Ett varmt och ärligt leende. Inte falskt och kyligt som det borde vara. Hon borde hålla sig borta. Borde se till att han håller sig borta. Men hon vill inte. Kan inte.
"Samma här". Säger hon åt det första han säger. För det var länge sedan hon umgåtts med någon alls i mer än bara den korta tid det tar att föra ett samtal.
"Jag känner likadant". Säger hon utan att släppa honom med blicken. Hon ser fortfarande in i se isande blå ögonen.

Tocho möter hennes intensiva violetta ögon och han viker inte med blicken. Då hon först talar så nickar han lite kort men sedan då hon säger att hon känner lika som honom undrar han om hon verkligen gör det eller om hon bara säger så för att. På något sätt trodde han ändå att hon menade det oh det fick det att pirra i kroppen. En känsla spred sig inom honom som han aldrig upplevt och han släppte efter för den känslan. Lät den ta över bode hjärta och hjärna och låte den styra honom. Han log varmt mot henne och lät åter nosen röra lätt vid henne. "Jag komemr finnas här för dig Violett oavett vad som händer. Du kommer alltid ha en plats vid min sida" Hur hon tolkade de där sista vad upp till henne men han skulle inte vilja ha någon annan än henne vid sin sida.

(Naww... Gulliga dom är ;-) )

[Gråter. T_T De är så söta. <3]

Hon ser på honom. En suck undslipper henne när han rör vid henne igen. En ofrivillig men ändå nöjd suck. Ingen negativ suck. Hans ord gick det att suddas framför ögonen en stund. En sådan där handfallen känsla som man varken kan eller vill göra någonting åt. Det är en härlig känsla. Underbar kanske till och med. Hon vill inte vika undan blicken. Stirrar rakt in i hans isande blå ögon. De är så vackra. Hon flyttar sig lite närmare honom. Lite så att mellanrummet dem emellan blir mindre. Hon behöver knappt sträcka på halsen nu för att dra med nosen genom pälsen på hans bog och hals.
"Jag finns här så länge du vill ha mig vid din sida" Säger hon med en lugn, mjuk och ärlig röst. För det är sant inser hon. Att hon någonsin skulle yttra sådana ord hade hon aldrig kunnat drömma om.

Då den mindre tiken flyttar sig närmare och drar emd nosen igenom pälsen på hans bog och hals går de en rysning igenom honom, en rysning av välbehal för hennes beroring rör honom inte bara utan på utan även djupt inom honom. Han ler varmt mot henne och trotts den kalla färgen är hans ögon varma till blicken. Att hon vill finnas där gör honom lycklig och han ser helt plötsligt en mycket ljusare framtid framför sig med denna tik vid sin sida. Han sänker åter huvudet och låter än en gång den skära lite sträva tunan mjukt fara över hennes svarta kind. "Tack Violet" Två ord men så ärligt menade. Må så vara att detta är första gången han känner så här, de känns ändå helt rätt.

En lätt suck undslipper henne. En lätt utandning in i hans svarta päls när hans tunga åter smeker hennes kind. Hon andas in hans varma trygga doft och lutar sedan huvudet lätt på hans hals. Kanske hon ändå har längtat efter närhet så länge trots allt. Det hårda och kalla yttre hon alltid har uppvisat utåt kanske bara varit en fasad för att hon inte vill skada sig själv. Men att hennes hjärta alltid har skrikit efter närhet. Hon vet att det kan skada henne svårt om det här inte skulle fungera. Men kanske är hon ändå villig att ta risken. Ta den risken för att få känna sig lycklig med honom.

Han sitter stilla och låter nosen lätt strykas över hennes nacke och den svarta pälsen där innan han till slut reser sig upp och ser på henne med isande blå ögon. "Vi kanske skulle ta oss till lyorna, de är bekvämare än att spendera natten ute" Han anade att de skulle kunna regna och han var väl inte så där över förtjust i att sova ute i blötan. Dessutom så var tanken på att än en gång få dela lya med Violet rätt tilltalande även om e så bara skulle sova bredvid varandra eller kanske skulle de tala mer. Kanske skulle han få reda på mer om hennes bakgrund och kanske skulle han avslöja lite mer om sig själv. Han väntade på hennes rekation.

Lite kalt blir det i hela kroppen när han reser sig upp. Hon hade inte lagt så stor fokus på omgivningen. Det var bara han och hon i just den stunden som betydde något. Den violetta blicken söker sig upp mot himlen. Hon vill gärna vara under skydd om det börjar regna. Hon ser på Tocho och nickar samtidigt som hon reser sig upp.
"Det låter som en bra idé". Säger hon och ler varmt mot honom. Den svarta svansen sveper till bakom henne och öronen klipper till på hennes huvud. Hon står kvar och inväntar att han ska börja röra på sig.

Han såg på henne och ruskade smtt på sig innan han lät nosen lätt bffa på hennes bog innan han började gå. "Kom med" Sade han mjukt. Han började sedan gå mot lyorna och deras varma torra bäddar. Även om han inte hade gjort så himla myckt i dag så var ha ändå trött. Den inre strid som rasat inom honom hela dagen hade tagit på hans mentala krafter och han kände att han behövde vila. Han såg på Violet och log mjukt mot henne. Glad att ännu få vara i hennes sällskap.

Hans mjuka buff skickar ännu en varm känsla genom hennes kropp. Hon myser varje gång han rör vid henne. Vill alltid att han ska vara nära. Det är en underlig känsla. Han säger åt henne att komma med och hon följer honom. Hon vill följa honom. Hon skulle kunna följa honom till världens ände och tillbaka. Bara hon slipper skiljas från honom. Hon har fått andra att vilja vara med henne alltid. Detta är första gången det faktiskt hänt henne själv. En känsla hon inte vill motstrida alls. För hon gillar det faktiskt. Men samtidigt skrämmer det henne. Men den positiva känslan är starkast och det är den hon följer. Hon följer honom.

Tocho går mot lyorna och ser då och då på Violet och ler mjukt mot henne. Snart är de framme och han väljer ut en lya. "Efter damerna" Säger han vänligt och ler mot henne.

(Väldig IT och funderar på om vi ska avsluta detta roll nu)

Violet forsätter följa efter Tocho och ler sött mot honom när han säger Damerna först och hon traskar in i lyan. Väl där inne lägger sig sig ner och sveper svansen om kroppen och försöker ta så liten plats som möjligt. Det är något som sitter i sedan hon var liten. I den gamla flocken fick varken Violet och hennes mor göra mycket väsen av sig. Sen hade ju Violet lyckats snärja ledarhanen. Omedvetet men smickrad över uppvaktandet såklart. Och så gick det som hon gick. Hon ser på Tocho.

[hihi. Ja, kanske vore rätt bra att avsluta snart. Men det är ett gulligt roll. <3]

Tocho komemr med efter Violet och ser då hon kryper ihop i ett *hörn* av lyan. Själv lägger han sig bekvämt och ser på henne. Han klippte lite med öronen och såg på henne med isande blå ögon. "Ligger du bekvämt?" Han såg lugnt på henne och klippte med öronen. "Vill du inte komma närmare?"

(Haha ja gulligt ;-) men avsluta snart :-) )

Hon ville inte ta för stor plats. Ville först se vart han skulle lägga sig. Han lägger sig en bit ifrån henne. Lite besviken kan hon inte låta bli att känna sig. När han sedan ser på henne och talar rör hon lite på sig. Som för att göra det bekvämare för sig. Sen reser hon sig halvt och kryper närmare honom och rullar ihop sig som en boll och sveper svansen om kroppen igen. Svanstippen landar över nosen på henne och de violetta ögonen kikar på Tocho.
"Jag uppskattar ditt sällskap, Tocho". Säger hon med ett litet leende under svanstippen. Och hennes ord är ärliga. För hon uppskattar hans sällskap. Faktiskt är han den hon trivts mest med.

[Okey. :3]

[Antar att det här rollet är slut nu?? ]