Jira rörde sig kvickt genom skogen. Hon var ingen väktare, men alla medlemmar var tvungna att dra sitt strå till stacken. Så hon patrullerade på mellan de grova trädstammarna med sinnena på helspänn. Dimman låg tjock denna sena eftermiddag och solen hade redan lämnat sin plats på himlen. Skogen var inklädd i långa skuggor och ett brinnande ljussken som skiftade i allt från lila till det blodigaste av rött. Våren var ännu långt ifrån Kaiwood och honan var - som alltid dessa blöta och kalla årstider - lite butter till sinnes. Små oförståeliga budskap viskades till henne, väsandes genom den kyliga luften. Hon visste inte om det var träden, skuggorna eller andarna som försökte leka med hennes sinne med just nu uppskattade hon det inte. Lika lite uppskattade hon dimman, oavsett om den var en naturlig reaktion av att en plusgradig dag övergått till en kylig kväll eller ännu ett spratt från andarna. Hon kom faktiskt inte alls särskilt bra överens med skogens andra inneboende, men träden hade lärt henne veta hut. Visa respekt. Om än spelad. Hennes mor hade visat henne betydelsen av att vara träden till lags, de kunde visa henne saker, hjälpa henne. Iallafall trodde hon att det var så. Eller så inbillade hon sig bara. Kanske höll hon på att bli galen precis som sin mor. Giftet som åt på henne inifrån kanske hade börjat tugga på hennes förstånd.
Oavsett kände hon iallafall på sig att inga levande varelser fanns i närheten, som att träden gav hennes extra ögon, som att mossorna talade om för hennes att inga tassar hade träffat dem på längre. Som om skuggorna viskade att de inte hade något att dölja. Det var lite som ett sjätte sinne, eller kanske - som sagt - ren inbillning. Galenskap. Vem visste? Vem brydde sig? Svansen svepte i den karaktäristiska S-rörelsen, de långa smala öronen lutade snett bakåt och lite ut från kroppen då hon fortsatte framåt. Inte hon iallafall. 


[Mammi <3]

Skogen stod stilla. Luften bet kallt, med en underlig doft av unket trots att vintern tenderade att bevara det som annars försvann in i jorden. 
Osynlig för allt levande stod anden med tassarna på marken. Hon kunde inte känna den; inte känna underlagets tryck eller dess textur. Det var en underlig känsla, men dock en som hon vant sig vid. 
Ögonen som inte fanns vägrade lämna det hon funnit. Fascinationen var för stor, för påtaglig, för att hon skulle vilja lämna det som var kvar av hennes andra liv. 
Vid trädets rot låg ben. De var dolda av natur och årstiden, men hon såg resterna av päls och kött, av ben och tänder. Det var där hon hade dött, kroppen förvriden i plågor och tankar så långt borta från klarheten att knappa spåret av varginnan Nisha funnits kvar. 
De glödande ögonen skiftade för ett par sekunder. De blev yngre, fick pupiller, och glöd byttes mot purrpurr ljus. Hon såg mot högen där kraniets ögonhålor borde ha varit, om det legat där. 
Sen var allt som vanligt, och Nisha flydde platsen med ekande skratt och språng av rök. Hon var skogen. Hon var ett med den och den ett med henne. Hon andades koldioxid och åt solens sken. 
Den tillfälliga galenskapen fann sitt slut när hon kände energin börja sippra och falla henne ur sinnet. Skogen var kring vinterns tider trött och slumrande. De hade lite kraft till vardagen, och vad som blev över tillät de henne låna. Sommaren frodades hon, men vintern låg hon lågt om inte en annan energikälla uppenbarade sig. 
 Kort undrade hon varför ingen funnit hennes kvarlevor. Undrade om någon ens letat. Tanken försvann, och Nisha fortsatte patrullera revirets områden. 

Dalar och frusna bäckar, is med stora hål och sprickor som hon dansade över likt löv i en vind. Det var det hon såg ut som också, förutom att löven inte fanns och vinden förde med sig en stank av föruttnelse. Nisha dansade, och munnen sjöng ord på ett språk få kunde. Inte trädens, det var för uppenbart. Achera, Achera. Kai achera. M'veye dòmi ou.  
Revirets gränser var det få som vågade bestiga. Ryktet om Kaiwoods demon hade spridit sig, och det var inte flocken som de visas ord syftade på. 
Dòmisou. Tade vwai mwen. Dòmisou. Om och om igen. 
Hon fortsatte sjunga även när hon kände en väldigt familjär vargs närvaro. Jira. Hon dansade ditåt med all hast.
När hon fångade tikens rörelser med blicken lät hon sig följa med dotterns stig. Nisha var osäker på om Jira kunde känna hennes närvaro, men hon fortsatte sjunga samma visa om och om igen.