[Reserverad för Tristan.]

Hon hade kommit in i ett område som grönskade vackert. Som om växligheten hade en enorm, nyfunnen kraft som gjorde att den spirade mer än vanligt. Kanske så också var fallet, Dafne visste inte. Hon hade inte sett så mycket av denna värld ovan vattenytan, det var också därför hon var här och utforskade det hela.
Och hon hade vandrat ett par dagar, vilket hade gått bra. Visserligen saknade hon vattnet, men det fanns kvar. Hon skulle återvända när hon var nöjd med sin resa på torra land. 
Och ännu hade hon mycket kvar att upptäcka.

Just nu var hon på jakt efter ett vattendrag. Hon kände att hon behövde det, det hade varit skönt. Hon var trots allt inte skapt för att leva ovanför vattenytan, inte några längre perioder i alla fall.
Och det var när hon var på jakt efter detta vatten som hon stötte på den främmande hanen. En gråaktig typ som bar vingar, vilket var totalt främmande för Dafne. Och det hade fått henne att intresserat söka sig närmare, samtidigt som hon fångade den andres uppmärksamhet med ett högt hallåande.
Med ett brett flin i ansiktet hade hon skuttat närmare, totalt orädd, samtidigt som den främmande hanen även han hade vandrat närmare.
"Och vad är du för en lustig typ?"
Hennes egna fenor syntes inte när hon befann sig ovan vattenytan. Men han vingar var tydliga. Och i ärlighetens namn var det en av de roligaste sakerna Dafne någonsin hade sett. Han liknade sjöfåglarna som hon brukade skrämma när hon inte hade något bättre för sig.
"Något fel måste det ju vara, vingar tillhör fåglar, inte vargar. Du är inte en särskilt vacker skapelse, eller hur?"
Hon skrattade till, uppenbart road av sina egna ord.

Han hade vandrat närmare främlingen på grund av nyfikenhet. Men den nyfikenheten dog snabbt när främlingen öppnade sin stora trut. Tristan antar en dominant hållning. Öronen står stramt spetsade på huvudet och svansen står ralt upp. Han känner en vibration av ett morrande djupt nere i bröstet men han låter den inte slippa ut just nu.
"Och du ser ännu värre ut. Ärligt! Jag vill kräkas av blotta åsynen av dig". Tristan har sin stolthet. Och den trampar man inte så lätt på. Dessutom är han vacker. Han kan göra mycket som många andra vargar inte kan. Att kunna flyga är en oerhörd frihet och han skulle aldrig vilja byta bort dem. Utan sina vingar skulle han inte vara den han är.

När hanen svarade med en missnöjd röst kunde Dafne för livet inte förstå vad han menade. Var det hon som var annorlunda? Nej, där hade han nog fel. Fast det var klart, hon kanske inte kunde förvänta sig så himla mycket av en varg som hade vingar. Det vore nog dumt av henne att tro att en sådan varelse kunde besitta särskilt mycket intelligens. 
Nöjd med sin slutledning i den frågan flinade hon brett emot honom, samtidigt som munnen åter öppnades.
"Säg du vad du vill. Det är ju trots allt du som ser ut som en förvuxen fågel." Det var sant. Inte hade Dafne de där hemska vingarna. Och med självsäkerhet tog hon ett, två, tre steg fram mot den främmande hanen.
"Din mor måste ha blivit alldeles förskräckt första gången hon såg dig. Vem i hela världen skulle kunna önska sig en sådan avkomma?"
Utan att inse faran som började visa sig då hanen drog överläppen allt högre och högre, blottade mer och mer av tandraden i munnen, skrattade Dafne denne rakt i ansiktet. Hanen började säga något, men oförskämt avbröt Dafne den andre i tron att hon kunde undvika vilken attack som än skulle komma.
"Inte kan det finnas samma heder och skönhet i dig som i havsvargarna. Du är väl inte annat än ett fult, genetiskt misstag som naturen nu får skämmas över."
Återigen skrattade hon, men nu hade Tristan fått nog. Vem var hon som trodde att hon kunde komma och håna honom på detta vis, och slippa undan med det ostraffat?

Utan förvarning kastade han sig över havsvargen. Dafne, som varit så säker på att hon borde kunna undkomma honom, hade ingen chans. Det var stor skillnad på land och vatten, vilket hon inte riktigt hade tagit med i beräkningen. Och hon naglades fast mot marken, och en kamp om att undkomma hanen togs upp. Bakbenen sparkade, hon högg mot dennes strupe och hela kroppen vreds under hans tassar.
Men så, utan förvarning, blev Dafne helt stilla. Den glasbit som tyst hade formats och genomborrat hennes hals från sidan visste precis var den skulle sitta.
Havsvargen drog ett rosslande andetag samtidigt som hennes blick frågande sökte omkring de två stridande vargarna. Sedan slöts ögonen och musklerna i kroppen slappnade av.

Det som skulle ha blivit hennes största äventyr hade lett henne rakt in i livet efter detta.

Nöjd över att han räddat världen undan en sådan varelse som inte kunde visa någon det minsta respekt i avseende att alla ser olika ut så tar Tristan ett steg tillbaka. Glassbiten som avslutat kampen försvinner och efterlämnar ett hål i främlingens hals. Själv har han skråmor och blod rinner från en rispa på halsen. Men annars är han okej. Utan minsta ånger vänder han om och lämnar platsen. Tänker inte låta främlingens ord slå rot i honom för han vet att han är vacker. Även om han inte är full av sig själv så accepterar han inte att någon värdelös liten råtta talar ner på honom på det sättet. Främlingen får ligga där och ruttna. Naturen vet hur man gör sig av med sådant avfall.

[AVSLUTAT]