Kroppen värkte; de uppskrapade, såriga trampdynorna fick varje steg att smärta och till slut hade hon fått stanna, efter att ha hittat något att fylla magen med. Nomë studerade tyst det lilla djurkraniet som hon sakta lät rulla fram och tillbaka mellan tassarna och rötterna till trädet hon satt under. Resten av harens skelett låg i en hög bredvid henne, men hon brydde sig inte om det. Det lilla kraniet var vackert att se på; benet var så rent att det blänkte. 
    Hon hade fått nog av smutsen och rengjort pälsen tills den var lika vit som den brukade. Såret på kinden, där Adena tagit en tugga av hennes ansikte, var ilsket rött och bultade kraftigt men skulle förmodligen ge med sig med tiden. Om det inte skulle uppstå en infektion hon kunde råka dö av, det vill säga. Det gjorde henne arg att tänka på striden och nederlaget, och om hon hade orkat hade hon velat utkräva fullständig upprättelse där och då. Det var så hon var tvungen att resonera när hon om och om igen kom att tänka på de senaste timmarnas händelser och kände vreden flamma upp. Om hon bara hade orkat. 
    En bekant varglukt stack i näsborrarna, men Nomë tog ingen notis om den, bara fortsatte betrakta harens lilla skalle som långsamt rullade fram och tillbaka framför henne. Ansiktsuttrycket var fullständigt tomt på känslor, ungefär som hennes inre för tillfället. Raseriet, sorgen, hatet låg där och turades om att försöka komma upp till ytan, men hon tvingade ner dem, vägrade att känna dem, och för stunden var hon ekande ihålig.