Solen sken genom gröna trädkronor. Det blev ett skimrande färgat ljus som var en varm ton till allt under. Sen, när solen började dala visste hannen att allt istället skulle förvandlas till ett glödande orange landskap, och sedan ta tonen av midnatt när månen reste sig ur horisontens slut.
Ännu var dock dagen härskande, och Erakan med all knskap han besatt ägnade sig åt att förfölja en byte. Dess steg hade först fångat hans uppmärksamhet, istället för dess ljuvliga doft eller välvda spår i den mjuka marken. Alltid var det ljudet som först fångade hans uppmärksamhet.
Han hade blivit bättre på att jaga ensam. Mycket bättre. Tidigare hade det precis varit så att han inte svalt, men nu kunde han nästan känna musklerna svälla när födan var som rikligast.
Hjorten var inte heller svårfångad, inte när han mycket väl lärt sig hur skogen formades av bäckar och stenblock. Jakten hade blivit ett nöje att planera och utföra, och frukten av det hela var det järnrika blodet av en nyfälld hjort.
Han var inom revirets gränser, men tillräckligt långt bort från fallet för att hans känsliga hörsel inte skulle snappa upp det smärtsamma bruset på håll. Han hade kommit att undvika vattenfallet och sjön, just för att dånet påminde honom om åskans väldiga rytande och frätande innehåll. Dövhet var något han fruktade i samband med brus och dån, och undvek det därefter.
Käftarna slöts kring den smakrika levern, och han svalde den nästan hel. Sedan fortsatte han mot mjukare muskler, njöt av dess rika smak och halvsega kvalité.
Erakan var väldigt nöjd där han låg, munnen begravd i en lyckad jakt. Blodet slickade han fri från nosen och munnen, där den fläckade ljus päls groteskt röd.

De små tassarna travade över gräset. Ju närmare hon kom gränser för reviret ju mer tveksam blev hon. Rädslan över att lämna Byoomi var överhängande. Leviathan hade klarat av att lämna det. Likaså Ira. Nu var det bara hon kvar. Sakta började hon gå innan hon snabbt skyndade tillbaka ett antal meter. Hon stannade abrupt upp och morrade på sig själv. Så här kunde hon inte fortsätta. Det gick bara inte! Snart var hon tvungen att kunna lämna reviret. Annars skulle hon bli fast här för evigt. Hon ville se världen. Eller ja, världen lockade kanske inte speciellt mycket, men hon ville åtminstone kunna gå i grannområdena utan att behöva vara rädd. Hon vände sig om med bestämd blick. Bröstkorgen fylldes med luft och hon växte något i storlek. Nytt försök.

Efter att ha försökt lämna reviret i mer än tio sekunder ett femtiotal gånger gav hon upp. Det skulle aldrig gå! Med slokande öron började hon röra sig tillbaka mot vattenfallet, när en doft av blod nådde hennes nos. Hon såg på den. Den var sned och avskavd, men hade läkt. Dumma Ira. Allt var hennes fel. Men hon visste nu vilken kraft hon hade. Om hon kunde öva upp den skulle hon kunna hon göra precis som Iwaku. Om hon vågade öva upp den. Det hade gjort ont att förlora en del av nosen. Tänk om hon förlorade något viktigare nästa gång? Hon rös vid tanken och började istället följa blodsdoften.

Det tog inte länge för Erakan att notera de nätta stegen av en valps. Eller, det kunde vara en väldigt liten vargs steg också, men de tenderade att ha en annan gångrytm. Hörseln och slutledningsförmåga var två saker som föll bra i symbios.
Hannen reste sig och såg sig omkring. Han hade valt en avskild plats att dräpa hjorten på, så att han i ett senare skede skulle kunna äta ostört. Mycket riktigt var det först senare som stegen avbrutit honom och hans måltid.
De rörde sig emot honom, de nätta stegen. Han kände ingen oro, för vad kunde en valp göra honom? Det fanns även en sannolikhet att det var en av flockens valpar, så han valde att inte agera alltför plötsligt.
Det var något han noterat sedan han blivit antagen i flocken. Han var mycket lugnare och bra mycket mer rationell.
Hannen rätade på sin kompakta kropp. Den var liten, men vägde mer än vad man trodde, något som Erakan störde sig på. Vare sig snabb, eller stark, i relation till båda sidors extrema punkter. Snabbare än en ståtlig bergsvarg, men bra mycket långsammare än en vanlig varg. Det var som om han landat i en mitt som var värdelös just för att med den kunde han inte göra något.
Sen att han var mindre än de flesta gjorde inte mycket för självförtroendet.
"You there, little one?" löd hans stämma, djupt brytande på nordspråk. Han behärskade numoorian mycket bättre efter en tids användning då medlemmarna primärt bara talade numoorian. Inte heller visste han omfånget av valparnas språklighet, men han hade antagit att även de främst talade numoorian. Han själv lät underligt melodiös i kontrast till de andra, men samtidigt ägde även hans nordspråk en viss kant som hon noterat saknades hos många andra.

Blodsdoften blev starkare ju längre hon gick. Hon befann sig fortfarande på reviret, även om det var på gränsen. En plötsligt röst fick henne att abrupt stanna upp. Hon hade varit så fokuserad på blodet att hon inte lagt märke till att doften av varg hade smugit sig in.
"Yes?" frågade hon.
Talet hade varit på numoorian och utan att tänka på det hade hon gett svar på samma språk. Det hade lönat sig att lyssna på de vuxna.

Hon fortsatte gå en liten bit och fick snart syn på en brun varg mellan träden. Vid hans fötter låg ett kadaver. Hon hade sett honom tidigare. På flockmötena. Men hon kunde inte minnas vad han hette.

[Längre än så blir det tyvärr inte xD Flablabla ägnar inte så mycket tid åt tankeverksamhet ._.]

Exakt vad hannen hade förväntat sig visste han inte, men nä en ung tiks svar bröt luften kunde han inte hindra öronen och senorna i halsen från att rycka till. Det var.. inte oväntat, svaret. Men det var inte precis som om han förväntat sig någon i ärlighetens namn svara.
Blicken föll på där stegen framträdde som tydligast, och mycket riktigt kunde han tyda gestalten av en halvt bekant valp. En av de högrankades valpar, om han inte misstog sig, en av de han ännu inte pratat med.
Mest under sin tid i reviret hade han spenderat själv eller i sällskap med Zey-so. Han höll sig utanför, mest för att han inte helt säkert visste vad som gällde.
"Cub of this pack, yes?" sade han, sökte bekräftelse med sin närmast klumpiga accent.
Hannens vikt skiftade så att han stod något mer obalanserat, dock mycket mer bekvämt. Han såg avslappnad ut, men blicken var vaken och öronen ständigt lyssnade.

"Mhm." sade hon och nickade. "I'm Elphaba."
Valpen knyckte på huvudet och lade det på sned.
"What's your name?"
Med en liten duns placerade hon rumpan på marken.

[Allt jag rollar med Flablabla blir superlångt :'D]

Erakan såg på valpen med en outgrundlig blick. Namnet kände han inte igen, men annat hade han inte förväntat sig.
"I am Erakan, young one" sade han, men blev sedan osäker på hur han skulle fortskrida. Normer av denna nya typ var inte enkla att känna till eller följa. År av disciplinering åt havets vågor, då de inte passade in någonstans utom i flocken han föddes i.
Osäkerheten kan ha överförts från tanke till kropp, men i samma stund Erakan kände benen stelna tvingade han dem att slappna av.

Erakan. Namnet lät bekant. Hon hade säkert hört det på nåt utav mötena de haft. Erakan. Namnet låg bra i munnen. Hon repeterade det för sig själv. Eeeraaakaaan. Med ett leende såg Elphaba på honom. Han såg snäll ut.
"Do you wanna play with me?" frågade hon hoppfullt.
Att leka med sina syskon var roligt, men det fanns något speciellt i att leka med vuxna vargar. Om hon iakttog noga fanns det alltid en chans att lära sig saker från dem.

Öronen vred sig och ett obehag vällde över hannen när den unge tiken uttalade sig. Leka? Hon ville leka? Med honom? Många minnen själv av sina syskon hade Erakan främst av lekar. Men sällan var de några bra minnen, då deras lekfulla skall och roade tjur alltid hade fått hans huvud att värka.
Han funderade ut en formulering; numoorian var fortfarande inte ett språk som låg naturligt på tungan.
"We can play, if you wishes so." något var gramatiskt fel, det hörde han själv, men det orkade han inte tänka på.
"I do not think I make a good play mate though" sade han sedan, och log ursäktande. Svansen slog lätt bakom honom. Det var trevligt med sällskap som bara ville honom bra, men samtidigt visste han inte vad som gällde kring de högrankades valpar. Fick hans ens leka med dem? Vad skulle hända om han råkade skada den lilla?

Elphaba lade huvudet på sned. Flockmedlemmen framför henne bytte kroppsspråk men hon kunde inte lista ut varför. Eller vad det var i hans kroppsspråk som förändrats. När Erakan gick med på att leka studsade valpen upp på tassarna. Svansen viftade glatt bakom henne.
"I'm sure you'll make a great play mate!" svarade hon på hans sista påstående.
"But what shall we play?"
Hon såg frågande på den äldre hannen. Vad ville han leka? Vad brukade han leka? Om han ens lekte i vanliga fall.
Hon funderade på vad hon brukade leka. Kurragömma, kull och brottning brukade vara de vanligaste sakerna. Kanske ville han leka något sådant?
"Hide and seek?" frågade hon osäkert. "Or do you want to do something else?"
För henne spelade det inte någon större roll. Hon var glad så länge hon hade någon att leka med.

Erakan tvekade bara i några få ögonblick. Fortfarande låg osäkerheten kring vad som gällde i bakhuvudet och gnagde, men ju mer han tänkte på det desto säkrare blev han att det inte kunde spela någon roll. Bara han var försiktig så fanns det ingen risk.
"I didn't was an very well player with my brothers. I try again with you." sade han och log försiktigt. Det var bekräftelse på vad den unga tiken sagt - en grammatiskt fel bekräftelse, men en jakande vilket fall.
"You hide first, I seek." sade han sedan, och leendet växte. Tiken visste nog inte hur känslig hans hörsel var. Det skulle bli enkelt att finna henne.
Han lade sig ned i undervegetationens mjukhet. Synen skymdes av tassar som han korsade över huvudet.
"Ett. Två. Tre." han visste inte om tiken förstod nordspråk, men rytmen borde så fall varit tillräckligt för att indikera att han räknade.

Ett leende växte sig brett på Erakans läppar. Elphaba viftade glatt på svansen åt honom.
"Okay!" svarade hon och vände sig om för att skutta iväg.
Hon hann inte komma långt innan hon hörde att den äldre hannens tal hade förändrats. Förvånat vände hon sig om.
"Pratar du Nordspråk också?" utbrast hon.
För ett kort ögonblick stod hon och stirrade på honom, innan hon kom på att de lekte och att hon var tvungen att gömma sig. Hon vände sig om igen och skuttade runt bland träden i jakt på ett bra gömställe. När hennes gula blick föll på ett par låga buskar visste hon precis var hon skulle gömma sig. Hastigt, om än lite klumpigt, lade hon sig inunder vegetationen. Nu var det bara att vänta.

Tikens svar på nordspråk fick honom i sådan otakt att han glömde av sig i räkningen.
"Um.." hann han ungefär säga innan han hörde valpens fortsatta steg åt sitt mål. Så med ett snett leende fortsatte han räkna.
Erakan hade inte varit medveten om att valparna förstod nordspråk. Det enda han hade hört talas var det något mindre melodiösa tungmålet vars ord och garmatik ännu föll främmande på hans tunga.
Koncentrera dig på leken nu! Tänkte han med ett slag av sin tass mentalt.
Han hörde henne röra på sig, med sin förstärkta hörsel. Det var inte svårt att ungefärligt gissa vart hon befann sig.
"fyrtioåtta, fyrtionio, femtio! Nu kommer jag!"
Ögonen fortfarande slutna, och ansiktet i en koncentrerad grimas, ställde hannen sig upp men stannade där. Öronen var det enda som rörde på sig.
Tystnad. Relativ tystnad i alla fall. Han kunde höra en fågel lyfta från sin gren på avstånd och ett klövdjur tugga och bryta kvistar. Valpen måste ha legat stilla ett litet tag, för inga buskar eller löv prassl.. - Hjärtslag. Han hade henne!
Leendet växte. Det hade nästan varit för enkelt. Men för att roa valpen tänkte han försöka dra ut på det lite, inte hitta henne direkt.
Så med rödbrun fäll dragen av vind åt fel håll närmade han sig först åt det håll där han visste att hon var. Sedan stannade han.
"Vart tog hon vägen?" sade han undrande, bedrägeriet en underhållning.
Ett par steg åt fel håll. Några till. Vända om och med nosen vänd mot skyarna vädra efter doftspår.
"Hrm.."

Avlägset kunde hon höra Erakan fortsätta räkna. Efter en stund tystnade han. Nu började spelet. Kunde hon bara ligga stilla och tyst skulle hon säkert klara sig utan svårigheter. Hon kunde vagt se honom från sin buske. Ju närmare han kom desto oroligare blev hon. Var hon verkligen så lätt att hitta? Hade hon inte lärt sig någonting?
När han högt förkunnade att han inte visste vart hon var log hon brett. Hon hade trots allt gömt sig på ett bra ställe. Nu skulle hon bara behöva ligga stilla ett tag.

[Ursäkta för att det tagit sån tid ^^']

Hela situationen påminde honom om lekarna - de få som varit - som han hade haft med sin syster. Salliko hade varit en nätt men väldigt snabb tik och med henne hade Erakan funnit stort nöje med att umgås. 
Det var bra minnen, men de skar djupt inne i bröstkorgen där han låst in allt med den gamla flocken - svikarna - och allt som hörde till. 
Hannen stannade i stegen, försjunken i tankarna. Tiden gick, men inom ett par minuter kom han på sig själv med att tomt stirra ut i luften och ruskade våldsamt på hela kroppen för att bli kvitt klumpen som bildats.
"Jag hör dig, lilla valp!" sade han, för hennes hjärtslag ekade än i hans öron. 
Erakan tänkte fortsätta som om inget hänt. Dock övervägde han att tala med Zey-So när han fann henne igen. Hon var hans närmsta vän, men ändå så hade han inte träffat henne på långt tid.

Med vaksamma och lekfulla ögon såg hon hur Erakans tassar rörde sig över marken. När han för en kort stund försvann ur hennes synfält vred och vände hon på öronen för att hitta honom igen. Det var inte speciellt svårt. Men å andra sidan gjorde han det inte svårt för henne. Plötsligt stannade han upp. Elphaba väntade spänt på hans nästa drag. Det kom inte. Med osäker blick försökte hon se runt om kring sig. Var det någonting som hände? Hade hon missat någonting?
När Erakan talade stelnade hon till. Han hade hört henne? Men hon hade ju varit så försiktig! Hur kunde han veta var hon gömde sig? Hon såg på hans tassar med trumpen min.

Erakan hörde valpens hjärtslag lika tydligt som ekande steg. Ganska snabba, men inte rädda. Mest.. förvånade. Ellet övetaskad kanske? Hannen log, och rörde sig med säkra steg mot hennes gömställe.  Han fnös kort, och ruskade på sig, innan han positionerade sig precis framför.  
"Elphabla, Dottet av Fiero och Aisu, du är funnen av Erakan." Sade han högtidligt. Dock log han fortfarande, för trots det att han hade väldigt lite lekfullhet i ryggmärgens tomrumm - så hade han mycket tillövers för andras glada lynnen.

Hon fnös när Erakans stämma ljöd. Han hade hittat henne allt för snabbt! Kanske behövde hon bara öva mer. Ja, så var det nog. Kunde hon leka kurragömma fler gånger med honom skulle hon säkert kunna gömma sig för honom utan problem sen! Och för alla andra. Varken hennes mamma, pappa eller syskon hade hittat henne så snabbt förut.

Valpen kravlade ut ur busken och såg upp mot den äldre hannen. Hennes blick hade en viss beundran i sig, trots irritationen över att ha blivit funnen så snabbt. En dag skulle hon gömma sig utan att han kunde hitta henne!
"Nu är det din tur att gömma dig!" sade hon och viftade på svansen.
En dag skulle hon bli kurragömmamästare.

Hannen tvekade. Gömma sig? Det var få ställen i deras närhet som han kunde tänka lämpa sig för att gömma honom; även om hans storlek knappast översteg valptikens egna. Nästan var det pinsamt, hans nästan overkligt minimala mankhöjd. 
"Du kan gömma dig en gång till, om du önskar." sade han med en fundersamt uttryck. Sedan fick han en idé.
"Eller så kan jag säkert lära dig något istället" lade han till, bara kort efteråt. Hellre ge vad med erfarenhet han ägde, i form av historia eller främmande seder eller berättelser från sin födelseflock. Även om minnena var honom smärtsamma, så var det blott en känsla han kunde lägga undan för hennes skull.
Han mötte tikens beundrande blick, och gav henne en varm tillbaka.

Huvudet lades på sned när hon inte fick något svar. Hon försökte tyda hans ansiktsuttryck men lyckades inte riktigt. Hon trodde sig ha ett hum om vad det var för känsla, men hon kunde inte sätta ord på det. Det var, som om han inte riktigt tyckte det var kul att leka med henne.
"Du kan gömma dig en gång till, om du önskar."
Erakans ord gjorde det klart för henne att hon hade haft till hälften rätt åtminstone. Han ville bara inte gömma sig. Det kunde hon stå ut med. Kunde hon lära sig att gömma sig ifrån honom skulle hon bli en mästare på nolltid! Elphaba var på väg att svara honom när han fortsatte tala. Hennes mun förblev lätt öppen och hon såg på den äldre med stora ögon.
"Vad för nåt?" frågade hon ivrigt.
Hon tyckte det var roligt att lära sig nya saker. Hon ville lära sig så mycket som möjligt, och se allt som gick att se! Tyvärr var hon inte modig nog att lämna reviret själv ännu... Någonting som både Ira och Leviathan verkade ha gjort. Kanske... kanske var det dags att hon också gick på upptäcktsfärd. Kanske kunde hon ta Erakan med sig, så att hon slapp gå själv.

Åter gav sig Erakan på ett leende. Men sedan slog det honom att om än han ägde många historier,  stod nu huvudet tom bara för det.
Så han chansade.
"När regnet faller, visste du att det är Windfari son fäller tårar över de dödliga hon förlorat?" Sade han. Berättelsen var en av de som hans ganla flocks beta hade dragit vid godtyckliga måltider. En ung Erakan hade lyssnat med stora öron och vaken blick, och han hade lagt på minnet varenda detalj som nämts.
Just historien om Windfaris dödliga var en av hans favoriter. När en troende bett om kärlek och närhet från relationernas gudinna, hade hon i sällsynta fall själv intagit rollen som den troende gåva. Hon älskade alla som var henne hängivna, och ingen av sina älskade kunde hon stå ut med att se lida. När hon själv då vandrat inkognito med sin dödlige partner blev det sedan de vargar hon sörjde som mest när de lämnade den fysika världen för chaibos grottor. Hennes sorgetårar var det regn som föll från skyarna.
Erakan såg sig om för en bra plats att lägga sig ned på. Innan han fortsatte ville han ligga avslappnat.

Hon skakade på huvudet. Den historien hade hon aldrig hört tidigare. Och hade hon det hade den fallit i glömska. Elphaba satte sig ner på rumpan med en liten duns. Nyfiken såg hon på den äldre hannen och väntade på att han skulle fortsätta sin berättelse. Hennes ena öra ryckte otåligt när Erakan verkade se sig om efter någonting. Nu var det inte tid att leta efter saker! Inte nu när han börjat berätta.

[Ber om ursäkt att det inte blir så långa svar med Flablabla alltid D:]

Erakan lade sig ned med en aldrig tidigare skådad nivå av osmidighet. Sedan rättade han till sin ställning så att han låg bekvämt.
"Vet du vad man ber till Windfari om?" Började han med undrande stämma.

((Och jag ger dig ett ännu kortare svar ;D ))

"Ja." sade hon och nickade häftigt. "Man ber henne om lycka.. och... sina drömmar!"
Hon nickade nöjt åt sig själv. Det var inte alla saker hon mindes eller förstod, som Iwakus alla försök att förklara för henne hur man teleporterade sig från en plats till en annan utan att förlora en massa kroppsdelar. Med gudarna mindes hon. Då och då brukade hon skicka iväg en liten önskan till dem. Framför allt Moriko när hon skulle försöka jaga någonting. Hittills hade det gått bra för henne, tack vare gudinnan! Så gudarna hade hon koll på.

Erakan nickade. Tungan fuktade den skära nosen.
"Hon är den som får dina drömmar att slå in och den som bringar både lycka och frid till ditt sinne." Sade han. Det lät som om han repeterade ett sedan länge inövat mantra. Trots leendet fanns ingen riktig glöd bakom orden.
Erakan var troende.  Var natt bad han till de fyra stora om både svar och fortsatt tur. Han tackade dem för vad han fått, om än bara för denna tillfälliga tillvaro. 
"Men man ber henne också om kärlek och förlåtelse.  De trolösa vänder sig oftast till henne när de insett att de vandrat en felaktig väg." Sade han. Utan att vänta på någon reaktion fortsatte han.
"När en lojal troende varg ber om evig kärlek av Henne, kan hon ibland inte motstå att själv ta formen av en dödlig och personligen se till att vargens önskan infrias." Windfaris dödliga. Varför hon grät. Varje varg hon älskade hade tiden ryckt ifrån henne. Ändå kunde hon aldrig motstå att åter ge kärlek till den som förtjänade det.
"De visste sällan om att de delade liv med Gudinnan. När de dog av ålder hade Hon ytterligare ett liv att sörja. Därför faller reget; för att Hon sörjer.."