Valpen såg storögt på den äldre hannen. Hon hade aldrig hört just den historian om Windfari. Den var sorglig. Väldigt sorglig. Elphaba såg upp mot himlen. Hon fanns där uppe. Och såg dem.
"Erakan." sade hon tyst.
Den gula blicken lades på honom igen.
"Jag tror inte jag tycker om regnet längre."
Hon hade alltid tyckt det var kul att leka i det. Och allting luktade så mycket efter och under det. Men nu... Nu var det inte lika roligt längre. Tankarna hamnade snabbt på oväder och blixtar.
"När det blixtrar, är det också Windfari?" frågade hon och lade huvudet på sned.

Erakan tyckte inte om blixtar. Det dansande ljuset över himlavalvet som alltid medförde det oljud som fick Erakan att tappa allt av förstånd hette. Det gjorde ont. Smärtade hans känsliga öron likt ingenting annat.
När han såg valpens humör bli mer av den sorgsna typen kände han ett sting av skuld. Meningen med historian hade inte varit att förstöra en valps syn på något så naturligt som regn, utan bara att berätta en av hans personliga favoriter.
"Hon kanske sörjer, men du får inte glömma vilket liv hennes tårar ger oss, ger skogarna. Hon sörjer de fallna genom att ta hand som Sina barn."  sade han, rösten mjuk och len.
Han såg på henne, såg hennes färgade, klara ögon se frågande på honom. Vem framkallade blixtar? Vilken var Guden han skulle be till för att slippa uppleva bland vad han skydde som mest?
Ärligt, så visste han inte.
"Jag vet inte" medgav han högt. "Men det är Windfari som är skyarnas mästarinna, och det är Hennes vindar och Hennes moln och Hennes oväder, så det skulle inte förvåna mig om det även är Hon som ansvarar för blixtarna" sade han, nästan fundersamt.

Hon såg upp mot himmelen igen. Windfaris tårar. När Erakan berättade hur hennes tårar gav liv trots att hon sörjde insåg valpen hur det var.
"Ååååhhhh." sade hon när hon förstod.
Hon visste ju egentligen att regnet gav allting liv, men hans historia hade gjort ett sånt intryck på henne. Vad hon däremot inte visste var att hon från och med denna dag för alltid skulle se regnet som gudinnans tårar.

Med spända öron lyssnade hon på hans ord om blixtar och åska. Han lät inte helt säker.
"Jag tror det är så." sade hon och nickade. "När hon blir riktigt arg."
Så var det nog. Åska lät väldig mycket. Lite som när Iwaku blev arg.

Erakan log snett. Vad annars kunde han göra? 
"Alla gudar kan bli arga på oss. Men oftast är de även förlåtande om man tar deras ilska med värdighet. " sade han, och kände sig ovanligt fyndig med sin strof.

 (Jöttejätte kort, men skrivet med mobil seeent så ha lite överseende <3 )

Hon såg på den äldre hannen med lätt förvirrade ögon. Med värdighet? Elphaba var inte helt säker på vad det ordet innebar, men hon hade hört det flera gånger tidigare. Och hon trodde sig veta att det betydde någonting viktigt, någonting i stil med att man var viktig om man hade värdighet. Eller något sånt.
"Gör de?" frågade hon och såg upp mot himmelen.
Om hon någonsin gjorde gudarna arga skulle hon försöka acceptera deras vrede med värdighet.
"Då ska jag göra det." sade hon bestämt.
Hon hoppades bara att det inte skulle behövas.

[Helt okej c: Vet hur svårt det är att skriva inlägg på mobilen :/ Men, ska vi börja avsluta det här? c:]

[Tycker nästan att rollet kan betrakta sig avslutat,  ish. ;D vi skulle kunna ta ett nytt snarlikt roll som utspelar sig vud lömplig tid? :D ]