Kaiwood skogen har hon hört talas om men aldrig besökt. Nu var det väl dags antagligen. Eternity vandrade längst en nästan helt igenvuxen stig och blev flera gånger tvungen att gå om extra vilda buskar. Hennes storlek tvingade henne att välja lättare stigar men det hindrade inte henne från att röra sig ljudlöst och snabbt. Främmande dofter verkade finnas här överallt. Eternity visste inte om hon hade gått in i någons revir men en så länge kände hon inte av någons närvaro. Mörker och ondska fann hon väldigt fort bara någon dök upp i horisonten. Det förvånade henne fortfarande hur andra inte kunde se det, hur lyckliga de måste vara.. eller hur djupt olyckliga, hon har inte riktigt bestämt sig än.

Nisha skrattade; kusliga ekon mellan trädens stammar.  
Kaiwood var en mörk plats, oavsätt tidpunkt eller årstid. Skuggorna hängde likt en tryckande hinna, kvävde livet inunder 
Inget trivdes.
Inget utom Nisha.
Hon vandrade längst revirets gränser, ljudlöst och spårlöst. Grenar och hinder i hennes väg passerade genom henne utan påverkan; hon fanns inte, syntes inte.  

Skogen viskade i hennes sinne, hemligheter från fjärran och från nära. 
Det som fångade hennes uppmärksamhet var en främling.
En främling på deras revir.
Ett hånleende spreds på Nishas osynliga läppar, och hon satte av så som bara en ande kunde göra mot källan.

Det var inte doften eller ljudet som varnade Eternity utan ondskan som kom. Vrenen stannade upp och den vita blicken såg över området. Så någon var påväg mot henne i snabb takt med tanken på den växande mörkret som verkade komma mot henne från alla håll. Eternity skrämdes inte av den, vem bär inte på mörkret? Alla hade den med sig, iallafall har hon ännu aldrig träffat någon som var utan, den synen var antagligen som skulle skrämt henne, ungefär som att träffa en varg utan huvud.

"Så vem är det nu som kommer?" muttrade hon och skakade på huvudet, hennes likgiltighet var nästan apatisk. Hennes ansikte var uttryckslöst och det verkade som inget kunde förvåna henne.

Nisha hade mött sin del av idioter. Många hade varit unga, naiva saker som en gång för länge sedan hade aspirerat till att bli en av Blossoms mörka krigare. 
Inte många utav dem hade lyckats.
Ljudlöst och omärklig dansade hon in i främlingens närvaro, och bara den viskande vinden namngav henne vagt. De som tillhörde skogen hade lärt sig att tolka hur skogen viskade, i viss mån, för bara de som hade fallenhet för det verkade kunna förstå hennes budskap.
Ataro, Chayan, även Shiva i viss mån, hade lärt sig urskilja en vanlig blåsande vind från den kalla rysningen som var Nishas närvaro.
Hon iaktog främlingen rakt framifrån, studerade vrenhonan i tystnad. 
Vinden blåste hennes namn ännu en gång.
Nishanishanishanisha...
Ännu lät hon sig förbli osynlig, i väntan på vad främlingen skulle göra. Många kände till historierna om mörkret i Kaiwood, hade hört om den allt växande styrkan och det som bodde bland trädens stammar. 
Det var inget levande det talades om, utan om Kaiwoods demon.

Eternity brydde sig sällan om sägen som gick runt i landet för många av de var helt enkelt falska. Hon ville utforska saker och ting på egen hand, ibland ledde det henne in till farliga marker men hon klarade sig allt, av någon anledning...
Hon var en utav många som formerade sig av kraften och inte formerade krafter efter sig, det inre mörkret som för alltid hade fångat vrenhonan i sitt grepp och inte lät henne se det goda och vackra i världen har på så vis skapat en känslokall, likgiltig till andra individ.
"Vilket intressant fenomen.." sa hon för sig själv och den vita blicken svepte över området innan hon ryckte på axlarna och började åter gå, ta sig djupare in i Kaiwood. Många skulle säkert blivit skrämda av det mörkret som fanns i skogen men inte Eternity.

Nisha stod stilla när vrenhonan passerade genom henne. Nog hade Nisha hört hennes ord, men tiken verkade oberörd i övrigt.
Hon kunde inte bestämma sig för om tiken var modig, eller bara korkad.
Inte utav enbart nyfikenhet följde anden efter i ett osynligt svep. Hennes tassar tog mark, och kort efteråt ekade hennes röst på allvar genom skogen; isande och mörkt.
"Mer än bara ett fenomen, lilla gumman." vikt en vrålande vind utan källa blåste orden mellan stammarna. Likt skriken av tusentals lidande själar i chaosets högpunkt. 
En onaturlig dimma kom smygande över marken, långsamt i sin väg att spridas och spärra av den direkta åsynen av en flyktväg. 
Nisha visste inte om vrentiken skulle fly. Många valde snabba tassar framför vassa klor i hennes närhet; en egenskap hon ofta utnyttjade.

Eternity visste inte att hon gick rakt genom en andevarg, den kylan som många skulle lagt märke till har för länge sen blivit vrenhonans eviga följeslagare men när någon plötsligt tog till orda ryckte hon naturligtvis till, av överraskning, inte av skräck.


"Mer än bara ett fenomen, lilla gumman."

Vrenhonan stannade och med en överraskad blick såg över skogen, den förvånade minen höll sig på hennes ansikte bara någon sekund innan den åter blev likgiltig och lugn. Dimman som onaturligt snabbt formade sig runt henne skapade behaglig luft att andas in.

"Om du inte är ett fenomen vill jag se dig, och tack för dimman. Väldigt vackert."

Nisha lade huvudet på sned i sin osynlighet. Fortfarande kunde hon inte bestämma sig för om tiken bara var en väldigt korkad individ eller bara.. efterbliven. Eller van. 
Kunde vara alla möjliga kombinationer. 
"Du har i alla fall vett nog att tacka för dig, vrenhynda." sade hon med vindens vinande. Nisha kunde inte bry sig mindre om vem eller vad denna främling var, inget var större än hon själv. Inget. 
Inte ens döden.
Hon adresserade inte tikens krav om att bevisa sig. Inte direkt i alla fall.
"Du är på mina marker, vilka rättigheter tror du dig ha att ställa ens det minsta av patetiska krav?" hon höjde rösten; den vinande vinden blev till ett dån. Dimman hängde orörd av blåsten; mer än så, de växte än och tjocknade till sig. Nisha hade haft en halv evighet att bemästra sina andekrafter. Dimma, avtryck, kyla, allt kom enkelt för henne. 
Hon lät inte i grunden arg på något sätt, men hård och  väldig var ord som passade beskrivningen.

Eternity's blick svepte oseende över området innan hon valde att fokusera på en liten detalj på ett träd bara för att ha något
att fästa blicken på. Det var mörkt, inte naturlig mörker utan en som följde efter Eternity hela livet, här var den extra djup på grund av denna varelses närvaro och så dimma, dimman som dämpade kontraster.

"Du har i alla fall vett nog att tacka för dig, vrenhynda. Du är på mina marker, vilka rättigheter tror du dig ha att ställa ens det minsta av patetiska krav?"

Dimman tjocknade samtidigt som ett kallt vind svepte genom området, sådan effekt fick Eternity att inombords bli förtjust, något som inte syntes utanpå. Hon njöt av kylan och fukten på samma sätt som vanliga vargar njuter av sommar och värme. Hennes blick fokuserade på ett extra mörkt område, där den mystiska varelsen antagligen gömde sig.


"Antagligen inga rättigheter som skulle få dig att bry dig det minsta, men jag ser mörker varje dag, ditt mörker är djupare än andras och därför fångat mitt intresse. Jag vill se dess mästare."