Hennes bröstkorg höjs och sänks i ansträngda andetag. Hon hade nu nått den plats som Zey-soh bett henne att ta sig till, Jenova hade följt den flod som lett ut ur skogen och satt nu i skuggan av ett högrest träd på den öppna slätten. Aldrig tidigare hade hon flugit så fort som hon hade gjort från den nedrans skogen, men var hon säker här? Och vart höll Zeyh till? Var hon säker? Frågorna bubblade upp i hennes huvud och det kändes som att alla tankar bara blev en stor hög, en stor klump i hennes skalle. Valpen lade sig ner mot det mjuka gräset och placerade hakan mot sina korsade framben, med tungan hängandes utanför munnen.

Vingarnas armar värkte av ansträngning, men låg nu hopfällda mot hennes kropp, vilandes. Det fanns inte en chans att hon skulle klara av att flyga något mer denna dag, nej, hon var helt slutkörd.


[Zey-Soh]

"Det är ett under att du klarade dig med så få skador.."

Guardeiron's mogna röst nådde den tröttna karginnan och hon ryckte till. Hennes flykt har varit ganska lång, hon spenderade mycket tid bara att sitta i träden och vänta ut, vänta ut när det skulle bli kväll och chanserna att stöta på någon skulle minska. Zey-So sänkte huvudet mot vattnet, hon var osynlig och Guardeiron höll utkik men fortfarande så kände hon sig obeskyddad. Det öppna slättet gav ingen säkerhet och karginnan var nervös. Hon drack i ett ryckigt tempo, hela tiden såg hon sig om och lyssnade skarpt.

"Du är paranoid. Ta det lugnt och vila dig, drick lite. Jag håller ju utkik"

Guardeiron himlade med ögonen medans han såg på sin skyddsling. Karginnan sänkte den brända framtassen i vattnet och rynkade på ansiktet när det sved, smärtan dunkade i tassen för att sedan avta, hon log av lättnad.

"Vet du vart den där valpen är?"
- Ja. Jag känner henne. Hon är längre fram vid floden. Hon rör sig inte. Tror hon har landat..
"Och du ska hämta henne?
-Det är det jag lovat.

Karginnans röst var trött men som alltid spinnande och mjuk.
Hon reste sig upp och ruskade på sig, hennes honunsfärgade ögon såg över det mörka området, smärtan i tassen återupptogs men var betydligt svagare än förut. Hon började gå längst floden till Jenova. Guardeiron följde med henne.

Jenova lät sin trötta blick svepa ut över den öppna slätten, med endast några plättar av högt gräs som störde hennes syn. Ifall att hon blivit förföljd så var det nog bäst att hon höll någorlunda koll på omgivningen ändå, för man visste aldrig vad såna där knäppa typer kunde få för sig! Hon fnös irriterat och skakade på huvudet, hade hon bara varit lite äldre - eller mycket äldre, så hade hon minsann visat den där vargen både ett och annat. Så det så!
Tanken fick henne att visa upp ett nöjt flin.
Den valpiga energin fanns där fast att tröttheten hängde över henne likt en mantel över hennes axlar.

Nej, nu hade hon inte tid att vila längre, hon var tvungen att söka rätt på den karginna som räddat Jenova från en säker död, då valpen inte uppfattat allvaret i det som hänt, så förstod hon inte heller den uppoffring som Zey-So hade gjort för henne, hon kunde ha förlorat sitt liv för att rädda Jenova.
Hon reste sig upp och lät sträcka ut benen för att sedan låta tassarna leda henne framåt, längst med flodens strandkant. Efter en stunds vandrande så får hon syn på den varg som hon sökt, och glatt tar hon upp i lätt trav mot Zey-So's riktning.

"Zeyhh!"

Zey-So vandrade längst floden, då och då stannade hon upp för att vila sin brända tass, det har dykt upp blåsor på de och turligt mot har de inte gått sönder så hon försökte hålla upp benet så mycket som möjligt, hennes graciösa gång var borta men åtminstone kunde hon hålla en ganska bra tempo.

Hon var inte rädd att tappa bort sig, Jenova's närvaro kände hon av som sin egna och gick åt hennes håll som om valpen var en magnet och drog till sig henne. Mycket snart kunde hon skymta en liten figur bland gräset och valpens ljusa röst nådde hennes öron.


"Zey!"

Karginnan log lätt åt valpen och gick fram mot henne.

-Bra att du hann undan. Märkte du om någon följde efter?
Guardeiron himlade med ögonen igen.
"Tror du verkligen att en liten unge som hon håller utkik efter förföljning?"

Zey-So ryckte bara på axlarna åt hans ord och lyssnade, en så länge så är det tyst, de var ensamma här. Kanske dags att gå. Karginnan skulle inte känna sig säker förren hon hör bruset av Byomifallet.

- Jag tänker gå hem, Jenova. Vill du följa med mig? Jag tillhör Draugai, det är en fin flock som håller till vid Byomi, där är det varmt och det finns vattenfall.

Zey-So tänkte inte tvinga lillan att följa med, det räckte med att hon hjälpte henne undan Kaiwood, inget bra skulle komma ur den flocken, Jenova skulle säkert tränas till en stridsmaskin för att dö i någon krig för makt.

Jenova trippade lätt fram den sista biten, tills det att hon stod inom en meter från karginnan, då stannade hon upp och lät den tunga svansen svepa genom gräset. Hon höjde ansiktet mot tikens och gav henne ett brett leende.
"Nehj, jagh höll utkik men sågh ingehen annanhn vargh."
Vad skulle dom göra nu? Ville hon kanske leka med Jenova? Åååh, det var så länge sedan hon hade fått göra det, men Zey var vuxen, och vad hon mindes så tyckte inte vuxna vargar eller drakarger om att leka med små valpar, dom blev bara arga då...
Öronen lades åt sidorna och ett besviket uttryck la sig över hennes ansikte. Ja, Zey skull nog bara säga hejdå och gå sedan, och då skulle Jenova återigen bli ensam. Men den lilla valpen hade sig själv att skylla för det. Valpen hade själv lämnat sin familj och tagit sig från kristallön och över till Numooris fastland. En ganska imponerande bravad för någon så ung, men det var hennes kraft över vatten som hade hjälpt henne och utan den så hade hon troligen inte klarat sig med livet i behåll.

Men, hon var trotts allt bara en valp ändå och hon saknade närheten av andra, det kunde hon inte förneka även om hon för var dag som passerat försökte.
Valpen lät leendet dö ut och sänkte sin blick mot marken.

Jag tänker gå hem, Jenova. Vill du följa med mig? Jag tillhör Draugai, det är en fin flock som håller till vid Byomi, där är det varmt och det finns vattenfall.
Jenova stod alldeles stilla i sitt uppgivna tillstånd, svansen hängde livlöst och i de röda ögonen kunde man skymta hur en tårfylld glans lagt sig över dem.
Efter en stunds tystnad så kände valpen att det var något som inte stämt med karginnans fråga. Hon återupprepade orden för sig själv för sitt inre och när hon väl förstod vad Zey-So pratat om, då brast det för den lilla valp.
Jenova bet sig i tungan och grimaserade med hela ansiktet för att hålla tillbaka tårarna.
"Fåhr jagh?"Sa hon med en uppriven röst, huvudet höll hon fortfarande sänkt mot marken och sakta började den lilla kroppen skaka, mycket på grund av tröttheten som fortfarande hängde över henne, men det var av alla de känslor och tankar som karginnans ord frammanat som utlöste det hela.

"Nehj, jagh höll utkik men sågh ingehen annanhn vargh."

- Det var bra gjort...
Zey-So försökte le, Jenovas känslor syntes klart och hon ville inte att valpen skulle känna sig ledsen speciellt efter allt hon hade fått gå igenom.
Guardeiron stod bredvid karginnan och när valpen började skaka passade han på att ge Zey-So en mördande blick. Som ängel hade han en klar åsikt om att just barn är de renaste och oskyldigaste varelserna av alla, även om Jenova inte var hans skyddsling så hade han fortfarande goda känslor för valpen och att se henne nu gråta var nästan smärtsamt för honom. Försiktigt la han sin tass på Jenovas rygg, så klart kunde valpen inte uppfatta beröringen, hon var inte hans skyddsling men kanske en liten del, mikroskopisk gnistra av hopp och ljus skulle nå henne och trösta henne.


"Fåhr jagh?"
Zey-So la öronen bakåt och såg på valpen med en blick av nervositet och medkänsla. Hon skulle själv snart bli en mor, även om det livet hon bar inom sig fortfarande var litet, knappt märkbart så var den där, hon har ännu inte utvecklat någon form av moderkänslor för valpar, speciellt inte andras men kanske senare skulle hon kunna se Jenova som något av en fosterdotter. Hur som helst så sänkte hon huvudet så att Jenovas röda ögon kunde se Zey-So's honungsfärgade och sa tydligt.

- Klart du får. Men du måste lova att inte gråta mer. I Draugai löser vi våra problem med handlingar och inte med tårar. Jag lovade att komma efter dig och det gjorde jag. Jag tänker inte lämna dig ensam om du inte vill det.

Jenova fortsatte att hålla ansiktet i en ansträngd grimas, hon ville inte visa sig svag för Zey-So, för drakarger som grät var svaga även om de var valpar. Ändå lyckades några tårar smita sig genom det skrovliga ansiktet för att sedan falla ner till marken och fräta bort den grästuva som de landat på. Hon drar en tass över ansiktet för att få bort några spår på att hon precis fällt tårar och höjer sedan sin blick en aning för att möta de honungsgula ögonen som tillhör Zey.
"Jag lofvar, jag gråther aldrich annarsh, det var duhmt avf migh."
En tung suck av lättnad slipper förbi valpen och hon bjuder på ett nytt leende, som gör att hela hennes ansikte skiner upp, för att sedan sätta svansen i gungning. Skakningarna har fullt avtagit och istället låter hon framtassarna trampa ivrigt i marken, hon är så otroligt nyfiken på denna flock som Zey pratat om. Undra om det finns andra Drakarger där? Och om hon skulle få bada och leka i vattenfallen? Ååååh!
I sin nyfunna iver så ger hon ifrån sig ett skall, men hennes skall låter inte riktigt som det hos en 'vanlig' vargvalp, utan som en blandning mellan ett ljust skall och en ung drakes väsande stämma.
Hon var redo att gå nu nu nu! Hon ville dit nu på en gång, nu med detsamma!

Zey-So lyfte oroat på ena tassen och tog ett steg bakot när drakargens tårar lyckades fräta bort en grästuva på marken. Så det var inte bara saliven som var frätande untan allt? Kanske även blodet var frätande. Hon beordade sig själv att aldrig äta något som Jenova jagat ner och inte heller tillåta sig pussa på valpen. Men det skulle nog inte bli några problem, Zey-so var inte den som blev känslomässig.

"Jag lofvar, jag gråther aldrich annarsh, det var duhmt avf migh."

- Det är lugnt..Men med tanke på vad dina tårar kan göra måste du ha ännu större kontroll över de än vad andra har..

Hon la öronen något bakot och såg sig omkring, skulle hon orka vandra en bit till eller kanske var det bäst om de hittade ett ställe att sova över på? Slätten var nästan trädlös och Zey-So som många katter trivdes att sova högt upp.

- Orkar du gå eller ska vi sova?
Natten lovade att bli ljus, fullmånen sken över slätten och Zey-So hade utmärkt mörkseende. Men hon kunde tänka sig hur en valp vars kropp är mer skapad för att flyga än för att vandra på marken skulle hålla hastigheten.

Jenova nickar förstånde till Zey's ord. 'Med tanke på dina tårar kan göra' Valpen blickar ner mot marken där grästuvan just funnits till och ser tillbaka mot karginnan. Hennes tårar och spott hade den konstiga förmågan att bränna bort saker, få dem att försvinna. Det var den största orsaken till att föräldrarna låtit henne ströva fritt, för att skydda hennes syskon. Men det var inget Jenova hade någon vetskap om och tur var det, för hur skulle en valp reagera på att få höra att den inte var önskvärd?

Valpen ler stort, ovetandes om många saker i världen. Det enda hon kan tänka på just nu är hur spännande det ska bli och träffa den flock som Zey nämnt, att få bada och leka med vattnet och kanske träffa några andra valpar i hennes egen ålder? Åååh! Det hela verkade alldeles för bra för att vara sant!
Hela hennes kropp svänger med i svansens svepningar samtidigt som hon avger en stor gäspning.

Egentligen behövde hon sova, men om hon skulle platsa in med flocken, så måste hon visa sig stark! Och när man är stark så måste man göra saker som man inte orkar, så det så!


"Vih kan gåh."Sade hon med en bestämd ton och sköt ut bröstkorgen.

"Vih kan gåh."
- Dåså.
"Vänta Zey."

Guardeiron dök upp bredvid Zey-So och skakade på huvudet, hans gula blick låg på valpen som gjorde allti i sin makt för att se stark och modig ut men även väldigt trött.

Karginnan vände huvudet mot sin ängel.
- Vad är det?
"Hon är för trött för att gå. Hon har redan flygit en bra stund när hon flydde från Kaiwood, tror du hon kommer orka gå hela vägen till Draugai? Jag tycker du borde stanna här, jag vet att du hatar sova under öppet himmel men det får du göra endå. Jenova kommer endå inte gå i samma takt som du."- Du har nog rätt där..

Zey-So vände blicken mot Jenova, hela konversationen skedde med en osynlig och ohörbar för Jenova Guardeiron och från sidan såg det säkert komiskt och misstänksamt ut, som om karginnan talade med någon som inte var där.

-Guardeiron tycker att vi borde sova nu, jag håller med. Du behöver vila upp dig.

Zey-So såg sig omkring, slätten var fattig på träd men buskar kunde man hitta, speciellt växte det många vid flodens kant. Där under kunde man säkert kunna gömma sig.

Valpen ser mot den större karginnan när denna noggrant lyssnar till något som är ohörbart för Jenova, och sedan utbyter några ord med någon osynlig, det hela ter sig en smula lustigt för valpen, som att Zey blivit knäpp, men så kommer hon att tänka på det som Zey-So berättat för henne i skogen. Det om att hon hade en osynlig ande som följer henne vart hon än vandrar.
Öronen riktas nyfiket framåt och hon lägger huvudet lätt på sned i sin undran. Jenova kan helt enkelt inte låta bli fantisera om hur denna ande skulle se ut om han inte var osynlig.
Ett flin spricker fram på hennes läppar, men försvinner så fort hon märker att Zey-Sos blick åter fallit över henne.

"Århh." En kort stunds tystnad råder innan hon åter tar till orda. "Hurr sehr Guardheiron uuuth??"
Nyfiket spänner hon sin blick i Zey och låter svansen svepa bakom henne, hon önskar verkligen att hon kunde få se honom eller åtminstone få veta hur han ser ut så hon kan fantisera.

Zey-So började röra sig mot några buskar en liten bit ifrån floden och hade ett öra riktad mot Jenova hela tiden medans hon böjde sig ner och kröp längre in under busken. Så där, detta var bra. Inte lika bekvämt som bland träden men gräset är mjukt, det är inte för fuktigt och grenarna gömmer undan deras kroppar för främmande ögon.

"Hurr sehr Guardheiron uuuth??"

Zey-So kastade en blick mot ängeln som la sig mittemot busken så att han hela tiden hade koll på Zey-So och ryckte något på axlarna.

- Ungefär som jag. Lite större kanske och pälsen är mer åt det gyllene färg än det beigebruna men med samma markeringar.. Ögonen är blåa som himlen.

Guardeiron skickade henne ett retsamt flin och Zey-So skakade på huvudet.

- Kom hit, här finns det plats för dig. Bättre att sova gömda än under himlen.

Jenova skuttade med lätta steg efter Zey, samidigt som hon noggrant lyssnade på hennes beskrivning av den osynlige. Som So, fast större och med en päls mer gyllene. Valpen såg mot karginnan och började genast med att försöka fantisera ut andens utseende utifrån den information hon fått om honom. Fokuserad som hon var så slank den lila färgade tungan ut genom munnen och blev hängandes kvar en bit utanför.

Öronen spetsades när Jenova blev kallad på och de lätta stegen ökade något i fart. Valpen kröp ihop och la vingarna tätt intill kroppen för att så lätt som möjligt ta sig in under buskarnas skyddande lager. Hon la sig till rätta och lät den långa svansen lägga sig runt hennes kropp.

"Natth So."
Valpen ger ifrån sig en gäspning och stänger sedan ögonen.

Zey-So ryckte lite på örat vid Jenova's ord. Egentligen var det oartigt att inte använda fullständig namnform för Zey-So's namn. Hon kom från en linje av karger från bergen och där fick man två-stegs namn. Endast slavar och mindre värda kargar fick ett kort namn eller kanske till och med gick utan namn. Att kalla Zey-So för bara So var som att säga att hon tillhör en lågrankad släkte eller förlorade sin rätt till tvåstegs namn.
Hon funderade och lät det vara för tillfället. Valpen visste inte bättre, kanske var det lättare att säga den korta formen.
Karginnan kastade en blick mot Guardeiron som låg en bit ifrån de. Han nickade åt hennes stumma fråga. Hon kunde också sova, han skulle hålla vakt.

Natten passerade utan några störningar och övergick till tidig morgon.
Solen klättrade långsamt upp för himlavalvet och lät slätten bada i sina värmande strålar, världen vaknade till liv igen under solgudens mäktiga gestalt.
Små strålar av solsken smög sig in genom trasslet av grenar och grönt som buskaget bestod av och slog sig ner på den blåa valpens smala kropp för att fylla den med en behaglig värme.
Jenova gäspade stort och sträckte ut frambenen, för att låta sträckningen fortsätta ut i tårna och tillbaka.

Valpen lade sin ömma blick över karginnan som låg näst intill henne, och lät ett lätt leende ta sin plats över hennes smala läppar. Hon var innerligt tacksam för det som den äldre tiken gjort för henne, tagit hand om henne och räddat henne från ett evigt vandrande med ensamheten. Svansen började sakta svepa över marken och lämnade efter sig ett skrapande ljud mot det hårda jordgolvet.

"Zey-So! Är du vaken?!" Den ljusa rösten var fylld av glädje och iver. Hon ville komma iväg så fort som möjligt för att få träffa den nya flocken.
Jenova skyndade sig och kröp kvickt ut från skyddet av buskaget och reste sig upp för att se ut över den gräsbeklädda slätten.
En ny dag stod för deras tassar och den lilla valpen var fylld med ny energi och förväntan. Det här skulle bli den bästa dagen någonsin!

Zey-So sov ovanligt tungt denna natt, kanske var det stressen och utmattningen dagen innan orsaken för det, hon såg inga drömmar, hon såg ingenting. Huvudet har hon gömt under magen som om det var kallt och svansen låg runt henne som skydd.

Jenovas stämma fick henne att rycka till och yrvaken stirra på valpen som redan var uppe på benen och full av iver. Några sekunder verkade hon inte förstå vad som hände men kom sedan på allt, på en gång. Tankarna slog mot henne likt huvudvärk och karginnan stönade av obehag innan hon sträckte på sig och gäspade stort.

- Ja, jag är vaken..
muttrade hon och kröp fram ur buskarna. Guardeiron syntes inte till men det oroade inte henne, han var säkert här någonstans.

Karginnan stängde ögonen och vädrade i luften, det bästa för de vore att hitta någon kadaver till frukost. Jaga något nu skulle säkert vara svårt, tassen var fortfarande öm och några vita vattenfyllda blåsor syntes på den. Hon kunde inte använda benet, går de sönder kommer det bli ännuvärre, kanske infektion. Synd att Draugai aldrig skaffade fram någon helare.

Hon kände doft av hjort och började gå mot den, kanske har någon äldre dött eller björnen slagit ner något? Zey-So började gå, på tre ben.

- Då går vi då. Bra att du väckte mig.

Så fort Zey-So tagit sig ut, så fällde valpen ut vingarna och lät dem slå. Några rejäla vindpustar drevs upp och den lilla valpen tog vinden under sina vingar, direkt så tappade tassarna kontakten med marken under dem och hon steg fortsatt uppåt.

"Vilkhet holl?" Jenova kikade ner mot Zey och lät den långa svansen, som nu hängde fritt i luften, vagga fram och tillbaka. Valpen hade inga som helst tankar på mat i detta nu.

Zey-So vände blicken när hon hörde hur Jenovas vingar slog mot vinden och kraftiga vindpustar rufsade om karginnans tjocka päls.

- Tänker du flyga? Ja, antar väl att det är en bra idé.
Hon synade den blåa drakargen som redan befann sig på hyfsad höjd.

- Följ bara floden mot bergen och försök se om det finns någon hjortflock där framme. Vi kanske lyckas hitta ett kadaver åt oss!

Ropade hon upp i hopp om att hennes röst kommer höras genom vinden och började springa längst floden i ganska långsam, behaglig för henne tempo.
Den skadade tassen höll hon tät tryckt mot bröstkorgen så att den inte nuddade marken, snart skulle det gå över, snart.

Zey-So följde Jenova med blicken och mycket snart såg hon hur valpen gick ner för landning längre fram. Hon kunde skymta ett nerslaget byte längre fram och även doften sa åt henne att hon hade rätt. Vilken tur.

Zey-So skyndade sig fram och passade på att morra och skrämma iväg några påstridiga rovfåglar som bestämt sig att ta sig an valpen. Några av de var till och med större än Jenova.

- Bra jobbat!
Karginnan log glatt och studerade såren på bytet, hjorten hade rivsår och bitmärken som tydde på en något kattliknande djur, lo eller kanske lite större. Zey-So fnös lätt och ylade för att varna djuren att inte komma hit, bytet var redan konfiskerad av de.

- Passa på att äta mycket nu, Byomi ligger två-tre dagar vandring härifrån och det är inte säkert att vi kommer stöta på fler kadaver under vägen.

Hon sänkte huvudet och slet av en bra bit av revben med några fina köttslamsor på.

Hon skiner upp i ett brett leende när Zey-So säger att hon gjort ett bra jobb, det är en komplimang som gräver sig djupt ner i valpens lilla hjärta och fyller det med en otroligt behaglig känsla.
En känsla som hon vill få uppleva så mycket mer, så många fler gånger.

Jenova ser mot kadavret men förflyttar sin blick till Zey-So, hon betraktar hur karginnan sliter bort en rejäl del av revbenen.
Valpen flyttar sin fokus tillbaka mot kadavret igen och ger det en osäker blick.
Jenova har alltid haft svårt för att äta land-kött, det var inte för att hon tyckte illa om det, men för att hon var tvungen att tugga och för varje tugga hon tog så smälte en del av köttslamsan bort i hennes mun, av den anledningen så föredrog hon att äta fisk. Fiskar kunde hon oftast svälja hela och de mättade henne mycket bättre.
Valpen lägger sin ena framtass mot kadavrets sida och sliter bort en mindre bit av kött och skinn från det döda djuret kropp.
Ett brett leende ligger hela tiden över valpens smala läppar. Hon kan helt enkelt inte låta bli att le, hon är så lycklig över allt det som hänt och det som hända skall.
Hon är så tacksam över att hon träffat Zey-So som tagit med henne på detta äventyr.
Jenova suger i sig köttslamsan och ger karginnan en varm blick innan hon fäster sin fokus på bergen långt där borta. Hon är på väg nu.


[https://www.youtube.com/watch?v=NPuo73n0ak8 - Så passande låt <3 ]

[AVSLUTAT]