Trädkronorna vajade långsamt i den skarpa vinden. De yviga grenarna knarrade och regnet smattrade mot bladverket. Stora, gröna blad dansade i regnet och en lätt dimma steg ur grönskan. Himmelen täcktes av tunga moln och solens sken skymdes för världen. Åskan mullrade i väst och närmade sig långsamt. Plötsligt fräste en blixt över de tunga skyarna och för ett ögonblick verkade världen frusen i en stilla bild. Direkt efter dundrade åskan med sin dova röst och skogen slukade dess eko. Under bladverkets skydd gömde djuren sig för regnet. Ett par aror hade kurat ihop sig i en hålighet i ett träd. En mindre hjord skäggsvin gömde sig under buskagen. Apornas skriande dränktes i åskan och de gömde sig under bladförsedda grenar. En orm hade ringlat in under en bred och platt trädrot. En groda föll av ett blad och hoppade iväg. Nere bland trädens massiva stammar var luften vindstilla. Ingen vind nådde hit. Men regnet letade sig ner genom de dränkta trädkronorna och slog emot marken i stora, tunga droppar som fick löv och jord att skvätta åt sidan i mindre kaskader.

Invid ett högt träds strävpelarlika rötter, dold av en hög och bred ormbunkslik växt, låg en välkamouflerad varelse och vilade. Regnet smattrade emot ormbunken och droppar rann över den fjällbeklädda kroppen. Sidorna hävde sig i en långsam takt när reptilen andades. Det avlånga ansiktet låg inrullat emot högeraxeln och den långa, kraftiga svansen låg svept om den lika långa kroppen. Till synes sovande låg han där och väntade på att regnet skulle börja avta. Varelsen var stor till kroppen, men färgen och mönstrena hjälpte den att sudda ut sina konturer och försvinna i bakgrunden. Det var ett mönster han delade med jaguaren. Ett djur så olikt han själv men så likt till fläckarna som prydde deras kroppar formade i rosetter. Han ogillade jaguarer.

En ny åskknall fick det att rycla lätt i varelsens öra som trots den för övrigt fjälliga kroppen var pälsklätt. Likaså var ödlans bak klädd i lång, gräslik päls. Örat rörde sig lätt, lyssnade i omgivningen, men fann inget av intresse. Det gick inte att jaga under en storm. På marken kunde alla djuren höra en komma då marken var så fuktig. Och skulle ljudet dränkas i regnet så skulle han garanterat halkat på de fuktiga löven. I trädkronorna kunde han också räkna med att halka av den hala barken eller kastas till marken av en stark vind. Det var inget önskvärt scenario. Nej, han låg istället och väntade ut stormen. Vad som störde honom dock var att han inte visste hur länge den skulle vara. Det kunde vara över på ett par timmar, borta lika plötsligt som det kom, eller hålla på i dagar. Oberäknerligt kastade sig regnet över skogen. Hans skog. Hans hem.

Razios drog en djup suck och han kisade med ögonen för att se om något stod att finna i omgivningen. Träd, växter, blommor, lianer, en och annan mindre groda... Inte mycket som föreföll honom intressant. Doften av regn och åska var överhängande och andra dofter gick inte att uppfatta. Trots regnet var luften ganska varm. Även i en regnskur kunde man lida av vattenbrist i detta landskap. Kanske borde han röra lite på sig. Han kunde ta sig till floden. Den visste han att den inte var allt för långt bort. Med en plötslig rörelse svepte den kraftiga svansen över marken och slog i sin väg undan en del av ormbunkens blad så att vattendropparna flög åt alla håll. Huvudet och halsen rätades ut och Razios kom på fötter. Han ruskade kraftigt på hela kroppen för att bli av med den smuts som klistrat sig fast vid hans fuktiga kropp. De gröna ögonen svepte åter över omgivningens täta undervegetation.

[Rötterna till trädet ser ut såhär; http://www.google.se/search?q=buttress+root&hl=sv&prmd=ivns&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=544QTrLzG4z3sgbG-4z4Dg&ved=0CCQQsAQ&biw=1600&bih=674
Hoppas det duger ;D]

Den främmande varelsen överraskade Razios och han vände snabbt blicken mot det som gjorde ljud ifrån sig. Språket var inget han kunde, inget han lärt sig, så han förstod inte. Regnet måste ha dolt den andres ljud såväl som doft. Det var sällan den ödlelike blev så överraskad. Han brukade veta när något närmade sig. Men undantagen bekräftade regeln.

Den gröna blicken fästes hastigt mot den andre och en klar väsning letade sig ut ur strupen. Stum som han var kunde han inte ge mycket mer ljud ifrån sig. Men då han alltid varit stum var rösten inget han saknade. Han hade aldrig haft någon. I samma rörelse vändes kroppen ifrån den främmande varelsen, hakan sänktes så att hornen riktades mot den andre, blodet rusade in i kragen och denna reste sig med ett flaxande ljud. Det hela tog endast en knapp sekund, och en lätt kaskad av vatten for genom luften åt motsatt håll från regnet då det lämnade Razios krage. På ytterst kort tid hade ödlan som redan var stor blivit till synes ännu större.

En fågel lyfte från ett av de närbelägna träden för att gömma sig på annan plats.

Regndropparna slog mot skogen och ljudet överröstade det mesta.

När den andre backade stod Razios kvar, väntade på att den skulle försvinna. Vad var det för något? Utseendet stämde inte överens med något han kunde påminna sig om. Inga vingar, så det var ingen fågel. Inga betar, så det var inget skäggsvin. Inga fläckar, så det var ingen jaguar... Tankarna susade snabbt genom den ödlelikes hjärna och regndropparna slog mot hans ansikte. Dock var det inget värt att lägga tanken vid, då han ännu inte kunnat identifiera om den främmande varelsen kunde vara ett potentiellt hot. Mörk och betydligt mindre än han själv.

Den mörke stannade dock upp, valde att inte springa, och den jaktinstinkt som velat ta form i ödlan falnade. Var den ätbar? Han stod stilla. Väntade på vad den mindre kunde tänkas göra. Betraktade den och försökte utröna vad det var för något. En bild dök upp i hans huvud. Ett minne. Zaininen. Kanske var detta också en typ av zainin? En mörkare sådan? Han hade mött en del sådana den senaste tiden. Var kom de ifrån?

Så plötsligt vände den mörka åter stegen emot honom. Razios sänkte hakan ytterligare så att hornen pekade mer mot den främmande varelsen än tidigare. Hotfullt. Han tänkte inte låta en främmande varelse ta hans hem. Dess stela gång kunde vara ett tecken på hot, men även ett av skräck. Vilket, om något, kunde inte Razios svara på. Han kände zainarna för dåligt. Men han tänkte inte ta några risker.

Åskan mullrade på nytt, letade sig ner till skogens botten. Razios lät det väsande ljudet övergå i ett slags bubbel. Det närmsta en stum varelse kunde komma till en morrning. Klorna hade fällts ut, men inte i avsikt att slåss. Han slogs aldrig med klorna. Benen var för korta för det, och kroppen för tung. Hornen var hans vapen och klorna dög som fäste i den fuktiga, aningen hala, marken. Den långa svansen rätades ut så gott det gick bakom den ödlelike. Tippen slog i trädets höga, platta, rötter. Men det var oviktigt. Kragen hölls ännu utspänd när den långa varelsen tog ett par hastiga steg framåt. Mycket snabbt för den till synes klumpiga kroppen. Razios var smidig och snabb, något som han hade nytta av för sin klättring. Under jakter.

Hornen stöttes mot den främmande varelsen, ännu inte mer än hotfullt, men med tydligt allvar. Svansen kunde nu rätas ut helt bakom honom och höjdes aningen för att bekräfta hans hotfulla pose. Inte högt, men klart lyftad.

[Hoppas det inte blev förvirrande ^^; Är det något du undrar över så är det bara att fråga ;D ]

Off: Nu har detta roll stått still sedan början av Augusti. Morrow, kommer du svara?

Annars ser jag detta som Avslutat!

Off: Jag avlutar här. Vill Morrow möta Razios, så får de träffas en annan gång C;