Skymningen föll över Numoori i en kaskad av eldrött höstljus och vindar som viskade om vinter. Över Ken-Yak var sommarens visit ännu påtaglig, ännu fanns det värme i de döende solstrålar som översköljde vintervrenens vita skrud. På håll kunde gräsen till Numoorislätten skymtas, glödande i skymningsljuset som bad denna dag avsked. De kyliga vindpustarna som drog över stenslätten drog med sig doften av torr jord och damm, en föga angenäm upplevelse, men Hielo rörde inte en min där han stod. Den tunna, blåvita pälsen över hans nacke dansade lojt i vinden, men erbjöd här inget kamouflage såsom den gjorde i hans hemland. Var gång han återvände till resterande Numoori växte hans avsmak. Här fanns endast enkelspåriga, enfaldiga vargar i sina motbjudande varma länder, gnällande om sina oambitiösa problem och mål. Där fanns endast de; Och hans byten, givetvis.

  Ken-Yak var ingen lovlig jaktmark, varken för vanliga syften eller Hielos syften. Dess vidsträckta marker bestod knappast mer av torr jord och stenar, övergiven och död likt många andra platser i Numoori. Men detta var inte målet för hans färd, utan endast en delsträcka på vägen. Om än han mött fler av sina undersåtar på orimliga platser, såsom snöslätten och bergen, så gjorde Ken-Yaks ödslighet det till en osannolik plats för att finna valpar på. Nej, det var landet han iakttog, Numoorislätten, som han var på väg mot. Qus revir var inte alltför långt bort, såväl minnena som vinden vittnade om det, men det var inget problem. Nära vargar fanns det valpar, och det var exakt det han sökte. Att stega rakt in på reviret var dock inte något han hade för avsikt att göra, att vara diskret var prioritet ett. Eller, åtminstone diskret i den mån han var förmögen att vara. Den enorma vita vargen sken som en överjordisk vålnad mot de färglösa, karga landen omkring.

  Vintervrenen höjde sin hos och smakade på dofterna vinden förde med sig. Ödet log mot honom idag. Han kunde känna det; Om nu ödet var något han trott på, vilket inte var fallet. Nej, Hielo skapade sitt eget öde, och denna kväll skulle det leda honom till ytterligare ett villebråd. Det var han säker på.

[alögkpaohkgsröhnl.slö,... Inte alls seg!]

Han hade vandrat men hur länge visste han inte. Han ville bort, bort from liv och lycka. Där liv och lycka finns ruvar även död och olycka, sådant han hade sett nog av. Kylan inom den mörka lilla kroppen växte sig större för varje dag och det blev bara svårare och svårare att hålla den ilska och ondska som fanns djupt inom honom. Den elaka ande som tyckte om att ta över då han kände för det, Roy hade ännu inte get honom ett namn men nog visste han att det var mer än en kylig ande som vilade inom honom. Mer en demon född ur den kallaste och mest mörkfyllda is.

Mörkret började att lägga sig över platsen och den svartgråa hannen stannade upp och såg sig omkring. Aldrig förr hade han befunnit sig på denna plats och hade ingen större aning om var han befann sig heller. Det såg ut att vara varmt i luften men allt han kunde känna var kyla, hade alltid varit kallt inom honom.
Roy suckade tungt och slog sig ned på en av dom mörka stenblocken och såg ut över landskapet som fanns under honom, någonstans där nere fanns hans familj. Modern och syskonen. Dom ljusa ögonen blev aningen tomma och öronen la sig tätt emot den mörka nacken och han sjunk ner emot den mörka stenen.

Den unga honan rörde sig med lätt ostadiga steg över stenarna. Hon hade gett upp på att försöka ta sig ut från detta fängelse av stenbumlingar. Det var högst frustrerande för om man stod på vissa utav de stora stenarna hade man den vackraste av utsikter. Hela Numoori bredde ut sig framför en. Men så började man gå och snart hade man villat bort sig bland sten, gräs och ormar. Hon hade överlevt så här långt tack vare främlingars hjälp. Ett övergivet kadaver här, en hjälpsamt vandrare där. På stenslätten hade hon varit överhängande ensam. Hon tyckte om det så, men samtidigt så var den bitande kylan och hungern ständiga delar av hennes vardag.
Det tyckte hon mindre om. Men vad fanns det att göra åt? Var man hopplös och hatad av alla så var man. Det hade hennes födelsefamilj visat henne för vad som kändes som evigheter sedan och hon tänkte inte glömma.
En liten ödla sprang mellan hennes tassar, snabbt var hon efter den. Undra om det var Vissla? Vissla var en ödla, eller möjligen fler av samma art, som hon stött på fler gånger under sin vistelse på platsen. Hon hade gett den ett namn och inbillat sig att de var vänner. Men även Vissla kom och gick som hon ville, hade inget märkbart intresse av Memes sällskap. Och om denna ödla varit Vissla så bevisade den bara hennes tes. Inte ens kräldjuren dög hon åt.

Med tassarna släpandes efter sig så fortsatte hon gå i sina invandra cirklar, fanns inte mycket annat att göra än att patrullera området och hoppas på att någon gång hitta en utväg. Det var iallafall inte natt. Än.
Så nådde en bekant men ändå främmande doft hennes nos. Varg. De långa öronen som slokat invid hennes huvud spetsades med ett ryck och hon höjde på huvudet. Sökte igenom området med sin himmelsblå blick. Nosen vädrade i den kyliga höstvinden och stegen ökades på. Med hopp om en lekkamrat, eller kanske till och med mat, hade hon fått nytt liv. Och snart såg hon sina förhoppningar uppfyllas. Där på en sten låg en mörk ungvarg, inte mycket äldre än henne själv. Med sin smala svans snabbt viftandes och ett glatt skall rörde hon sig ogenerat emot den.


[Sexåringen tultar in! Hielo bjöd in mig hit, hoppa det är ok Bubbah! :)]

[Heyo! Det här rollet har glidit så långt bak i tiden nu, ska det avslutas eller sägas att det utspelar sig typ på våren istället? over n' out]