Så. Här var han ännu. Vampyrernas jaktmarker.
Han visste inte om Amanita hörde till vampyrgruppen som strövade här. Det var ju trots allt inte henne han sökte. Ändå hade hans tankar strövat över till vampyrinnan som med vissa mått mätt faktiskt kunde räknas som hans kusin.
Det var hennes vittring på en svag vind han nu följde.
En vittring som snabbt blandades med blod. Det var vargblod, en doft han var bekant med och som han själv gärna smakade på. Men den borde inte hänga ihop med Amanita. Visst, hon hade haft hans blod i åtanke och suktat efter det under deras möte, tills hon märkte vrenen i honom, som tydligen gjorde hans blod oaptitligt för henne just då. Temeraire kunde inte låta bli att undra om den vrenen fanns kvar längre. Man såg spår av olika raser i honom, visst, men han hade förändrats så mycket. I hans blod och saliv rann honungsdoftande och -smakande gift, gift han misstänkte inte skulle ha någon inverkan på en vampyr. Han var helt och hållet sin egen. Han hade fått känslan av att hon var annorlunda, hans kusin. Kanske inte ville döda vargar och dricka deras blod. Någon anledning till det kunde han inte komma på. Men de hade trots allt annorlunda livsperspektiv, och det som mest band dem samman var blodet. Blod rinner tjockare än vatten, sägs det. Med hans mor hade det definitivt inte stämt. Här tycktes det kunna göra det.
Han skymtade henne, bara en skugga i hans synfält. På marken. Många vargar - de goda, säkerligen en stor del av dem - skulle kanske ha rusat fram för att se vad som var fel. Så idiotiska de kunde vara.
Det knyckte i den högreste unge vargens läppar. Det var länge sedan de synts sedan. Han hade inte varit mer än en tonåring då.
"Amanita .. ?"
Han höll rösten lågmäld. Öronen spetsade, och de närmast vackra, skarpa ansiktsdragen släta. Inget rubbade kontrollen. Fokusen.

Amanita låg stilla, blundade lätt och lyssnade. Han kom allt närmre och hon kände lukten av hans motbjudande vrenblod. Även om det endast var lite, så kände hon skillnaden på smaken genom bara ett ynka litet bett. Släkting eller inte, den tiden i hennes liv hade hon haft väldigt svårt att kontrollera sig. Hon trodde att hon hade lärt sigot dessa år, men ack nej. Hon var fortfarande fast i sin 15.åriga kropp. I princip hade hon varit helt färdig utvecklad vid den tiden, tackvare fadern som tränat henne länge och väl. Så hon var en stor varg, tackvare föräldrarnas blodslinjer. Både Ascar och Unknown var högresta bergsvargar, med Ascars skiftande päls. Hon bar en mörkae fm av faderns utseende. Hela kroppen i en svart blå torn med tvefärgade ögon, långa öron och en riktigt tjock man kring hals och extra mycket i nacken. Hon hade dock en extremt smäcker eller tja vacker kropp, vilket antagligen kom från Ascars släkt, i några led längre bak i tiden. Tankarna kom tillbaka. Temeraire. Kusin eller Halvsyskon? Vad skulle man kalla det. Hon visste att FrostCut var på ett sätt en del av Ascar, för hade inte Ascar funnits hade aldrig FrostCut skapats. Så man får se det som man vill egentligen.

Hanen talade plötsligt, även om hon både hört och kännt honom komma närmre. Hon spettsade ett av öronen då hans ord fortfarande hängde i luften, men ganska snabbt la hon det ner längs nacken igen, gömd i den blodfläckade manen. Ho såg der ut, mörk i själ som på utsidan för en gångskull. Ganska snart beslöt hon sig för att inte ignorera honom längre, det hade gått tillräckligt långtid. Kanske var han värd att veta allt? Hon öppnade plöttsligt de lysnade röda ögonen och höjde huvufrån d blodiga pölen hon låg i. Det droppade från hennes haka då hon vände huvudet stelt emot honom. Ett rått flin klädde plöttsligt hennes läppar. Sedan över gick det ena ögat i sin vanliga turkosa glans och flinet försvann. Hon var aldrig riktigt sig själv när hon var i sitt blodtörstiga stadie.
- Temeraire.. Vad gör du här?

Han andades i den situation där många med en häftig inandning skulle ha slutat. Bröstkorgen rörde sig långsamt, regelbundet, kontrollerat.
Åh, han kom ihåg de förvirrande intryck som virvlat i huvudet på honom under deras första möte. Han hade begrundat dem i dagar efteråt, fast han som den unge varg han då varit helst skulle ha ignorerat dem, låtit dem falla i glömska. Han hade bara ett problem, och det var att han inte glömde något. Ingenting. Någonsin.
Hon hade såklart inte förändrats. Hon var fast. För evigt.
Men han hade det, desto mer. Temeraire hade utvecklats. Blivit sig själv, istället för bara en blandning av sin mor och far. Såklart hade han belönats med några decimeter i höjd sedan deras senaste möte. Hans päls hade blivit längre på vissa ställen - kring bogen, nacken, skuldrorna. Svansen. De gröna tecknen var aningen blekare, och hans förr smutsvita päls hade blivit en bländande vit fäll, silkeslen att röra vid trots dess till synes stripiga och starka textur. Men det var ögonen, de som fångade alla, lysande av liv. Och de skarpa ansiktsdragen, utsökt dragna, som mejslade ur granit och putsade med pensel tills varje kant, varje strå blivit perfektion.
Såklart, hur elegant han än må ha blivit, kunde han aldrig mäta sig med bilden av perfektion framför honom .. för stunden fläckad av diverse blodfläckar och lysande röda ögon, som han lugnt blickade in i. Inga tecken på rädsla, inte ens en förändring i hans hjärtrytm kunde märkas. Ryggade inte undan inför det primitiva, djuriska flinet som mötte honom. Väntade tills ett av hennes ögon skiftade färg, tecknet.
"Tillfredsställer min nyfikenhet?"
Föreslog han, log knivskarpt, och böjde sedan ner huvudet till marken för att låta den kluvna, blekgröna tungan fladdra över blodet.
"Utsökt .. Hm? Du verkar inte alltför tillfredsställd med det. Vren?"
Han tillät sig en kort blick in i honans ögon igen. Kände det där välbekanta draget från hennes själlösa inre, som lockade honom närmre. Kom ihåg hans nästan förtvivlade tillstånd under deras första möte, då han försökte värja sig för både denna lockande tomhet och hennes medvetna charm.

Hon såg på honom, ruskade på huvudet och satte sig sedan upp. Hon spettsade sedan öronen och la huvudet lätt på sne. Han var förändrad, nog kände hon igen honom, det var inga svårigheter med det. Han hade samma teckning, lite ljusare päls, men ögonen var exakta. De liknade en orms klara ögon, med samma giftgröna torn som hans mor har. Hon undrade hur länge sedan det faktiskt var sedan de sågs sist. Hon hade varit relativt nyskapad vid det laget. Det hade ju gått ett antal år sen det skett. Hon mindes deras första möte tydligt, hennes charm funkade på de flesta, även de mest känslokalla. Charmen skapade falska känslor, som en illution endast vampyren kan bryta, eller som hatet mellan hon och Tramptass. Det var annars svårt att brtya den illusionen, som i princip fängslar bytets sinne och medvetande.
- Fungerar det?
Sa hon då och log roat. Jaför nog hade hon förändrats från sin bittra inställning till livet, till något annat. Ett mål fanns och det tänkte hon följa och kämpa för. Hon stirrade på honom då hans andra fråga kom på tal. Skulle hon slingra sig ur det hela eller göra det hon gjort sig skylldig till? Hon vred på sig lite och vände bort blicken. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra. Hon vände sedan blicken tillbaka emot honom, testade om det fungerade på honom fortfarande, för plötsligt var ögonen skimmrande vackra och ansiktet så fulländat och vackert. Trotts det mörkröda blodet som fläckade hennes päls omkring käftarna.
- Bergsvarg.. En gammal vän, kan man säga.

Han fnös till, en road gest. Någonting hade ändrats hos henne. Hon var inte samma som förut, fast hon på utsidan såg ut att vara densamma. Som svar på hennes leende knyckte det i hans eget skarpa smil, några millimeter vassare, läpparna längre uppdragna.
"Det fungerar utmärkt."
Sedan verkade hon bli olustig. Förvirrad. Som om någonting han sagt hade mer mening för henne, än det hade för honom. Han analyserade sina ord, och hann inte vända undan blicken då hon åter blev den där lockande bilden av perfektion.
Temeraires kluvna tunga skjöt ut mellan de krökta huggtänderna då hans läppar drogs upp i ett närmast skräckinjagande väsande - redan det faktum att han väste likt en orm och inte morrade var något som brukade få de flesta alldeles blanka i ansiktet. Han tog ett par steg närmare, och i en långsam utandning, darrande av den mängd koncentration och kontroll han använde för att behålla just denna ställning och just dessa rörelser då hon lockade honom likt vatten i en öken, blåste han honungsdoftande andedräkt över varginnan - han tvingades hålla nacken en aning krökt för att kunna se rakt ner på henne på grund av det faktum att han i princip stod centimeter ifrån henne.
Såklart kunde man inte skrämma en vampyr. Men han kunde gott tänka sig att de ibland behövde lite starkare intryck för att förstå de vanligas känslor. I alla fall om de var av Temeraires förvridna slag.
"Min kära Amanita .."
Man kunde inte avge om han menade allvar med de orden eller inte.
".. Du kan inte ana hur mycket jag skulle uppskatta det om vi kunde genomföra det här mötet utan att du försöker förvrida huvudet på mig likt jag vore en uggla. Jag skulle nästan kalla denna situation ... orättvis. Du kan snärja mig i en bild av perfektion, medan jag inte på något sätt kan manipulera dina känslor - vilket skulle vara en möjlighet för mig om du skulle ha en själ jag kunde se och läsa.
Men, säg mig, hur kommer det sig att en vän fallit offer för dina käftar? Borde jag oroa mig?"

- Jag ville bara påminna mig själv om att jag fortfarande är ett monster.. Vilket jag ibland glömmer bort. Som den här gången..
Mumlade hon bittert för sig själv, men ljusnade sedan igen då han talade klart och tydligt till henne. En sista skymt, med glimmrande vackra ögon och en perfekt struktur i kroppen så försvann det sedan som på order. Fast fortfarande var hon slående vacker, men självklart snärjde det inte längre hans syn, själ eller känslor. Hon ville inte på något sätt göra sig ovänn med honom. Hon hade ju så få bekanta som faktiskt tålde hennes ärvaro. Vampyrerna tålde hon inte, i alla fall inte dem hon träffat. Demetri var den hon hatade mest, Locura var väl inte mycket bättre en honom, men hennes ord påvärkade henne ständigt. Hon skulle misslyckas? Hade hon något annat öde än att misslyckas med sitt mål?
- Du behöver inte oroa dig ikväll.. Fast vänskap verkar inte vara någon säkerhet trotts allt..
Sa hon sedan och försvann bort i tankarna igen. Hon klippte till med öronen, såg till att det inte fanns någon inärheten. Hon kunde inte höra några hjärtslag förutom Temeraires då förstås. Hon kunde heller inte känna på lukter att dömma att någon var speciellt nära, inte inom hör avstånd i alla fall. Hon gillade privata samtal, speciellt när det gällde att hålla dem undangömda för andra vampyrer. Hon höll sig fokuserad, med huvudet synligt i profil för honom. Det röda ögat var vänt ifrån honom, så i stället fick han syna det isblå, tomma ögat om han så ville. Hon stirrade bara rakt fram, ut i tomma intet.
- Det var en plan, en plan ända från början.. Hade jag vetat, hade jag aldrig kommit hit ikväll.

[BLUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUBB!!!!]

Temeraire log snett, ett skarpt smil.
"Det beror på vem man frågar .. och vem som dömer var gränsen mellan bekant och vän går."
Hanen sjönk långsamt ner, aktande så att inte blodet skulle fläcka hans klara päls, även om det egentligen inte var någonting han brydde sig om. Hon hade släppt den förtrollande charmen, det märkte han. Han gav henne en kort nick, ett slags förvridet tack, acceptans?
I liggande ställning lät han sedan den långa, smala tungan glida mellan tårna och över sina tassar och trampdynor, rengjorde dem grundligt, även om blicken inte lämnade Amanita.
"Det låter som något av intresse .. Jag hoppas du som vampyr inte skulle smärtas av att gå in närmre på denna plan och händelse?"
Åh, det var så mycket han måste fråga när vampyrinnan var oläslig .. han vågade inte försöka finna någon form av själ hos henne heller, då det var troligt att det där lockande tomrummet skulle dra honom närmre, in i tomheten, för den lockade honom. Alla vampyrers, och Keys, själlöshet tycktes locka honom. Som en speciell drog han behövde.
Han vände lätt på huvudet, lät det vänstra ögat dolt under hans långa pannlugg granska honan.
(kort men det började åska XD)

- Vän, eller fiende, det spelar ingen roll.. Alla när ni tydligen lika frestande för en vampyr.. Byten som jag är skapad för att jaga.
Mumlade hon bittert sedan som svar. Fast det försvann ganska snart. Hennes blick följde hans tunga, där han med nöjje slickade i sig den röda sörjan som fläckat hans ljusa tassar. Hon stirrade bara och satte sig sedan upp. Bitterheten av borta, men hon undrade vad han skulle säga när sanningen faktiskt kom fram.
- Jag smärtas inte av det, frågan är hur du kommer ta det hela.
Sa hon och ett lättsamt flin spred sig vöer hennes charmerande vackra ansikte. Hon spettsade öronen och såg nu djupt in i hans gröna ögon, men hon fick nästan en suddig blick, som om hon såg djupt in i sina minnen och verkade inte riktigt vara kontakt bar längre, fast så var det ju inte.
- Jag vet inte hur mycket du vet, men det jag fick veta efteråt var att allt gick enligt hennes planer.. Hon lyckas alltid med de mest underliga saker.. Hon försvann när jag var klar, med ett ansikte av tacksamhet.. Inte likt henne.. Inte likt hennes alls.
Sa hon och stirrade nu på honom, såg ett grönt öga och den gröna luggen låg vöer det andra. Ändå kände hon blicken från även det ögat, rakt emot sig.
- Inte likt FrostCut alls..
Sa hon sedan och ett svagt, svagt elakt leende tornade upp sig i ansiktet. Hon visste inte varför, men så hade det blivit. Tem var någon hon gillade att leka med, på alla sätt och vis, för han var annorlunda och hon gillade att se vilka olika sätt han reagerar på, även om reaktionerna är så små för de vanliga att upptäcka ser hon dem lättare än andra. För allt i hennes liv bestod av att försöka roa sig så mycket som möjligt och samtidigt genomföra sitt egna mål här i hennes helvetes långa liv.