Morgonen var ännu tidig, men värmen hade redan lagt sig över landskapet, som om den aldrig riktigt lämnat. Under ett utsträckt akacieträd satt den brunfärgade hanen, och blickade ut över savannens gyllene längder. Detta var sannerligen inte ett klimat för honom, men han skulle aldrig förmå sig att klaga. Det var en fridfull syn, och det gav honom mycket positiva energier att bara vara en stund, även hettan var obarmhärtig för hans tunga kropp i perioder.

Under en längre tid hade han vandrat emot den södra stranden. Vad den hade att erbjuda visste han inte riktigt, men jorden styrde honom gång på gång emot havet. Och hans planlösa själ hade inget emot tanken på vågorna som rullade in över sanddynerna - faktum var att gräset som svajade i vinden påminde lite om rullande vågor, trots gräsets gyllene färg. Ett hav av guld.

Solen hade precis börjat skymta bakom horisonten. Ännu var den blodröd, och såg i princip nyfödd ut även om Nahuel väl var medveten om att det var Himmelskvinnan som alltid var där och vakade över honom. I och med den stigande hettan, började törsten svagt trycka honom i sinnet. Det var inte allt för långt till ett vattenhål, men skuggan under trädet var väldigt frestande. Visst älskade han Himmelskvinnan för det hon gav honom och resten av jorden, men ibland blev hon lite för stark...

[Nahuel tillhör min egna påhittade "naturreligion", då han föddes i en flock som trodde och lärde sig sådant. Så... Han är lite annorlunda på det viset, men inte något för komplicerat. c:]

Kanske var det ändå en dålig idé... Caprifolia ruskade på kroppen så den täta pälsen luftades för några sekunder innan den återigen la sig till rätta som ett tjockt täcke runt henne. Vargtikens uppväxt hade varit någonstans mitt emellan de snöiga delarna av Norra Bergen, och därmed hade hon aldrig riktigt fått känna på ordet "värme". Mjo, iallafall inte "hetta", vilket var precis vad det här var. Driven av nyfikenhet då hon lämnat sin födelseflock vandrade hon bort från kylans slätter mot varmare marker. Först hade hon glatt travat på genom skogar och dalar - men sen.. Dum som hon varit drog hon vidare rakt in i öknen sanddyner. Mycket smart i hennes skepnad uppbyggd av bergens kylovarelser. 

Solen brände röd borta vid horisonten då den just var i färd med att lämna himlavalvet för dagen. Hennes nos kändes feberhet av torka, och inte blev det bättre att hon ideligen fuktade den med tungan och torkade ut den ännu mer. Någonstans lång borta doftade det vatten, och det var precis dit hon begav sig för att vila sin varma kropp efter timmar av torka. Hennes krafter bestående av vind gav henne åtminstoner makten att styra den lilla fläkt som fanns mot henne som en koncentration av svalka - men den räckte inte långt i de många plusgrader hon var så grovt ovan vid.

I sina funderingar (förmodligen med sin torra nos också) missade hon varelsen som befann sig precis femtio meter ifrån henne, och det var inte förrän henne egenskapade torped av sval luft förde med sig doften av denne som hon spratt till och svängde runt så sanden flög i en kaskad runt hennes tassar och hon för en sekund tappade balansen. Förvånat blinkade hon och tog ett steg bakåt, överrumplad av sin nos plötsligt försvunna förmåga.

Nahuel hade dröjt kvar i skuggan, trots att han själv visste att det var bättre att röra sig innan Himlakvinnan skulle stiga upp på riktigt. De skogsgröna ögonen sökte i den molnfria skyn - det blåa var en skön omväxling från det gula gräset och gyllene sanden.

Uppslukad i sin egna värld, märkt han den vita varginnan lite senare än han borde. Men uppenbarligen hade han uppmärksammat henne innan hon hade sett honom. 
"Välkommen!" ropade han över det glesa gräset och bruna sanden. Han visste inte om hon var vänlig, eller om hon ens sökte efter sällskap, det var bara i Nahuels natur att vara så utåtriktad och vänskaplig - det var några av de viktigaste egenskaperna hans föräldrar värnat om. 

När hon väl märkte honom, verkade hon ganska överrumplad av hans existens. Men han log brett åt henne, och reste sig upp och tog några steg ut ur skuggan. Trots att solen inte lös allt för starkt ännu, så kändes det som ett milt slag när ljuset och dess värme kastades emot hans kropp. När han var säker på att den ljuspälsade honan lagt märke till honom ropade han igen:
"Hallå där!" rösten var inbjudande och varm. De snälla ögonen granskade den mindre tiken glädjefyllt, och svansen svajade taktiskt bakom honom för att signalera den uppenbara snällheten. Det gick inte att mista att han var en god själ.

I ärlighetens namn visste hon inte hur hon skulle reagera. Han var inte precis den första hon mött under sina veckor utanför snön, men den absolut första att vara så.. inbjudande? Hon behöll sin tystnad och vek av några steg åt vänster när han närmat sig henne tills avståendet bara handlade om meter. Sedan tog hon till orda.

"Var hälsad.. främling?" Den tunna rösten, den egna, skar i hennes öron. Hon var allt för ovan vid sig själv efter att ha vandrat i sin ensamhet med bara rösten i sitt huvud som sällskap. Hon synade noga hans gestlat, och avgjorde genast att hon inte skulle lita på honom. Han var säkert tjugo centimeter högre än henne och minst lika mycket längre. Till på köpet var han en hane, och de hade hon inte för vana att lita på då hanar av hennes egna kretsar inte alltid var de mest pålitliga. Hon bestämde sig åtminstone för att ge den bruna främlingen en chans - alla behövde ju inte vara som de.

"Mitt namn är Caprifolia.. om det intresserar dig. Är du en av de vargar som bor här omkring?" Något nyfiken la hon till det sista, om inte annat så kanske han kunde hjälpa henne ut från hettans område hon virrat bort sig i.

Den vita varghonan verkade något osäker på honom, men det störde honom inte så mycket. Nahuel hade mött många olika själar när han vandrat genom Numoori och även om alla mötet varit unika, så kunde han se upprepade reaktioner; vissa blev överraskat glada av hans inbjudande personlig, andra mer avskräckta och nervösa över hans glädje, trots att han hade förståelse för det sistnämnda så fann han det något trist. Svansen svajade fortfarande gladlynt, om än något lugnare.

Caprifolia var honans namn - hon hade en vacker vit fäll med svaga inslag av andra färger på ovansidan. 
"Jag är Nahuel." började han lättsamt, och mötte hennes isblåa blick med hans gröna. Som svar på hennes fråga skakade han ursäktande på huvudet. "Tyvärr inte, Caprifolia." Det stora leendet föll lite, och blev något snett och beklagande. "Du då? Lever du här? Har jag av misstag inkräktat på din mark?" Tanken slog honom plötsligt, och nosen började vibrera för att snappa upp svaga, avlägsna dofter i de mjuka brisarna.

Han var alltså inte från trakten. Jaha, var han alltså också en bortkommen krake? Vid hans sistnämnda mening kunde hon inte låta bra att dra på mungiporna trots sin osäkerhet. Syntes det inte? Hon var helt säker på att det skrek om henne att hon inte hade en aning om vad hon höll på med.

"Jag är inte härifrån, verkligen inte. Jag kommer från, tja.. någonstans mellan Snöslätten och Norra Bergen. Du kanske har varit där?" Hon stäckte sig baak mot högra låret för några sekunder för att klia en fläck som irriterat henne länge. "Jag kommer precis därifrån." Caprifolia kunde själv inte avgöra vad han tillhörde för släkte, hans ras var fullkomligt okänd för henne. Han kanske var en korsning av något slag? Hon blev plötsligt starkt medveten om hur lik han var hennes egen far. 

"Är.." Hon la huvudet på sne. "Du är inte möjligtvis en del bergsvarg?" Hon blev ännu mer säker på sin sak. Om han inte var det hade hon ingen aning om vart hans drag kunde komma ifrån.

Öronen klippte lätt med hennes röst; den var ljus och passade in perfekt på hennes näpna utseende. Intresserat höjde han på huvudet när hon talade om Norra Bergen och Snöslätten. Något ivrigt nickade han till henne.
"Jag är uppväxt i Norra Bergen, om än något mer åt öst, kring Nordan - om du vet vart det är." log han mjukt åt henne. Det var alltid trevligt att möta någon som man hade något gemensamt med, om än det bara var en plats så som Bergen.

"Du är inte möjligtvis en del bergsvarg?" 
Nahuel skrattade lättsamt åt henne, och nickade instämmande.
"Javisst!" log han, och svansen svepte lite extra långa svängar för att utspegla sin entusiasm. "Jag är Bergsvarg och Cestrovarg." förklarade han lite ytterligare. Kort granskade han henne lite - trots den markanta storleksskillnaden så fanns det där likheter mellan dem, om än svaga. "Du då? Är du också Bergsvarg?" frågade han gladlynt. Han tvekade dock på att det var hela sanningen, hennes vita färg skvallrade om några eller någon annan ras också, vad det nu var för någon var ännu ett mysterium.

Det var intressant att hon inte träffat på honom. Trots allt hade han tydligen växt upp i Norra Bergen, och hon hade ändå bott där i alla sina år och flyttat fram och tillbaka på gränserna mellan berg och slätt. Men även fast hon levt i största trygghet där så hade det ledit till att hon inte hade en aning om hur livet tedde sig på andra delar av Numoori. Speciellt inte om andra vargar..

"Jag är bergvarg, och Is. Övervägande sistnämnda skulle jag tro.." Med tanke på det blå blodet - så jo, det var mest isvarg i hennes gener. Is.. Törsten brände återigen upp i hennes strupe efter att ha glömt den efter sin bestörta förvåning fem minuter tidigare. 

"Du vet inte möjligtvis vart det finns vatten?" De blå ögonen såg bedjande på varghannen. "Jag är isvarg. Värme är inte min del av världen om man säger så.." Hon log ett snett leende med sitt öronpar ursäktande bakåtvinklat.

Isvarg - han skrattade kort för sig själv. Varghonan hade alltså förvirrat bort sig i ett av Numoori's varmaste klimat, och var en av snöns arvingar. Det var en rolig tanke, för visst var han inte helt ämnad åt denna hetta men Caprifolia var verkligen malplacerad. 

Vatten, ja just det ja. Nahuel hade helt glömt bort den tryckande törsten tack vare varginnan. De gröna ögonen kastade en kort blick emot öst, där han visste att ett vattenhål fanns.
"Tur för dig, damen. Så vet jag faktiskt det." Nahuel avslutade meningen med ett kort, bubblande skratt. Trots att honan hade varit en aning osäker på honom så verkade hon snabbt öppna upp sig. Trots att de blott var främlingar så uppskattade han alltid trevligt sällskap, för när man vandrade så planlöst som honom var det sällan man träffade på någon mer än ett enstaka möte.

Med korta steg började han röra på sig emot öster, med blicken målmedveten riktad framför sig. Solen hade försiktigt börja blotta sig mer och mer, och värmen steg med den. Ännu var det inte i sin fullaste temperatur, men det skulle inte dröja allt för länge innan det skulle bli outhärdligt varmt. Nahuel tittade snabbt tillbaka på Caprifolia, och log uppmuntrande åt henne. "Hitåt." sade han, innan han flyttade blicken menande emot öster.

Lättnaden var stor när hade sade att han visste vart det fanns vatten att tillgå. Hon suckade av lättnad. Törsten brände och ögonen kändes torra oavsett hur mycket hon blinkade. Öknen? Aldrig mer igen. Så fort hon var ute skulle hon inte återvända förrän hon var tvungen för livet! Hon slöt upp vid den brunfärgade hannens sida och började vandra bortåt riktningen han pekat ut. Solen steg allt eftersom, och med den även värmen. Hon gnällde missnöjt. 

"Säg att jag ljuger om jag påstår att det kommer bli ännu varmare?" Muttrade hon och kisade upp mot solen. Den var så färgrik här ute i öknen. I snöviddernas land var den alltid vit, inte allt för olik en boll av snö. Kunde solen skifta färg utefter var åskådaren befann sig? Och hur kunde det i så fall komma sig? Det var en intressant tanke. 

"Min far sa alltid att solen är upphovet till världen. Jag undrar om det är sant?" Tiken vände blicken mot den främmande hanen hon började bli allt mer bekant med.

Ögonen ramlade på den tämligen mindre varginnan när hon slöt sig upp vid hans sida. Det var svårt att försöka kategorisera henne i något slags åldersfack, men han var relativt säker på att hon inte var många år yngre eller äldre än han själv. När hon började ryckte det i hans mungipor innan ett svalt leende trädde fram.

"Jag önskar jag kunde säga det, Caprifolia." skrattade han något torrt. Värmen blev sekundvis starkare och det gjorde det nästintill omöjligt att koncentrera sig på något annat.

När hennes ljusa röst återigen tog talan, kollade han nyfiket på henne. 
"Min far sa alltid att solen är upphovet till världen. Jag undrar om det är sant?" Det verkade som att varje gång honan talade, blev hon intressantare. De något runda öronen spetsade sig på hans huvud.
"Jag kan inte säga dig vad som är sanning om livet." började han något dämpat. Han hade lärt sig fort efter att ha lämnat sin flock att många inte delade hans tro, och han respekterade det, även om det inte för honom fanns något annat. 
"Men mina föräldrar berättade för mig, att Moderjord en gång var en tom och livlös plats. Men en dag ramlade det vi kallar Himmelskvinnan ner på jorden, och födde två bröder; Store Anden och Onde Anden. När Himmelskvinnan dog gjorde Store Anden hennes huvud till solen, och hennes kropp till stjärnor och månen. Efter det skapade Store Anden livet på jorden, i hennes minne. Onde Anden förvisades från Moderjord men besöker ständigt för att förstöra Store Andens skapelser. Det är han vi kallar döden." Han hade nog blivit lite för insvept i sin historia, och när han väl tystnad skakade han på huvudet och breddade på ett flin. Ett mjukt skratt lämnade honom. 
"Hur mycket av det man väljer att tro är mycket olika. Min familj är ett bra exempel på det, då alla mina syskonen tror olika mycket på dessa historier." förklarade han lättsamt. "Du ser mina fjädrar?" frågade han och skakade lite på huvudet för att få de två fjädrarna som satt fast i hans päls under örat att dingla. "De representerar mitt troende, och att jag är i fred med mig själv och allt annat levande." förklarade han mjukt. Ögonen lämnade snabbt henne för att se framför sig - ännu kunde han inte se vattnet eller djur som brukade samla sig kring där, men han visste att det inte dröjde länge förrän de kunde skymta den glittrande vattenytan.

Caprifolia lyssnade ytterst intresserad på varghanens historia. Eller rättare sagt, religion. Han var en god berättare, märkte hon till sin intet stora förvåning. Med blicken i marken traskade hon på vid hans sida medan han berättade. Efter hans sista mening förblev hon tyst, innan hon efter en stund vände blicken mot honom.


"Den är rätt skrämmande egentligen.. Jag menar, världen. Så stor. Så... Vild. Otämjd. Vem bestämmer över gudarna? Vem bestämmer över den som bestämmer över gudarna? Det är en märklig tanke.."
Tiken slog ner blicken i marken igen. "Jag kan berätta vår religion. Eller, jag menar den som var min före detta flocks, och flockarna omkring." Hon log svagt vid tanken på sina fränder.  "Jag fick höra redan som valp att bergen är de levandes härskare. Bergen ger oss mat, skydd, och hem. Från bergen rinner vattenfall och från bergen snöar kylan åter runt. I de stenarnas höjder finns de renaste vatten och de näringsrikaste kött. I bergen dväljs de starka och tåliga, på platsen där snabbhet är av nöden.."
Caprifolia gjorde en kort paus för att låta tungan fara över nosen. "Det sägs att ur kylan av det intet som existerade innan oss, föddes en vit varelse. Hon hade tre par vingar och den tjockaste päls, ögonen var som vitglödgad metall.  Denna varg av kvinnligt kön offrade sitt liv för att skapa vår värld då hon med graciös bravur svepte över det tomma och ur rimfrostens vita skapade det som skulle kommas att kalla världen. Ur ett mörker skapade hon vinter och sommar, höst och vår, ur årstid skapade hon lycka och sorg, berg och hav. Innan hon offrade sig för världen, innan hon ur sin kropp skapade vargen, sade hon en mening - "Du värld, ur intet jag skapat dig, av glädje jag hoppas du växa. Av sorg du brytas och följs till mig, där i evighet du sen ska vila."


Tiken avslutade sin historia, vände blicken mot den större hannen och väntade på hans reaktion.

De runda, vänliga ögonen granskade honan när hon talade. Det var uppfriskande med nya perspektiv och tankesätt, och det var precis vad Caprifolia hade att erbjuda honom. Ögonen vibrerade till hennes ljusa stämma.

"Vackert." andades han ut, något tagen av hennes ord. Det var sannerligen vackert det hon talade. Det var inte allt för olik den historia han berättat. De skogsgröna ögonen mötte snabbt hennes blåa, och han log vänskapligt emot henne. Ögonkontakten bröts dock kort därefter, när kunde höra ett avlägset plaskande. Ögonen sökte framför honom innan han kunde se den glittrande vattenytan.
"Där är vattenhålet." sade han glatt, och tog några längre steg framåt och lämnade honan lite bakom sig. Honan hade lyckats få honom på andra tankar, men så fort han lyckades bryta sig ur hennes trans började törsten genast värka igen. Tungan ramlade ut ur sidan på hans mun och han flåsade lite när han tog de sista stegen fram till vattenbrynet.[/b]

"Ja. Det är en vacker historia.." Caprifolia alltid varit lika förtrollad av orden i den sista meningen. Den förklarade världen så bra. De hade hjälp henne att förstå mycket när hon bara varit ett litet knyte med fyra alldeles för stora tassar.
Ungefär samtidigt som Nahuel upptäckte hon vattnet, störtade förbi honom och for rakt ner i de svalkande kaskaderna av det underbara våta. Hettan hade tärt på henne, de kändes som att hon smält inombords till sekunden då hon översköljdes av svalkan. Tungan slungade in vattnet ner i strupen då hon äntligen fick dricka, till slut stod hon på strandet - genomvåt i pälsen tills hon skakade det mesta av vätan ur den. "Må jag aldrig hamna i en savann igen!"

Hon drack återigen lite av vattnet och höjde sedan huvudet över vattenhålet. Hon längtade efter att komma ut från den här hemska platsen.

"Jag måste härifrån.. Förlåt för mitt brådstörta beteende, men det tär på mig. Jag klarar inte dessa temperaturer."

Caprifolia hade slängt sig i vattnet så hastigt att Nahuel knappt hunnit reagera. Men när han förstod vad som hänt, såg han på henne och skrattade glädjefyllt. När hon talade tystnade han och såg något beklagande på henne.
"Jag förstår. Detta klimatet är inte för alla." log han innan han böjde sig ner för att dricka lite till.

När han kände sig belåten satte han sig ner och såg på honan som nu ställt sig på land igen. Nahuel fann henne intressant, och han kunde se en potentiell vän i henne. De delade mer än vad man kunde se med blotta ögat. Men jorden hade sagt till honom att söka sig till stranden, skulle han överge den planen? Han slöt ögonelocken över de skogsgröna ögonen, och fokuserade på jorden runtom. Det var hans jordkrafter som gjorde det möjligt för honom att lyssna till vad jorden sa åt honom, och han hade alltid respekterat och litat på den. Allting runtom hade dämpats - som om han befann sig under vatten, men jorden sa inget, den viskade inte längre om de ljusa sanddynerna och det blåa havet. Samma sekund som han öppnade ögonen höjdes alla ljud igen, och han fann sig åter i verkligheten. Det verkade som att det här hade varit Moderjords plan för honom, att träffa på Caprifolia. 
"Jag kan hjälpa dig härifrån, om du vill." erbjöd han sig, och viftade mjukt på svansen. "Mina krafter gör det lätt för mig att navigera oss härifrån säkert." sade han menande, och log emot henne. Hon kanske inte behövde hans hjälp men sällskap skadade inte, förhoppningsvis tyckte hon att han var lika intressant som han fann henne.

Hon blev mycket glad när varghannen erbjöd sig sin hjälp. Hon skulle aldrig lyckats ta sig ut själv så det var en stor lättnat för hennes inre.
"Menar du det?" Lyckligt svepte med hon svansen och lät ett glatt flin breda ut sig över hennes läppar. Det var inte ofta hon fick tilldelad vänskap, snarare hade de hon hittils mött varit dominanta och maktgiriga över sina marker.

"Du är en vänlig själ. Förmodligen min första vän också." Hon log mjuk och tog några skuttande steg upp från kanten av vattnet.
"Det har ju inte varit en enkel historia sen jag lämnade mina fränders land. Vargar är märkliga varelser. Man kan ju undra när deras föräldrar lärt valparna medkänsla." Hon la huvudet på sne med en frågande blick. Nahuel var verkligen inte som de hon tidigare mött.

"När jag kommer ut från den här platsen ska jag fortsätta min resa över Numoori. Jag underar vad jag kommer stöta på härnäst.. Kanske en till öken?" Tiken flinade och vände blicken bortåt. Det skulle bli en intressant vidareresa. Minst sagt.

Det kittlade i hans strupe när ett genuint skratt bubblade upp. 
"Självklart! Jag har inga planer, och det gör mig bara gott att hjälpa dig undan här." sade han emellan de sammanbitna käkarna. Nahuel trodde starkt på karma och allt vad de innebar, och med jordens välsignelse såg han ingen anledning till att neka henne hjälp. Det var ett enkelt uppdrag som han verkligen skulle njuta av att utföra. 

Återigen lämnade ett kort, brummande skratt honom. Innan han log meningsfullt emot henne. Nahuel var innerligt tacksam över hans nyfunna vänskap - även om den ännu var väldigt färsk för hennes sinne så var tvekade han på att den skulle vara kortvarig.

"Det är kanske en två dagars marsch härifrån oavsett håll vi vandrar." sade han, och blickade tillbaka på veckorna då han anlänt hit. Det hade tagit honom besynnerligt lång tid att komma hit, men hade verkligen dragit ut på tiden. Trots att han älskade friheten som nomad, så var det även väldigt långtråkigt och ensamt från tid till tid. Ett mål eller uppdrag gjorde att man hade något att fokusera på, något som tog upp tanke tid och gav honom inte så mycket fri tid till att grubbla. 
"Det beror på hur snabbt vi orkar röra oss i denna hetta." sade han och tittade menande uppåt himmelen. Solen blottade nu hela sin kropp, och värmen hade stigit påtagligt sedan de först mötts. Savannen var verkligen inte en plats för alla, och han kunde särskilt förstå Caprifolias lidande när hon var uppväxt i det kalla klimatet i Norra Bergen och Snöslätten.

Två dagar.. Det kändes som en evighet. Två dagar till i hettan! Hur skulle hon klara av det? En isvarg i öknen?

"Två dagar!" Utbrast hon och suckade. "Bäst vi sätter fart då.." Ett svagt leende skymtade som dolde hennes besvikelse. Två dagar i hettan.. Olidligt. Och hur långt skulle det vara från den här vattenkällan till nästa? Åtminstone var resesällskapet inte dåligt. Det skulle bli intressant att få höra mer om Nahuel. Han var en mycket spännande varelse, hon hade på känn att de hade mycket att lära av varandra. Inte minst om varandras liv och levnadssätt.

"Åt vilket håll ska vi?"

Nahuel såg ursäktande på henne. Det kunde gå fortare och det kunde gå betydligt saktare, det berodde helt på vad Moderjord bestämde. Förhoppningsvis kanske det skulle komma en regnskur, men det var i mitten av sommaren, vilket gjorde att chanserna blev minimala.

"Åt vilket håll ska vi?" 
De bruna ögonlocken slöt sig över hans glasartade ögon, och han koncentrerade sig på vad jorden sade - åt vilket håll rötterna slingrade sig, och vilka känslor det gav honom. Innan han tvärt öppnade ögonen igen, och sökte blicken målmedvetet till Caprifolia.
"Nordväst." sade han bestämt, men med ett inbjudande tonläge. "Det är vad jorden säger mig är bäst." Log han, innan han såg sig omkring och navigerade sin plats på Sienna. Innan han tog några steg emot den riktning de skulle bege sig. "Är du redo?" frågade han, och vände huvudet menande åt den vitpälsade tiken. Svansen svajade lugnt men entusiastiskt bakom honom.