[Utspelar sig i lövskogen, nära lövskogen/mardouf/numoorislätten-gränsen (innan branden) C: ]

Skogen var förvånansvärt öppen här trots att träden inte var i det närmaste lika gamla som Kaiwoods åldrade stammar. Höga björkar, raka lindar och lönnar blandades med träd han inte kom ihåg namnen på. Deras lövklädda grenar hade börjat skifta i gula nyanser. Rönnarna var röda av bär och på marken låg ett lager av löv som blev tjockare för var vecka. Luften var ljum och doftade av de torra löven. Buskaget mellan träden var glest men viltvuxet. Gräset var högt och fullt av långsamt vissnande tuvor. Världen förberedde sig inför den annalkande vintern, även om snön sällan föll såhär långt söderut. Bivlinde travade på i lugnt mak. Han hade fällt mängder av päls under sommaren, men var fortfarande klädd i en tjock och tung fäll. Det var länge sedan han lämnat glaciären. Han kunde fortfarande minnas osäkerheten och spänningen som dansat i bröstet när han följt manvargen genom bergen. De hade vandrat tillsammans över landet och hon hade visat honom skogar och slätter, klippor och hav. Månaderna, årstider, hade passerat i en faslig takt. Han kunde förstå sin syster, varför hon valt att vandra söderut, och undrade gång på gång varför han inte själv följt med på någon av hennes turer. En dag skulle de kanske vandra här tillsammans. Det sällskap han hade nu var det dock inget fel på.

Snett bakom isvargen dansade manvargen fram på långa ben. Hennes djupa röst klingade gång på gång i korta skratt medan hon med barnslig fascination såg efter fåglarna i träden. När en stor formation av gäss seglade över deras huvuden med höga rop vände hon om för att hålla blicken på dem och backade nästan in i Bivlinde. Det var absolut inget fel på hennes sällskap, men han oroade sig för henne till och från. Redan innan han träffade Cuywendz för första gången hade Bianca berättat om henne. Han hade aldrig träffat någon som manvargen, och när hon följt med upp i det karga norr hade han lärt känna henne. Lärt känna alla hon var. Hur underligt det än lät så var hon fler än en. Hon var Cuywendz, den han kommit att älska. Déna, som behövde tänka sig för innan hon talade. Sefran, en ängslig stackare som trots kroppen påstod sig vara en hane. Och hon var Wendez, som nu följde hans steg. Han log när deras blickar möttes. Precis som med hans syster var det något som inte stämde, även om han inte såg något fel. Han ville hjälpa henne, dem, allihop, men visste inte hur han skulle göra. Vad han kunde göra. Som om det inte var nog började han oroa sig för att göra fel, säga fel sak till fel person. För han älskade Cuywendz. Han ville inget hellre än att älska henne, och de hade pratat länge innan de beslöt sig för att knyta sig samman. Bilda familj.

Men hur förklarade han för Wendez att hon skulle bli moder? Hur förklarade han det för Sefran? Lyckligtvis hade manvargshanen förståelse för att han var en del i en delad kropp. De hade pratat om det redan under tiden innan de lämnade glaciären. Han hade pratat med Cuywendz också. Men Bivlinde var osäker på hur mycket de andra visste. De få gånger han mött Déna hade de kommit överens, även om tiken var envis till gränsen på dumdristig och hade ett onödigt hett humör. Han trodde att hon visste, även om hon tvärnekat när han försökt förklara.

Men vad visste Wendez? Hur förklarade han för henne? Isvargen såg över axeln igen. Manvargen upptäckte att han såg på henne och travade upp längs hans sida. Han saktade in.
    ”Biv, vart är vi på väg?” Trots att kroppen var densamma, rösten densamma, så hade Wendez en ljusare ton i rösten än han var van att höra. Han log mot henne, så som han log mot sina småsyskon.
    ”Till savannen. Du har varit där förut, eller hur?”
    ”Det är det stället med högt gräs va? Och massor av buskar?”
Han kunde inte hindra det lätta skrattet som letade sig ut ur hans strupe.
    ”Det finns många platser med högt gräs. Men ja, där finns högt gräs och massor av buskar.” Han hade själv aldrig varit på savannen. Cuywendz hade envisats med att han skulle se andra platser först. Men utav vad hon beskrivit och vad han redan sett försökte han ibland föreställa sig platsen. Den var vacker. Hon beskrev den alltid som vacker och han kunde inte föreställa sig annat än att hon kom från en vacker plats. Hon var vacker. Han ruskade tanken ur huvudet för stunden. Hur gärna han än ville älska henne, visa henne ömhet, så vågade han inget göra. Inte när han visste att det inte var hon som gick vid hans sida.
    ”Wendez, kommer du ihåg när du senast var på savannen? Bland det höga gräset?” Han viftade på svansen. Hennes smala ansikte rynkade ihop sig i en fundersam min.

[Jag kommer svara med både Bivlinde och Cuywendz i ett och samma inlägg, från något av kontona C: ]

OFF_än har jag inte rollat med Adélaïde tillräckligt mycket så att jag har kommit in i hennes personlighet, så du vet om det. C:


Den lätt ljusa varginnan rörde sig med lugna steg. Hennes öron var spetsade och ögonen märkte varenda liten rörelse. Hon blickade upp mot de vackra stora träden. Det här var en plats där hon skulle kunna stanna på föralltid. Det var så vackert. Flera olika sorters träd sträckte sig över henne. Lövens färger hade börjat skifta från den gröna färger till närmast röd, orange och brun. Även det var vackert, den brinnande skogen.

Löven som hade fallit mot marken prasslade till då hon trampade på dem. Hon gillade ljudet av prasslande löv, det lät som hemma. Hemma. Tiken tog ett djupt andetag och en liten suck lämnade henne. Minnena kom farandes och det högg till i hjärtat. Hon önskade att hon kunde förhindrat det som hände. Hon hade dåligt samvete över att de hon älskade hade stupat i kriget. Dock, innerst inne så visste hon att det inte fanns någonting hon kunde gjort för att förhindra det som hänt. Saknaden efter alla var hjärtskärande. Hon saknade sin mor, sin far, sin partner... Hela flocken. Dem alla hade dragits ifrån henne alldeles för tidigt. Adélaïde var tacksam över de många år hon fick tillsammans med sin stam. Ofta tackade hon månen för att hon fått tillbringa de år hon gjort i sitt hem. Aldrig hade hon fått något svar, men hon visste att hon lyssnade. Det gjorde hon alltid.

Ljudet av röster ryckte Eldartiken ur sina tankar och hon vinklade öronen åt det håll ljudet kom ifrån. Hon sökte med blicken efter de som utsände rösterna, men hon kunde inte se någon. Visst hade hon bra syn, en väldigt god syn.. Men just nu kunde hon inte urskilja någon, utan förlitade sig på hörseln.

Han väntade tålmodigt medan manvargen funderade. De höll fortfarande en lugn takt, utan att för den delen gå långsamt, och han var noggrann med att de följde skogen åt sydöst. Mer åt öst. Cuywendz hade sagt att om de kom till havet var det bara att vända söderut, så var de på rätt väg igen. Om än att det skulle bli en omväg i så fall. Han hoppades på att kunna hålla kursen och slippa omvägen. Savannen var något han verkligen ville se.
    "Jag..." Wendez började tala, men meningen dog ut i ett utdraget ljud. Bivlinde förblev tyst. "Jag var där... men det blev mörkt... och..."
    "Vad hände?" Han gav henne en undrande min.
    "Där var andra val..." Tonen i rösten förändrades en aning och manvargen stannade upp. Hon såg ut i tomma luften för ett ögonblick.
    "Wendez?" Bivlinde stannade och vände sig om. En lätt oro bubblade i hans bröst.
    "Cuywendz." Hennes röst var låg och hon såg på isvargen för ett ögonblick med mörka, varma ögon.
    "Tack o..." Han hann inte avsluta meningen innan hennes blick åter förändrades och ett lekfullt leende spred sig över läpparna.
    "Tack för vad?" Den ljusare tonen återvände snabbt och Wendez travade snabbt upp vid hans sida.
    "Inget", svarade han mjukt och skakade på huvudet.

De fortsatte att lugnt röra sig framåt. För sig själv försökte han formulera något som inte skulle låta allt för dumt. Han var nästan helt säker på att det borde gå, han visste bara inte hur. Sefran förstod, och Cuywendz förstod. Déna ville inte förstå, men han trodde att hon gjorde det. Men hur skulle han..?

Hans blick fångade skymten av en ljus främling bland träden en bit bort. Han stannade och höjde nacken för att se bättre. Manvargen hann ta ytterligare några steg framåt innan hon märkte att Bivlinde stannat och vände sig mot honom.


[Det gör inget, alla är nybörjare med nya karaktärer C;
Jag har själv lite jobb med att rolla Wendez, då den identiteten hos Cuywendz inte dyker upp allt för ofta]

Den ljusa tiken stannade upp, lät blicken vandra från träd till träd. Hon sökte, men fann inget. Öronen vinklades och ljudet från två individer for in i hennes spetsiga öron. 
   Och där, där kunde hon se dem. Den ena var större än den andra och ägde även mer färgiga färger. En hane och en tik. Vad eller vilka dessa var visste hon inte, och hon visste inte heller om de ville bli störda. Så istället för att röra sig framåt stod hon kvar på samma plats och granskade dem med vänliga ögon.



OFF_ Jag har varit borta ett tag på grund av vissa svåra omständigheter, men nu är jag tillbaka! Du får ursäkta mitt sega och urdåliga svar, men hoppas det duger.

Främlingen tycktes ha upptäckt dem ungefär samtidigt som Bivlinde lade märke till denna. För ett ögonblick stod han stilla med nacken höjd. Han kom av sig i tanken, men ruskade på huvudet när manvargen ställde sig vid hans sida och följde hans blick.
     "Vem är det?" Hennes röst bar fortfarande den något barnsliga tonen, men han kunde ana en lätt osäkerhet hos henne.
     "Jag vet inte." Han släppte inte främlingen med blicken, men såg hur Wendes vände sig mot honom i ögonvrån. Främlingen var större än dem. Ljus, högrest med vad han tyckte såg ut som längre öron. Var det en vren? En ljus sådan? Han ryckte till när vännen plötsligt tryckte sig intill honom, kurade mot hans sida som om hon försökte skydda sig själv. Han log mot henne.
     "Du", började han med mjuk röst. "Det är ingen fara. Jag är här." Han vände sig mot den ljusa igen. Vem det än var så tyckte han inte den såg hotfull ut.


[Ah, det gör absolut ingenting. Det är många som har mycket att göra nu, så jag förstår C:]

Eldartiken kunde höra röster. De första orden kunde hon inte uppfatta, men kort därefter kunde hon höra den mindre vargens röst.
"Du. Det är ingen fara. Jag är här."
    Var de rädda för henne? Hon ville absolut inte att någon skulle känna rädsla inför henne, och hon sänkte därför huvudet i en respekterande gest. Öronen vinklades bakåt och svansen sänktes. Hela hennes kropp strålade respekt, vänskap och fred.

Främlingen tycktes ha hört honom, och när den ljusas hållning sjönk log Bivlinde vänligt. Han vände sig sedan mot Wendez igen.
    "Det är ingen fara." Manvargen mötte hans blick och blev tyst för en kort stund innan öronen reste sig på huvudet och ögonen sken upp.
    "Säkert?" Svansen viftade försiktigt, lågt bakom henne. Hon såg på främlingen och ropade efter ett ögonblick; "Vem är du?"
    Bivlindes öron ryckte bakåt innan de ställde sig upp igen och han grimaserade ursäktande mot främlingen. Han var fortfarande inte helt säker på vad han borde göra med... Wendez. Hon var inte en valp, samtidigt som hon var det. Kroppen var inte en valps, och inte heller den djupa rösten, trots att där fanns en barnslig klang i den. Men hon var en valp, i sinnet. Han hoppades att den främmande ljusa inte skulle ta illa upp över manvargens rättframhet.

När hon såg på de två individerna längre fram värkte det till djupt inom hennes hjärta. De var fortfarande så unga, hade så mycket kvar att lära. Hon hade levt mycket länge. I flera år hade hon vandrat runt på jorden i den kropp hon nu ägde. Och länge skulle hon leva.
"Vem är du?" 
Det gjorde henne glad att nu se hur den större tiken vagt viftade på svansen och talade till henne. Ett litet brett leende spred sig på Eldarns läppar när den mindre grimaserade mot henne.

"Mitt namn är Adélaidé." sa hon med ljus, klar röst. Rösten var vänlig. Precis som hon var.

Vänlig.

"Adélaidé", ljudade manvargen med långa vokaler. Den koncentrerade uppsynen byttes snabbt tillbaka till ett brett leende. "Jag är Wendez." Svansen viftade kraftigare bakom henne.
     "Bivlinde." Isvargen sänkte nacken i en respektfull gest. "Du får ursäkta min vän", fortsatte han när den rödbruna tog ett steg närmare. Han såg på Wendez medan han fortsatte. "Hon kan vara lite.. rättfram." Hans öron lade sig ut åt sidorna, innan de ställde sig upp på huvudet igen. Manvargen tog ytterligare ett steg mot främlingen, försiktiga steg. Nosen rörde sig när hon vädrade efter den större honans doft.
     "Du är så fin!", utbrast hon efter ett ögonblick och såg på den främmande med stora ögon.

Varginnan lyssnade på de två främlingarna när de talade. Leendet på läpparna spred då hon såg den större vargens svans vifta kraftigt bakom henne. Andras glädje var även hennes glädje.
"Var hälsade Wendez och Bivlinde."

"Du får ursäkta min vän", 

Adélaïde vände blicken mot den mindre vargen.
"Ni har ingenting att be om ursäkt om, Bivlinde." sa hon lent och såg på honom. "Att vara rättfram är aldrig någonting dåligt."

"Du är så fin!"
'

Eldarhonan lät den milda blicken vandra mot varginnan.
"Du är lika fin du," sa hon mjukt. Hon böjde på sig så att hon skulle komma i samma höjd som de andra två. Efter några minuter rätade hon dock åter på ryggen. "Vandrar ni, likt mig?"

Han gav främlingen ett leende och nickade, innan han såg på manvargen igen. Hennes glädje var smittande, men trots det kände han sig alltid en aning nedstämd när hon... inte var den han först lärt känna. Han skämdes lätt vid tanken, men visade inget av det utåt. Hur kunde han veta ifall den ena av de han mött i manvargens kropp var mer äkta än de andra? Och hur kunde han veta vad som hänt dem, eller hur de hamnat där de var? Wendes skrattade till när Adélaïde svarade att hon var lika fin. När den ljusa honan sedan ställde en fråga svarade Bivlinde.
    "Ja, vi är på väg till savannen." Han pendlade med blicken mellan de båda honorna. Wendez gav honom ett glatt leende innan hon vände sig tillbaks till främlingen och sträckte sin nos mot henne för att vädra i luften. "Är du på väg någonstans?"

När även den mindre vargen log spred en värme inom hennes hjärta. Ett lyckligt par. Lycka gjorde henne alltid glad, och leendet på hennes läppar blev större.
   De var alltså på väg till savannen. Vad de skulle göra där visste inte Adélaïde, men hon frågade inte heller. Det var deras sak, och att fråga stod inte i varginnans sak.

Är du på väg någonstans? 

Tiken hade för en kort sekund vänt blicken mot den större vargen, men vände nu åter blicken mot hannen. En lätt skakning på huvudet lämnade henne.
"Nej...," sa hon, rösten var nu en aning tystare. Minnena dök upp i hennes huvud. Smärtan for igenom henne likt en stöt. Varje gång hon tänkte på det förflutna blev hon skadad. Snart skulle hon inte kunna stå ut att leva ensam längre. Att behöva ge sig av ifrån sitt land, förlora nära och kära, förlora sin partner... Det var ingenting som stod högst på önskelistan.

Off: De pratade lite och skiljdes sedan åt på vänskapligt vis.

Avslutat~