Den fräna röklukten borde ha väckt Niara, men hon sov djupt. Istället var det en känsla i drömmen som sa åt henne att vakna. Hon vaknade med ett ryck av den märkliga känslan, utan att förstå varför. Hon såg sig yrvaket omkring, och nu kände hon den stickande lukten. Hon blev på sekunder snart klarvaken, och skenet från elden som snabbt hade närmat sig i den efter sommaren torra skogen var ett ilsket brinnande inferno. Slagen av panik så reste hon sig och stirrade på elden länge innan hon fick fattning nog att röra sig ur fläcken. Hon kastade sig iväg och sprang nästan livet ur sig, utan att se vart hon satte tassarna. Vinden var inte till hennes fördel, och röken var redan tjock, och elden närmade sig obehagligt fort. Hon hade aldrig trott att eld var så förrädiskt snabb. Förvirrad av röken så satte hon snart en tass fel och den fastnade mellan rötter. Hon kastades runt och ett knäckande ljud kunde höras, som följdes av en snabbt växande obehaglig smärta, en smärta och skräck som blev så stark att Niara svimmade, och blev liggandes när elden närmade sig.

Hon makade sig sakta ur vattnet och sniffade i luften. Vad var det för lukt tänkte hon sakta för sig själv. Hon tvekade lite vid stranden. Skulle hon lämna vattnet bara för ett tag? Den starka nyfikenhet drog henne närmare den främmande lukten.
  Hon såg svagt ett sken lite längre bort. Hon stannade när hon kände hur en varm närmande sig. Hon bakade undan en meter från värmen. Vad var det som skapade värmen? Undrade hon när hennes syn bli ofokuserade. Hon börja gå bakom ett träd i närheten. Hon la sig ner och väntade på honan som hon visst skulle komma.
  Det tog inte så långt stund innan honan kom och knäckte sitt ben. Hon hörd svagt det brakande ljudet även på det långa avståndet som hon satt ifrån honan. Ett leende kom på hennes läppar medan hon med sin kraft att se in i framtiden höll koll på det röda hav som närmade henne.
  Hon börja resa sig och skulle gå. Men hon slängde en sista blick på honan. Så vitt hon kunde se så var hon ungefär lika gammal som honan. Varför skulle livet var så elakt mot honan? Varför hade inte någon av hennes vänner kommit och hjälp henne? Hade hon inte några vänner som hon själv? Undrade Aquaria. Hon tittade intensiv på den silvriga honan. Nej, fall hon inte räddade henne så skulle hon dö. Ett leende kom på hennes läppar. Nu skulle hon sätta ett krock ben för ödet. Hon vände sig mot honan och börja springa mot henne. Det varma havet hade närmat sig honan. Aquaria sträckt sig efter den lilla vattnet som fanns kvar i luften för att skudda henne och honan. Det var svårare än vanligt att få vatten ut luften. Hon sprang fram till honan och drog ur hennes tass ur det håll som hon hade fastnat. Aquaria gick under honan så hon hamnade på hennes rygg och börja gå iväg med honan. Hon kände honans tyngde på ryggen. Varför skulle allt var så mycket svårare på land? Undrade hon snabbt med hon kände hur värmen börja slita på henne. Men hon hade bestämt sig för att inte ge upp, och om hon gav upp nu skulle hon bara bevisa att man inte kunde sätta sig mot ödet. Det ända hon behövde var att komma till ett vatten drag och sen skull allt bli mycket lättare. Hon hörd ett frätande ljud när det röda havet kom mot hennes vatten barriär.
  Hon kände hur hennes kropp börja protester. "Vad någonstans fanns vatten?" frågade hon sig medan hon kände hur halsen snurrade ihop sig mera. Hon såg knappt något igenom röken. Varför gjord hon det här? Varför försökt hon rädda någon annans liv? Hon skulle precis slänga bort honan när hon kom på varför hon gjord det. Hon fick en ny glöd när hon kom på varför hon gjord den här. Men hennes ögon börja kämpa i mot henne. Hennes kropp skrik bara efter en sak, att villa. Det var knappt som hon hann se hur ett träd skulle falla på henne. Hon hann undvika med en sekund. När trädet föll så hörd hon en plask. Ett lycklig leende kom på hennes stela läppar. Hon använde sina sista kraft för att komma i vattnet. Den här sjön hade hon varit tidigare i och hon visst att det fanns en under havs gråta med en luft ficka. Hon släng först i honan innan hon själv hoppade i. Hon tog tag med sina käftar och drog ner honan i vattnet till gråtan.
  När hon var fram med honan i gråtan så föll hon i hopp med ett lycklig leende på läpparna. Hon hade besegrat ödet. Hennes ögon följ ihop och hon kände hur hennes sinne försvann i in medvetslösheten.

Niara hostade och vaknade till när hon hamnade i det svalkande vattnet. Hon slog upp ögonen och började försöka resa sig av ren reflex. Vatten? Hur hade hon hamnat här? Hon märkte att hon var kvar i den brinnande skogen, men vattnet mitt i var en kylande fristad, för stunden åtminstone.

Hon vände på huvudet för att se vem som hade räddat henne och fick snart syn på en till synes medvetslös varg i vattnet bredvid henne. Hon vadade fram till henne på darrande ben. Niara kände fortfarande den stickande röken från skogen, och insåg att det antagligen skulle bli värre om de stannade kvar. Även om de var skyddade från elden i vattnet, så skulle röken fortfarande bli farlig för dem, de ksulle inte kunna stanna här så länge till. 

Hon stannade intill vargen, som hon aldrig sett förut, för att försöka väcka denna. Hon visste att hon inte skulle kunna lämna henne här nu, speciellt inte om det var hon som räddat henne. Niara skulle för den delen inte lämna henne här även om hon inte räddat Niara.

Niara försökte väcka henne med höjd röst, men utan resultat. Istället tog hon ett djupt andetag och blåste sin innre livsglöd över henne, samtidigt som hon bad tyst till gudarna. Niaras helande kunskaper skulle förhoppningsvis ge främlingen tillräckligt med styrka för att vakna upp igen. Niara visste att hon inte skulle orka bära henne på sin egna rygg genom skogen. Hon försökte koppla bort oron i kroppen för att fokusera på sin patient.

Det första som slog henne när hon åter fick medvetande var värmen. Det andra var främlingen som lutade över henne. Hon drog tillbaka över läppen och morrade. Men mera än så orkade hon. Det vita ögonen fokuserade sin ofokuserade blick på lågorna som hade omringat dem innan det spärrade sig in på den gråa honas ögon par. Hon försökt resa sig upp men ben gav sig i veka efter ett par centimeter över marken. När hon insåg att hon inte klara av att resa sig så börja bita efter främlingen. 

(Ursäkta för konstigt svar)

Niara backade genast undan när främlingen började hugga efter henne, och höll sig på säkert avstånd. I vanliga fall så hade hon gett sig av genast, men nu var detta en varg som troligen hade räddat hennes liv, och Niara kände en tacksamhetsskuld till denne tik, och tänkte inte bege sig ut i elden igen innan hon visste att det var okej.

Niara stod stilla en stund och andades tungt tack vare den varma röktyngda luften som rev i halsen. Även om vattnrt här blev en tillfällig fristad, så skulle det vara omöjligt för Niara att stanna länge till när luften skulle bli fylld av rök igen.

"Mår du bra?" Frågade hon sedan rakt ut med ovanligt raspig och skakig röst. Hon var osäker på om tiken hade tappat minnet helt. Det fanns inte tid för fina presentationer.

Hon insåg dock att hon ville förtydliga situationen och påminna om vad som hänt.
"Du räddade mitt liv, från elden. Tack." Hon försökte ha en ögonkontakt för att verkligen visa att hon menade vad hon sa.

Hon stirrade på honan när hon gick bak. Morrande bliv grovar. När honan frågade hur hon mådde så slutade hon tvärt att morra. Hennes blick blev en blandning av förvirrade och chock. Det här första gången i hela henne liv som någon frågade hur hon mådde. När ett träd föll ner i närheten med ett brak. Så vaknade hon ur sin chock tillstånd. Hon börja åter igen blotta tänderna. 
"Tillräckligt bra för att slita av strupen på dig om du kommer närmare." Sa hon med svag vred i rösten. När honan tackade henne så kände hon sig väldigt förvirrade. Vem var den här vargen? När tiken försök få ögonkontakt så riktade hon huvudet upp. Elden bländade henne så och kisade med ögonen.
"Ingen orsak." Sa hon med en högfärdig röst. Sedan vände hon blicken mot vattnet. Om hennes kropp inte tänkt lyssna på henne så fick hon säga åt vattnet att hjälpa henne. Hon riktade sin tänk mot vattnet. Men hennes blick blev suddigt en stunde. Hon vände blicken mot den grå honan.  
"När den brinnande björken fall framför dig ta till höger då." Sa hon med en drömmande röst innan hon lätt vattnet dra ner henne med en våg ner i sjön.

Niara backade kvickt flera steg, nästan rakt in i en glödande stubbe, och stannade upp och såg på andfådd på främlingen. Luften försämrades snabbt omrking dem.

Hon sa inget mer utan nickade till slut. Försökte memorera instruktionerna i huvudet. Hon stod och funderade på om hon borde lämna sin räddare verligen, men hon verkade klart mer hemma i vatten än vad Niara var. Hon bestämde sig för att hon som tack ska be för henne till gudarna, men hon undvek att säga det, då alla inte var troende som henne själv. 

"Tack. Var försiktig nu." Sa hon försiktigt och vände sig sedan om för att rädda sig ur flammorna. Hon visste dock att hon aldrig skulle glömma sin räddare i vattnet. Hon hade sitt lv att tacka henne för, en livsskuld hon skulle minnas.