Det var ännu en varm dag i öknen med en värmande nästan outhärdlig sol som gassade över allt. Varma torra brisar förde med sig damm och sand emellanåt i ett harmoniskt tempo över markerna.

Elyn satt vid kanten av Mardouf och tittade ner i den djupa ravinen där ett ringland vattendrag kunde skymtas längst ner. Varma dagar som denna uppskattade hon att sitta vid den farliga branta kanten som skulle betyda din död om du föll rakt ner. Ur ravinen fördes det emellanåt upp svala svalkande vindar, och i allmänhet var det svalare högre upp vid Mardouf som låg närmare Numoorislätten.

Elyn hade aldrig varit på andra sidan Mardouf, aldrig passerat ravinen. Det var som hennes gräns för hur långt hon vågade röra sig. Den bortersta gränsen som höll henne kvar i sitt fängelse hon kallade hem.

Hon satt där med tom blick och stirrade ner i djupet. Hon lät hennes tankar vandra fritt. En tanke handlade om hur det skulle kännas att falla ner i ravinen. Skulle det göra ont? Hur mycket skulle hon inte tänka eller känna? Lockad så lutade hon sig lite längre ut och hon kände nästan känna hur hon sögs ner, drogs med av vindarna. Men hon stod stadigt kvar. Elyn har aldrig funderat på att ta sitt liv. Men risken lockade henne.

Tack vare hans genrer utav havsvarg tycktes han kunna svalka sig själv, eller i alla fall klara sig utan vatten lite längre än andra. Men hela draget fanns inte där som en renrasig sådan, och det va han väll bara tacksam över. Då vatten inte var något han uppskattade.

Stegen verkade så lätta nu när snön börjat tyna bort, det var inte alls lika jobbigt att ta sig fram. Även om snön va något han högt uppskattade, det var precis såna områden som tilltalade honom. Inte alls likt öknen som låg på andra sidan.
Han hade tagit sig fram tyst, utan att direkt tänka på det. Nog hade han även sett honan på långa vägar men inte riktigt kopplat sin hjärna till vad det var, hon hade endast vart ett föremål han riktat stegen mot. Men nu tog det stopp. Trots att han försökte lyfta bena så gick det inte, han var som förstelnad. Riandella väste något åt honom.
Han blickade ner.

- Planer på att fly en annan dimension?
Det vita, livlösa ögonen höjdes och han mötte hennes blick halvvägs. Hon var en mycket vacker ung var, hon såg så oskuldsfull ut. Hon stack inte alls lika mycket i hans ögon så som många andra kunde göra vid en första blick.
Morrow själv hade ärvt sin moders blåa färg, men inte skrek det om honom. Tack vare Iwakus mörka färger hade även han själv haft turen att ärva lite utav det mörka dragen. Svansen var även den avbiten, och där fanns endast en liten stump att finna. Med en halv måntatuering. Dessutom stack en bit ut utav skelettet - troligen var det ingen vacker syn.

Där stod han nu, och den andra, hon, stod på andra sidan. Det var en bra bit mellan dom båda. Men ändå kunde han se henne så klart och tydligt.
Riandella fnittrade.

Elyn hade märkt att det närmade sig en varg på håll. Hon lyfte sakta blicken och stod bara stilla vid ravinens kant när han närmade sig. Det var för henne en främling denne varg som hon aldrig tidigare sett. Han sa inget när han närmade sig, men det var tydligt att han hade sett henne eftersom att han gick rakt emot henne. Dessutom skulle det varit svårt att missa henne.

Ravinen var djup mellan dem, och Elyn kunde orädd stå där, men hon funderade på vad främlingen hade för avsikter. Men Elyn talade inte i onödan. Hennes svans svepte fram och tillbaka i vinden för att hålla balansen och inte falla ner i djupet.

"Du får akta vinden." Sa hon plötsligt kallt och kort efter en stunds tystnad utan att släppa främlingen med blicken.

Han ryckte kort till. Hennes vassa svar fick honom ur balans i tänkandet för en stund. Nog kände han till hur alla var i landet, han hade träffat dom flesta. Knappt någon man kunde klassa trevlig, men han var inte så mycket bättre. Men för det betydde det inte att Morrow bara skulle stå och ta emot.
Han var den som gav.

- Det finns väll en massa annat man bör akta sig för...
Sade han med ett flin och satte ner ena tassen på en större sten som stack ut, och när han slutligen satte ner den andra började grus falla och han drog sig snabbt tillbaka.
Riandella hånade honom med ett gott samvete.

- Varför inte börja med att presentera dig?
Han flinade i all hast och det pupill lösa ögonen sneglade mystiskt mot tikens håll. Det kunde vara svårt för andra att verkligen veta vart han såg, vart han hade all sin fokus då hans ögon endast var vita. Glödande.

Elyn betraktade uttryckslöst vargen när denne balanserade vid kanten och trotsade hennes ärliga varning. När han sedan höll på att tappa balansen på den osäkra stenen och fick dra sig tillbaka så blev hon lätt road även fast det inte syntes. Elyn hade stått här många gånger och visste exakt vilka platser som tåldes att stå på.

Hon ignorerade hans ord och fortsatte på sina egna med hon såg ner i ravinen.
"Här är vinden aggressiv. Vinden försöker greppa tag i dig. Försöker dra ner med dig till djupet när du minst anar det."

Hon såg upp mot sin främling igen. "Det är Windfari." Hon tittade tyst på honom och såg avlägset ner igen en stund innan hon backade några steg från ravinen mest av respekt för främlingen, för att inte håna honom. Det var inte hennes avsikt att göra så men man kunde ana ett avlägset leende hos henne. Hon log nästan mest åt hennes egna tankar som hon sällan delade med sig av. Det var ingen som berättat för henne att Windfari skulle hålla till i ravinen, men hon själv gillade den tanken på en rasande gudinna som drog igenom ravinen. Av någon anledning kände hon sig inte lika ensam när hon stod där och tänkte så. Hon behövde ju dock inte berätta att hon hittat på det. Han fick tro vad han ville.

"Jag vet inte vad du ska med det till, och mitt namn kommer inte ha någon betydelse för dig - men jag heter Elyn." Sa hon till slut för att svara honom.

Elyn brukade inte prata frivilligt med vargar om hon inte var tvingad till dig, men av någon anledning hade hon lättare att prata med totala främlingar än med vargar ur hennes flock. Speciellt som med denna som stod på andra sidan en ravin. Det fanns antagligen en trygghet i det hela. Hon tittade på honom och förväntade sig antagligen någon form av svar. Elyn var sällan någon som ställde frågorna för att föra ett samtal vidare. Hon var van vid att tala på tilltal i flocken, annars var hon tyst i regel.

Elyn var egentligen inte heller medvetet kall utåt. Det var bara så hon var bland andra genom den uppväxt hon hade haft i Devils.

Hon vände åter bort blicken från honom. Frågan lämnade hon kvar i det tomma mellanrummet dom hade. Men inte kunde han undgå att flina brett då hon hade talat och återigen mötte hennes blick.
- Om man redan är försvunnen i djupet av mörkret? Kan man då fortsätta att falla?
Windfari.. Vem, eller vad var det för något? Var det någon mäktig som vaktade denna plats, höll utomstående borta? Nej, det var något mer än så. Det kunde han tolka på Riandellas väsande läte, dock var det sällan, om inte aldrig, som demonen berättade något för honom. Hon tyckte bara om att leka med hans sinne, mest av allt håna hans misstag och berömma hans lycka. Då han mördat. Men ändå älskade han henne.

Hennes röst fick honom att släppa taget om demonen för ett ögonblick. Elyn.
- Det beror på hur man ser det. Du är bara någon i mina tankar i nuet, men nu kan jag även skilja dig från mängden. Bara genom ett namn. Då blir du någon, i mina tankar.
Det kanske lät rubbat och förvirrande. Men det var lättare för honom att hålla alla tankar separata då namn dök upp. Han hade vid flera tillfällen förvirrat sig själv och kopplat Riandella till ett flertal han hade stött på. Men det var som Elyn sa. Egentligen hade det ingen betydelse.


Han drog lätt i ena mungipan då han hade bestämt sig för att inte utelämna sitt egna namn. För det första så hade hon inte bett honom, för det andra ansåg tiken att det var onödigt. Då kunde han lika gärna leka med, följa spåren.
- Flocklös?
Flinet kom tillbaka. Tankar kring hat och våld blev starkare av demonens närvaro, även minnen från hans första år bländade honom. Hans förra, patetiska liv.

"Jag antar.. att du bara kan fortsätta falla tills du krossas mot botten. Om du fallit sedan länge är det kanske svårare att avgöra vart din botten finns." Hennes röst var ljus och klar, ganska fin, men samtidigt kall och entonig, lite död. Man kunde ana en bruten skönhet i henne, ett skal av en vacker vargtik hon hade kunnat vara om hon inte blivit förstörd och krossad mot sin egen botten.

Elyn satte sig ner, det var för varmt och onödigt att stå upp.

Hans tankegång han förklarade var intressant. Den var på något sätt lite rar. Men hon visste att den typen av smicker och fina tankar också bara skulle vara i nuet, imorgon skulle de vara borta, och hon skulle försvinna ur hans minne som hon gjorde hos de allra flesta. Hennes namn var inte mycket värt i hennes egen flock ens, så varför skulle denne främling bry sig ens för stunden. Men fortfarande var det lite rara och fåniga tankar.

Hon svarade inte på hans fråga utan la huvudet på sned och log på hennes kalla sätt, utan att egentligen mena det som ett kallt leende.
"Så du vill inte presentera dig först? Så att jag kan urskilja dig ur mängden."
Uppenbarligen var namnet viktigt för honom. Hon ville inte verka ohövlig.

Dessutom ville hon inte reta upp honom i onödan.

Huvudet förflyttades långsamt, hamnade på snedden då hon talade. Hennes röst den var vacker, och hon lät smart. Även om Elyn inte hade talat speciellt mycket så kunde han ändå lägga märka till det. Inte alls lika spydig som alla det andra, inte alls lika patetisk som någon han hade träffat.
Men han skulle inte falla för det, inte ens Riandella gillade den tanken.

Öronen la sig mot nacken, och den blåa vargen rätade sig snabbt då hon ställde honom frågan. Så nu helt plötsligt gick det bra? Nåja, hon försökte nog trots allt bara leka lite svårfångad ändå.
- Morrow.
Han sade det snabbt, för att få det överstökat. Han ville inte direkt gå in på detalj eller säga vart han var ifrån. Inte heller ville han säga nått om sin så kallade familj. Han kände inte dem. Han visste inte ens hur det hade gått för hans syskon, och inte heller brydde sig Morrow. Eller jo, han skulle kunna roa sig i månader med sina syskons misslyckanden.
Han skrattade kort, åt sina tankar. Kanske var han den enda utav dom som faktiskt va patetisk?

Riandella ville sätta honom på prov. Det kände han på sig. Hon ville utmana ödet, få honom att kliva över ravinen, eller i alla fall få honom att klättra ner. Hon ville se honom falla.
Visst var det så.
Men kanske ville hon inte att han skulle falla ner just i ravinen, kanske var det något annat.
- Så, flocklös eller inte?
Han hade fått en mer kall betoning på sitt tal. Kanske för att tiken undvek hans fråga tidigare, och han själv såg det som en väldigt viktig fråga. Han gillade inte svaga och utstötta. Flocklösa.

Morrow hette han. Nåja, nu kunde hon väl skilja honom också från mängden. Men imorgon skulle namnet antagligen vara helt betydelselöst. Ett namn är bara ett namn, beskriver inget om vem du är, vad du gjort eller vart du ska. Ändå var denne trevligare än många andra hon träffat. Elyn skrämdes inte av hans plötsliga kyligare ton, märkte inte ens förändringen i hans röst när han blev mer vaksam. Elyns definition av trevlig skiljde sig antagligen en hel del från de flestas.

Hon återgick till frågan han ställt tidigare.
Hon var först tyst en stund, och funderade. Fanns det något negativt med att berätta för denne vart hon kom ifrån? Vargar brukade reagera olika, och alla verkade ha olika inställningar till deras flock. Samtidigt visste hon att hon var skyldig att berätta att devils regerade söder om Mardouf, att han skulle riskera livet om han klev in deras revir. Det var hennes plikt att berätta vare sig han gav sig på henne eller inte. En Devils ska inte vara rädd, och absolut inte hålla undan med sin stolthet. Hon behövde ändå tänka igenom valmöjligheterna.

Sedan skakade hon på huvudet svagt.
"Nej jag är inte flocklös. Jag är en Devils."

Devils.. Devils. Hade han hört det förr tro? Han visste inte säkert. Det fanns några flockar han hade hört talas om, men för det mesta hade dom han slagits ihop med vart flocklösa. Liksom den bruna honan uppe i norr som han tagit livet av. Flocklösa..

Riandella hade då tystnad. Det fanns inte mycket mer hon kunde be om för tillfället. Det enda hon verkade hålla fast vid hos honom var det han kunde göra med andra, han va kapabel till att döda. Men endast dom som vandrade ensamma. Det var så det var sagt.
- Då är du inte ensam, inte heller svag.
Han lät lättad. Och istället för det gamla vanliga flinet han brukade ha kunde man nästan skymta ett leende istället. Det var sällan han faktiskt log. Det här va nog första gången. Inte för att han var glad för hennes skull, utan sin egna.

Morrow vred bort huvudet, följde med blicken över det öppna gapet. Fanns det något annat sätt att ta sig över? Kunde man kliva över dessa höga berg må tro?
Med blicken någon helt annanstans talade han återigen till henne;
- Hade jag kunnat, skulle jag tagit mig över nu. Tala och se på dig, med respekt. Men detta tomrum mellan oss tycks ju ändå inte hindra våra ord.
Han såg tillbaka mot Elyn. Riandella, ja, hon va fortfarande helt tyst.

Hon fortsatte se på honom med kall död blick, till synes helt likgiltig, men hon funderade på det han sagt. Hur kunde han bedöma henne bara genom det svaret? Skulle hennes styrka ligga hos flocken Hon hade svårt att se sammanhanget. Och ensam? Ja ensam var hon ju mest hela tiden, så även nu. Hon kände sig ensam, och mestadels kände hon sig svag. Men hon valde att inte bemöta frågan av flera anledningar, men mestadels för att inte behöva konversera i onödan. Han verkade säker på sin sak. Det räckte så.

När han talade igen så svarade hon direkt.
"Du kan hoppa"

"Om du känner vindarna. Och Windfari."

Denna delen av ravinen var bred, men inte den bredaste. Inte heller den smalaste. Men det gick att hoppa om man hade tur med vindarna.. och med mycket fart.

Elyn själv skulle nog inte ge sig på att hoppa just här, men hon hade sett andra göra det. Möjligt att denne hane skulle klara det om han tyckte det var värt det. Men hon tvivlade på det. de flesta vargarna skulle valt att inte hoppa av goda själ, där ögonmåttet vanligen är att lita på, speciellt i detta fallet.

"Jag vet inte om jag skulle rekommendera att hoppa här. Det är farligt, och Windfari är illvillig."

"Men det går."

Öronen klippte till. Han lyssnade till hennes första mening, och mer behövdes inte för att väcka Riandella igen.
Gör det, hoppa. Du skulle ändå inte klara det. Du är inte värd mig. Han flinade, skakade svagt på huvudet. Knappt synbart.

En vind drog förbi, den va kraftig. Knuffade, utmanade honom. Hade han haft vingar skulle vinden ändå inte ta honom över, bara dra ner honom. Du är feg. Hon talade igen, även Elyn. Och det räckte.
Morrow hade redan hunnit vända sig om, gå tillbaka för att slutligen vända sig tillbaka mot ravinens öppna gap. Omgivningen smalt samman, och det enda han kunde se var sitt mål. Han skulle tysta ner sin älskade.
Musklerna spändes när han satte av i fart, och han va snabb. Men inte tillräckligt, och det kände han i samma stund som tassarna lämnade mark och kroppen sträckte ut sig för att nå fram. Sekunderna gick långsamt, och han hann blicka ner i mörkret. Se det som väntade nedanför. Han skulle falla för evigt.

Frambena slog i sten, och tassarna släpades. Grus föll nedanför honom och bakbenet höll på att glida ner, göra det andra benet sällskap som hängde livlöst bakom honom.
Det krävdes mycket för honom för att kunna dra sig upp igen, hans kropp var tyngre än vad han hade förväntat sig. Men han lyckades resa sig halvt, dra sig framåt och placera båda bakbena på fast mark.

Duktig, du kan ju. Det var det enda hon sa, den enda berömmelse han fick. Den skulle han kunna leva på en vecka nu.
Morrow ruskade av sig, och den lilla skelettbit som föreställde svans började svaja fram och tillbaka. Elyn.
Han såg mot henne, sade inget i början. Men flinet avslöjade honom. Ja, han va stolt.
- Vem är den här Windfari?

Elyn fick erkänna för sig själv att hon blev imponerad av hanen. Hon hade svårt att tro att han verkligen skulle ha hoppat över, speciellt som det inte ens var nödvändigt för att de skulle ha kunnat fortsätta prata. För Morrows skulle ärdet förstås säkrast om han stannat på andra sidan då han nu är närmare Devils revir.

Även om hon var imponerad så var det bara ett svagt leende det beröm han fick ifrån henne. Ändå mycket för att vara Elyn.

"Windfari är den illvilliga men vackra vinden som hjälpte dig över. En stark gudinna som växlar likt vädret."

"Windfari hjälper dig när du vill uppfylla dina drömmar." Sa hon och menade egentligen det som en hint till hur hon skulle ha hjälpt Morrow över, att finna extra styrka att klara något. Det var Windfari för Elyn.

"Hon ger mig styrkan i det omöjligaste och mörkaste stunderna." Sa hon och blev plötsligt personlig, mest för att klargöra för sig själv och sätta ord på det hon ibland kände. Hennes annars så kalla men klara röst fick en lätt sorgsen ton, men inget Elyn själv tänkte på. Det var bara något inom henne som kom ut utan att hon själv kunde känna igen känslan riktigt. Elyn hade sedan födseln fått lära sig vikten av att inte visa känslor för andra, och för Elyn hade bevarandet av hennes känslor blivit hennes skydd. Tyvärr till den grad att hon glömt hur hon ska känna sina egna känslor alls. de fanns där inom henne, men glömda och ignorerade. Det hindrade dock inte alltid känslorna för att visa sig.

"Har du.. hört talas om gudarna?" Frågade hon plötsligt. Hon insåg att om han inte kände till Windfari kanske han inte hade hört talats om de andra heller. För Elyn var det så självklara som barnsagor som tragglats in sen födsel att de inte spelade så stor roll om de var sanna eller inte längre. Det gav fortfarande en bekant trygghet för henne.

Han verkade inte röra en enda min då hon talade, det var snarare så att han lyssnade noggrant till hennes ord. Han försökte verkligen förstå och leva sig in i hennes ord. Morrow hade under sin uppväxt aldrig fått lära sig, varken från Fatima eller Iwaku. Dom som kallade sig hans föräldrar. Han och syskonen hade vart fängslade vid ett vattenfall och aldrig fått lämnat området, dom hade vart isolerade och aldrig fått chansen att ta lärdom om världen. Det enda som han hade lärt sig, som han hade nytt av, var Fatimas ord. Världen var ond, förgör den innan den förgör er och alla är din fiende tills motsatsen bevisat, men låt dom aldrig få den chansen att bevisa nått.
Dom orden passade så bra in på hans sjuka bild utav verkligheten.

Riandella hånade tiken i smyg, skrattade åt hennes patetiska ord och förklaringar. Sen viskade hon något till Morrow, bad honom att inte lyssna. Hon ville inte att han skulle ta in sådant nonsens. Men den här gången lyssnade han inte helt och hållet på mörkret inom sig.
- Du menar att hon är din demon?
Han var ytterst seriös med sin fråga, såg på henne med häpnad. Det lät ju precis som Riandella för honom, en allsmäktig varelse som styrde honom mot alla hinder han kunde hitta, men samtidigt hjälpte hon honom. Det var i alla fall det han trodde. Han visste ju inte att demonen endast va där för att sabba hela hans liv.

När hon slutligen tog upp Gudarna ryckte hela hans kropp till. Det var Riandella igen, hon ville inte höra. Bara gå, försvinna. Leta efter något annat. Du behöver inte det där, Morrow. Hon är en lögnare.
Öronen drogs bak mot nacken och blicken smalnade av då han kisade med ögonen. Gudarna.. Gudar.. Nej. Han hade hört någon nämna dom, och han kände till Riandellas hat gentemot dom. Men inte mer än så.
- Gudar, nej.

Elyn tittade ganska förvånat på honom. Demon? Vad menade han?

Var det något Elyn var van vid så var det demoner. O ja, demoner fanns ständigt närvarande i Devils med medlemmar som var besatta av dem av och till. demonernas närvaro hade alltid format hennes uppväxt, speciellt som hennes egen far var besatt av en. Men var det något hon själv aldrig känt sig imponerad av eller dragen till så var det just demoner. Hon hade sett själv vad dem gjorde med vargar. Bara mer patetiska än vad de redan var oftast. Livnärde sig på dem, utnyttjade sina offer, tog deras egna vilja, som oftast redan är väldigt förstörd efter att ha varit i devils för länge.Man tilläts inte ha sin egna vilja, bara svälja de man hade att säga emot och acceptera vad ledaren hade att säga, som lliknande en demon han med för den delen. Nej, Elyn hade inte mycket till över för demoner. De hade plågat henne nog och hon lockades inte av styrkan de kunde ge för priset man fick betala för att få den.

För henne var Gudarna däremot något helt annat. Något som stod över dessa demoner, något starkare och kraftfullare, och något som för henne kunde representera friheten. Att denne Morrow bara hade hört om demoner, men aldrig om gudar verkade lite konstigt tyckte hon. Änglar var dock något som Elyn själv var helt obekant med, det var något som det aldrig pratades om. Hon visste väl bara att änglar påminde om demoner, fast tvärt om.. Så hon hade väl inte så höga tankar om änglar heller.

"Demon? Nej Windfari är så mycket mer än bara en demon. Windfari är en av Gudarna, och Gudar står över demoner. Inget är starkare än en gud. En gud ger dig liv, och en gud ger dig död. Du kan finna stöd, eller få ditt straff om du förtjänar det, och det är endast en Gud som kan avgöra det."

Hon talade bara ärligt och rakt från hur hon såg det, eller kanske ville se det. Elyn ville att något ksulle vara större än Devils och deras dyrkan till Tenkai. Hon ville inte att Devils skulle vara hela världen. För henne var Gudarna något större som Nevada eller de andra inte kunde kontrollera.

"Gudarna som finns är Windfari, Moriko, Kaito, Aurinko och Chaibos. Du gör klokt i att hålla dig väl med dem skulle jag säga. Gör du de, så kan du söka hjälp hos dem."

Ett svagt leende kunde nästan ses plötsligt, men ögonen var fortfarande förhållandeviss kalla som tidigare. "Det är klart.. Om man väljer att tro på dem. Det är ju inte alla som gör det förstås."