Paniken greppade inte tag i Astrid förrän ett par timmar senare, när valparna hade kommit i säkerhet hos den stora zimaerfamiljen. Hennes mor hade blivit förvånad, det var trots allt inte varje dag man kom hem med tre alldeles för små valpar, men hade välkomnat dem med en öppen famn.Till skillnad från Astrid visste Oda vad och hur man skulle göra. Tryggve hade tvekat till en början, och argumenterat för att det kanske var någon som fortfarande letade efter dem. Men när han fått se den skadade valpen hade han ändrat sig, och bestämt sig för att genast ändra rutt. Att besöka templet som turister var inte aktuellt med tre nyfödda valpar. Det skulle få vänta till en annan gång. Därav hade de valt att vandra norr, istället för söder. De hade slagit läger på Numoorislätten, och mött upp med några gamla familjemedlemmar, bland annat Astrids kusiner och farbröder. Alla var nyfikna på tillskotten, som klart och tydligt syntes vara från utomstående, men Astrid var noggrann med att låta dem få vila.
   “Ja, jag kan inte förstå hur någon har hjärta att ens lämna dem där...” Odas varma röst talade över lägerelden. “Men jag vet att dem kommer att få det bra här. Astrid har tagit på sig ansvaret, och jag har lovat att hjälpa henne så gott jag kan. Vi alla, kommer hjälpa henne så gott vi kan.”
   Astrid lade huvudet på sned, och det drog lätt i hennes läppar. Det var som om hon hade fått en uppenbarelse, när hon hittat valparna den dagen. Som om det var hennes mening hela tiden, att hitta dem och uppfostra dem. En del av henne hade hoppats på att hennes mor skulle erbjuda sig att ta hand om dem själv, men hon hade gett dem ett löfte när hon valt att ta med dem. De var hennes ansvar nu.
   “Har du döpt dem då, morsan?” Asker gav henne en knuff i sidan.
   “Schhh, prata inte så högt de sover ju fortfarande. Och jag är inte deras mamma, bara deras… skyddsängel, för nu.” Astrid blickade ned på dem små som låg tätt intill henne. “Men ja, jag har faktiskt döpt dem. Den här lille, du ser?” Hon pekade på den skadade valpen. “Myrda. Vi trodde inte ens hon skulle klara första natten.” Blicken vandrade vidare till minstingen i kullen, som såg så liten och skör ut bredvid Astrid. “Minstingen är Moya, det var pappas idé.” Slutligen landade blicken på den sista valpen. “Och det här är Mackie, en riktig orädd en, märks redan nu.”
   Tryggve blickade ned på dem små.
   “Välkomna till familjen, trion.”

Kokhanok hade ångrat sig nästan omedelbart då hon och Astrid gått skilda vägar. Hon fick genast en känsla av att det varit ett misstag att inte följa med den charmiga zimaer-familjen till Sancteva. Hon hade faktiskt tiden och ingenstans att vara, och hon hade inte träffat Airi på många månvarv. Att dessutom få sällskap genom djungeln av några som var vana att navigera sig över hela landet hade varit perfekt.
Som för det mesta följde hon sina instinkter och om magen sa att hon borde till Kawazatrii var det dit hon gick. Men djungeln var varm och blöt och snårig och även om hon följde leden längsmed en flod så tog det enormt med tid och ansträngning att ta sig framåt. Det kändes som att hon skulle överhettas och att bada i det ljumna vattnet hjälpte knappt, hon kunde inte för sitt liv förstå hur vintervargarna ens kunde överleva det här klimatet.
Då hon efter några dagar mötte Astrid och hennes familj på väg norrut med molokna miner så var hennes första antagande att de blivit besegrade av terrängen och bestämt sig för att vända. Istället fanns det en helt annan orsak bakom beslutet. Tre små orsaker faktiskt.
Kokos hjärta hade sjunkit i bröstet då hon såg valparna, speciellt den skadade. Vem skulle göra så mot en liten valp? Och vem skulle lämna så små valpar ensam i en djungel? Men det fanns ingen frågan om saken, så fort hon såg de små visste hon att Airi kunde vänta. Om Astrid och hennes familj behövde hjälp med vad som helst medan de tog hans om de små så skulle Kokos fixa det!

De hade mödosamt tagit sig till Numoorislätten där de slagit läger tills vidare. Nu låg det runt en lägereld och valparna sov ingosade i Astrid långa päls. Kokos nickade instämmande åt Odas ord, de tre grå-röda valparna var bland det gulligaste hon någonsin sett och att lämna - till och med skada - dem var ofattbart.
Uppmärksamt spetsade hon öronen vid Askers fråga. Hon visste att Astrid funderat en del över namn, hade fått vara med och bolla en del tillsammans med Tryggve och var mycket nyfiken på vad vännen beslutat sig för.
Myrda, Moya och Mackie. Tre helt perfekta namn som alla så tydligt förmedlade de personligheter som redan börjat märkas på de små. Kokos log, fylld med stolthet och kärlek för sin vän och hennes skyddslingar.


[Avslutat! Ps: hoppas det fortfarande var ok att jag hoppa in här <3]